Göte Rudvall: Varför talar ingen om folkhögskolan?

Det är inga politiker som talat om folkhögskolan i valrörelsen. Varför kan man undra. Folkhögskolan skulle kunna vara en mycket viktig del av det moderna skolprojektet. Göte Rudvall, med erfarenhet av styrelsearbete inom folkhögskola både i Malmö och Göteborg, reflekterar över folkhögskolans betydelse både i det förgångna och i nuet. (red)

Sedan folkhögskolan med inspiration från Danmark kommit till Sverige under 1860-talet, då främst för lantbruksungdom, har den ständigt vuxit och med sin fria ställning kunnat möta olika samhällsbehov och stärka olika folkrörelser. Under första hälften av 1900-talet blev den av stor betydelse för arbetarrörelsen och för ungdom som inte hade möjlighet att gå i realskola och gymnasium. För inträde t.ex. i seminarier och sjuksköterskeskolor räckte det att ha gått i folkhögskola. En stor del av dem som kallades för arbetarförfattare fick sin skolning inom folkhögskolan, liksom många som blev riksdagsmän eller ombud inom fackliga och ideella organisationer.

De flesta folkhögskolor fram till slutet av 1900-talet var internatskolor på landsbygden, där kursdeltagarna – tillsammans med lärarna som ofta också bodde i skolorna – i gemensam samvaro med mycket diskussioner kunde känna att de utvecklades som människor och samhällsmedborgare.

Särskilt under 2000-talet har det tillkommit många s.k. dagskolor i våra större städer, och dessa har kunnat tillfredsställa många nya behov i det framväxande urbana samhället. Nu finns det 150 folkhögskolor som har omkring 25 000 årsplatser i långa kurser – utöver insatser i form av seminarier och föreläsningar inom det som kallas öppen folkbildning. De flesta statliga medlen till kurser fördelas av en myndighet, folkbildningsrådet, som till stor del består av företrädare för folkhögskolor och studieförbund. Dessutom ges landstingsbidrag och i allmänhet också vissa kommunala bidrag. Minst 15% av kurserna ska vara s.k. allmänna kurser som för dem som befinns lämpliga utgör grund för högskolestudier efter att deltagarna har fått studieomdömen om lämpligheten. Det finns en särskild kvotgrupp inom högskolan för sådana ungdomar. Utöver allmänna kurser finns det också särskilda kurser med mycket olika innehåll och inriktning, framför allt med betoning på olika estetiska ämnen som det inte finns mycket plats för i den vanliga skolan liksom kurser om olika medier.

Bildning och utbildning

Det har under hela den tid som det funnits folkhögskolor också förekommit debatt om i vilken utsträckning folkhögskolan framför allt skulle vara en skola för allmän medborgerlig bildning och i vilken utsträckning som den skulle få tillfredsställa också utbildningsbehov för olika yrken eller nya samhällsbehov. Rädslan har varit stor för att folkhögskolan skulle förvandlas till en utbildningsanstalt med liknande krav på sig som på andra utbildningar i form av betyg och centralt fastställda mål och kursplaner. Antalet av dem inom riksdag och förvaltning som själva gått i folkhögskola har dock hittills varit så stort att alla sådana propåer har kunnat avvisas. Det finns fortfarande inom alla politiska partier en förståelse för att folkhögskolans fria ställning och möjlighet att anknyta till olika folkrörelser är en förutsättning för att den ska kunna fullfölja de folkbildande uppgifter som den under så lång tid hittills har kunna uppfylla.

Men just förtroendet för vad som kommit att kallas folkhögskolepedagogik, som starkt involverar deltagarna i planeringen och uppläggningen av undervisningen, har gjort att man gärna velat pålägga folkhögskolan nya uppgifter. Det gäller t.ex. att särskilt ta hand om ungdomar med någon form av funktionsnedsättning. Det har därför fortlöpande också funnits en debatt om i vilken utsträckning folkhögskolan ska vara beredd att ställa upp som ”hjälpgumma” för att tillgodose olika angelägna samhällsbehov. Resultatet av diskussionen har i allmänhet blivit att man är beredd att ta sig an nya samhällsbehov bara friheten att sätta bildningsintresset främst har kunnat tillgodoses.

Situationen nu är att många internatskolor på landsbygden kan ha svårt att få tillräckligt många sökande till sina kurser, medan flera dagskolor i storstäderna har ett överskott av sökande. Detta gör att många folkhögskolor, särskilt på landsbygden, letar efter nya uppgifter för att kunna överleva ekonomiskt.

Möta nya samhällsbehov

Vad som under senare år särskilt har kommit att debatteras och väcka ökat intresse för folkhögskolan som skolform är det stora antal unga som slås ut från den starkt centralstyrda gymnasieskolan och fastnar i utanförskap och arbetslöshet. Svårigheten att ge nyanlända flyktingar inträde i det svenska samhället så att de naturligt integreras och någorlunda snabbt kan komma in i arbetslivet har också bidragit till att vända blickarna mot folkhögskolan.

Ett utslag av det nya intresset från statsmakterna för folkhögskolan som en flexibel möjlighet att möta nya samhällsbehov är att den tidigare Alliansregeringen har avsatt medel och gett Arbetsförmedlingen i uppdrag att förmedla platser till folkhögskolor för vad som kallas Studiemotiverande folkhögskolekurs (SMF) som varar tre månader med löpande intagning. Ungdomar som inte fått godkända betyg från grundskolan eller avbrutit gymnasiestudier får här läsa ämnen som de bäst behöver och får även studie- och yrkesorientering och får besöka arbetsplatser. De folkhögskolor som har sådana SMF-kurser har också tilldelats extra medel för allmän kurs som står öppen särskilt för de elever som gått SMF.

Folkbildningsrådet har utvärderat resultatet av det första årets arbete med sådana studiemotiverande kurser och funnit goda resultat. 43% har fortsatt med studier och 20 % har fått arbete. Eleverna har i allmänhet också uttryckt sig positivt om kurserna och tyckt att dessa på ett bra sätt har skilt sig från deras tidigare skolstudier. En del har dock tyckt att 3 månader har varit för kort tid i kursen och önskat sig åtminstone en hel termin.

En annan ny uppgift som getts åt folkhögskolan under det allra senaste året är anordnande av etableringskurser för nyanlända flyktingar omfattande 6 månader. I dessa kurser ges grundläggande svenskundervisning samtidigt som deltagarna får orientering om det svenska samhället, besök på arbetsplatser och studie- och yrkesorientering. Sådana kurser är ett inslag i strävan att snabbare än hittills få flyktingar att kunna etablera sig på arbetsmarknaden. Regeringen har gett Arbetsförmedlingen medel för att c:a 4000 flyktingar ska kunna gå på sådana kurser under vardera av åren 2014-2017.

Men både när det gäller SMF-kurser och etableringskurser har Arbetsförmedlingen haft svårt att utnyttja de tilldelade medlen och ge folkhögskolorna möjlighet att fullt ut ta vara på de nya förutsättningarna. Första året med SMF blev det bara omkring hälften av de tilldelade platserna som kunde utnyttjas och senare har det inte blivit mycket bättre, trots att ungdomsarbetslösheten som bekant är mycket stor.

En annorlunda studiemiljö

När så många slås ut från gymnasiet med det strikta regelsystem som utvecklats där, känner vi inom folkhögskolevärlden det angeläget att ge så stort utrymme inom folkhögskolan som möjligt åt unga som förlorat självförtroende och framtidstro. Vi menar att folkhögskolan visat att den på ett bättre sätt än de vanliga skolorna kunnat ta vara på varje enskild individs förutsättningar och intressen. Inom etableringskurser för nyanlända flyktingar ges också fler tillfällen än inom vanliga Sfi-kurser (Svenska för invandrare) att låta flyktingar möta svenska ungdomar i andra kurser inom folkhögskolan.

I båda dessa nämnda kurstyper som finansieras av Arbetsförmedlingen känner vi att folkhögskolans bildningsambitioner kan möta dagens behov att ge unga människor som annars skulle bli isolerade och missmodiga att bli en aktiv del i det svenska samhället. Vi känner att vi skulle kunna ha beredskap att ta emot betydligt fler än som vi hittills har fått.

Det har vi en ny regering. Med en av ministrarna i denna regering, Gustav Fridolin, som är utbildad folkhögskollärare, har vi gott hopp om att få fortsatt förståelse för folkhögskolan som en viktig del i bildnings- och utbildningssverige.

Eftersom varje folkhögskola är ganska liten (vanligen inte mycket mer ån ett 100-tal elever) kommer de som går där att lättare lära känna kamrater med olika bakgrund och inriktning och känna sig delaktiga i samhällsutvecklingen. Men litenheten gör också att vi kan riskera att bli bortglömda när kriser inom utbildningsväsendet skapar behov av nya grepp och nya reformer om vi inte visar upp vad vi har att erbjuda.

 

(Göte Rudvall har varit lärare, skolledare och lärarutbildare. Han deltog aktivt i de första försöken med enhetsskola i Sverige. Han kallas ibland för en av ”grundskolans fäder”.)

 

 

4 Comments on “Göte Rudvall: Varför talar ingen om folkhögskolan?

  1. Tack för en utmärkt sammanfattning av folkhögskolans inriktning, behov och möjligheter idag.
    Hoppas din artikel får stor spridning. Jag ska göra vad jag kan.
    Många hälsningar
    Agnes Nobel

    • Tack Agnes för dina uppmuntrande ord. Jag tror att tiden är den rätta att lyfta fram folkhögskolan betydelse när det nu är kris för den vanliga skolan. .

      • Gustav Fridolin har talat en hel del om folkhögskolorna. Han är ju utbildad folkhögskolelärare så folkhögskolorna går nog mot en bättre framtid. Värre är det i de andra svenska skolformerna. I gymnasieskolan är bara 50% av lärarna där behöriga att undervisa i det ämne de undervisa i.
        Anna Ekström Skolverket berättade detta i TV för en tid sedan. Lite bättre är det i grundskolan.
        Matematiklyftet som rosas i Skolverksfilm av Anders Palm gör att snart kan allfler elever beräkna
        51 – 49, 0,43/100, 71 – 69,. . . . .Den tomma tallinjen är därvid till god hjälp.

  2. Naturligtvis är Folkhögskolan den rätta då skoltröttas lärlust skall väckas igen. Den kompetens och kreativitet som Björklundiseringen av den vanliga skolan skalat bort finns i Folkhögskolan och kan göra en stor insats för skoltrötta ungdomar. Lärlusten finns där och behöver bara ha rätt näring och inte vattnas med saltvatten.
    En stor del av integreringen av nyanlända speciellt ensamkommande ungdomar bör kunna läggas i Folkhögskolornas vård där ofta både bostad och social samvaro finns tillsammans med ett effektivt lärande i gemenskap.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »