Skola och SamhälleGunnar Berg: Lärare leder klassrumsarbetet – men hur?
Utbildningsminister Jan Björklund har i olika sammanhang förordat mer katederundervisning. Men vad säger den nya läroplanen om hur läraren ska undervisa? Gunnar Berg jämför läroplanens syn med utbildningsministerns uttalanden och menar att staten sänder dubbla budskap. (red)
Katederundervisning, d.v.s. traditionell lärarledd helklassundervisning, har under en tid varit ett nyckelord i den svenska skoldebatten. En slagkraftig illustration av denna arbetsform är Peter Tillbergs välkända 70-tals målning Blir du lönsam lilla vän. Konstverket föreställer en skolklass på mellanstadienivå där eleverna är utplacerade i enlighet med klassrummets sedvanliga strikta fysiska anatomi. De uppenbart väl disciplinerade elevgruppens uppmärksamhet är (med ett undantag) riktad mot en upphöjd men osynlig lärarauktoritet.
I ett inlägg på DN-debatt den 13 mars 2011 skriver utbildningsminister Jan Björklund att lärarledd klassundervisning är ”lärarens viktigaste verktyg” och att ”katederundervisning måste återigen bli vanligare i svenska klassrum.” Hans argumentation vilar på en motvilja mot elevers självständiga arbete som ”… med stor sannolikhet sänkt resultaten och ökat klassklyftorna.” Jan Björklund har efter publiceringen av DN-inlägget fortsatt att tala sig varm för katederundervisningens förtjänster. Men hur samstämd är uppmaningen till Sveriges lärarkår att ”katederundervisa mera” med innehållet i den nya läroplan för grundskolan (Lgr 11) som bär Björklunds signum? För att tränga in i denna problematik kan vi lyfta fram de skrivningar som återfinns under rubriken Lärare ska i Lgr 11 (s.12-18). Nedan sammanfattas innehållet i dessa.
Lärare ska (enligt Lgr 11) …
… bedriva demokratisk medborgarfostran och genomföra en verksamhet som utgår från elevernas behov och förutsättningar. Detta gäller i synnerhet för elever med svårigheter. Vidare ska lärare utgå från och stärka elevers vilja till eget lärande. Detta förutsätter kunskaper om enskilda elevers personliga situation och respekt för deras integritet.
… organisera arbetet såväl ämnesfördjupande som ämnesövergripande, utvärdera och betygssätta elevers kunskaper, återkoppla resultat av elevers kunskapsutveckling till eleverna själva och föräldrar och tillsammans med eleverna ta fram regler för arbete och samvaro.
… samverka med elevernas vårdnadshavare i fråga om elevernas fostran och kunskapsutveckling och trivsel. Informera vårdnadshavare/föräldrar om de normer och regler som ligger till grund för arbetet samt utveckla relationer med andra skolor och organisationer och med skolans närmiljö i vid bemärkelse.
… i klassrumsarbetet planera och utvärdera arbetet tillsammans med eleverna, arbeta med olika arbetssätt, arbetsformer och uttrycksmedel. Verka för att flickor och pojkar får lika stort inflytande och att detta inflytande växer med stigande ålder och bl.a. tar sig uttryck i ett ökande antal för eleverna självständiga uppgifter. Lärararbetet ska präglas av samarbete inom lärargruppen i allmänhet och lägga en särskild tonvikt på elever i behov av särskilt stöd. Samarbetet ska även gälla mellan skolor, förskoleklasser och fritidshem. Arbetet ska grundas på ett avståndstagande från diskriminering och kränkande behandling av elever. Väsentliga verktyg att hänga upp skolarbetet på är utvecklingssamtal och elevindividuella utvecklingsplaner.
Vad som träder fram ur läroplansskrivningarna kan uttryckas med den klassiska skoldevisen eleven i centrum. Som framgår ovan framhålls nämligen i läroplanen att lärare i sin undervisning ska utgå från elevers specifika behov och tillsammans med eleverna planera och utvärdera klassrumsarbetet. Vidare framgår att lärare ska samverka med elever, med varandra, med föräldrar och med omvärlden i vid bemärkelse. Detta innebär att samverkan tonar fram som ytterligare en vägledande premiss för lärares ledarskap.
Två slutsatser faller ut av vad som tagits upp ovan:
(1) Det synsätt på lärares ledarskap som framträder ur Lgr 11 skiljer sig i sak inte nämnvärt från motsvarande synsätt i tidigare (av Björklund karaktäriserade som ”flummiga”) läroplaner, och
(2) utbildningsministerns förordade katederundervisning står inte i samklang med läroplanens uttalade intentioner. Lgr 11 stipulerar snarare att ”Lärare ska … svara för att eleverna får pröva olika arbetssätt och arbetsformer” (s. 15 ). Inte heller återfinns i läroplanens kravlista på lärare några avtryck av Björklunds dubier mot elevers självständiga arbete. Tvärtom hävdas att ”Lärare ska … organisera och genomföra arbetet så att eleven … successivt får fler och större självständiga uppgifter och ett ökat eget ansvar” (Lgr 11, s. 14).
Summa summarum leder det ovan sagda fram till att det föreligger ett glapp mellan vad Björklund gett uttryck för i mediala sammanhang och vad som framförs i den av utbildningsministern sanktionerade nya läroplanen för grundskolan. Om vi å ena sidan lutar oss mot de mediala utspelen är budskapet solklart; katederundervisningen bör öka och elevers självständiga arbeten avskaffas. Om vi å andra sidan söker besked i den nya läroplanen möts vi sakupplysningarna att elever ska möta en variation av arbetssätt och arbetsformer, och att mängden av självständiga arbeten successivt bör öka såväl i fråga om frekvens som om arbetenas omfattning. Rimligtvis gäller läroplanen först, men icke för ty öppnar de dubbla budskapen för en professionell förvirring i denna synnerligen fundamentala fråga om vilka premisser som ska vara vägledande för skolans verksamhet och inre arbete.
(Gunnar Berg är professor i pedagogik vid Mittuniversitetet, Campus Härnösand)
Artikeln är i en något förkortad version tidigare publicerad i Sundsvalls Tidning 2012 03 05.
15 Comments on “Gunnar Berg: Lärare leder klassrumsarbetet – men hur?”
Lämna ett svar till kurt wicke Avbryt svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Björklunds debattartikel var ju avsedd att presentera den nya skolförordningen, där det uttalas att elever ska ha rätt till strukturerad, lärarledd undervisning. Något som sedan konkretiseras (och synkroniseras med läroplanens skrivningar) i Skolverkets allmänna råd om planering och genomförande av undervisningen. Att man sen i politisk retorik väljer begreppet katederundervisning kan man ju tycka vad man vill om, det väckte i alla fall debatt 🙂
Kan det inte i den här debatten om ‘katederundervisning’ vara av intresse att problematisera vad detta begrepp står för? Jag antar att ‘katederundervisning’ för somliga innebär en av läraren total styrning av hela verksamheten i ett klassrum; vad som ska sägas, vem som ska säga det, vad som ska göras, vad undervisningens innehåll ska utgöras av och vilken synvinkel som ska anläggas på detta tillsammans med en särskild syn på kunskap som något som ska ‘förmedlas’ till eleverna vilka i sin tur måste ‘få’ den. En annan tolkning av ‘katederundervisning’ kan vara att läraren kontinuerligt (med inslag av andra arbetsformer)leder klassrumsgemensamma diskussioner där flera uppfattningar och synvinklar på ett kunskapsinnehåll kan komma i dagen så att elever (och lärare) får möjlighet att vidga sina horisonter. Det skulle också kunna innebära att läraren inleder ett kommande kunskapsområde med en spännande berättelse i syfte att väcka intresse, provocera och visa på möjliga infallsvinklar samt till och med berätta om fördelar och nackdelar med olika arbetsformer och arbetssätt tillsammans med en diskussion om vad självständigt arbete kan innebära.
Tyvärr är det inte endast Björklunds ökända pedagogiska banaliteter som ensam predikar obsoleta didaktiska lösningar. Av att döma av Baylands artiklar i DN här om dagen anför han samma sorts lösningar som Björklund, när han indränkt i ideologiskt missförstånd, åberopar stopp för individanpassad undervisning. Om än med andra ideologiska förtecken än Björklund men i praktiken liknande tillvägagångssätt.
Detta bekräftas emellertid i en lärartidning där Baylan intervjuas.
Tros samstämmigheten, påpekar Baylan retorisk med en dåres envishet, att Björklunds skolrecepter är “gammalmodiga”.
Sorgligt att Baylan saknar åtminstone rådgivare med större insikt i pedagogikens vardag och teorier, som kan upplysa honom om dessa brutala motsägelser.
Men så är det, när amatörer utan fenomenologisk erfarenhet tar hand om allvarliga ting, blir det bara tyckande och populistiska utsagor, till föga gagn för saken.
Tyvärr en alltför känd och återkommande historisk fenomen! Eller hur?
Med viss ängslan vid exempel av denna klass, och med risk att uppfattas som elitist, erinrar jag mig om Platons önskan om att de intellektuella skulle styra samhället.
Målningen, En blind leder en blind av Pieter Bruegel kommer onekligen oanmäld i mitt minne i sammanhangen som denna…
Vilka prekära tider är vi inte tvungna att genomleva.
Det som föranledde Jan Björklunds uttalande var att Sverige inte hävdade sig internationellt i matematik samtidigt som många lärare lät elever “räkna självständigt”.
Vad han inte visste var att det inte finns kvar många utbildade och kompetenta matematiklärare i Sverige. Mer än hälften dem som nu undervisar är helt okunniga i matematik. Det är idrottslärare eller sekreterare eller vem som helst som TVINGATS av rektor att undervisa i matematik för att fylla en schemaposition.
Om Jan Björklund sätter en sådan lärare att “katederundervisa”, så kommer läraren att säga: “Jag kan inte mer matematik än ni kan, så det är bättre ni räknar själva”.
Detta är mycket allvarligt. Det saknas mer än 50% kompetenta mattelärare. Det kommer inte många nya, utan långt fler försvinner (pensioneras). Så om tio år har vi i stort inga matematklärare kvar i Sverigr. Det samma gäller i än högre grad fysik, kemi och biologi.
Oavsett om skolan har eget arbete eller katederundervisning i matematik, så kommer resultaten att bli allt sämre. Det finns snart inte längre några lärare kvar som kan leda elevers egna arbete eller genomföra “katederundervisning”. Det finns inga matematiklärare kvar! Det är bättre att bli ingenjör eller forskare. Ingen student väljer att bli lärare i matematik. fysik. kemi eller biologi.
Lärarana har förlorat sin frihet och sin lön. En kompetent lärare vet naturligtvis bättre hur undervisning skall genomföras än vad Jan Björklund vet eller vad rektor eller bypolitikerna vet, så de går när de skall ledas av okunna politiker och byråkrater. Det är förnedrande.
Diskussionen i sig är inte så intressant då den hela tiden politiserad. Det handlar i grunden om den praktiken. Hur man utformar lärsituatonen för eleverna utifrån rådande kunskaper om hur det går till när man lär sig och utvecklar kunskaper och kompetens. Det är en diskussion som ska ägas av skola och forskning. Det är inte en politisk fråga.
Lärarens viktigaste verktyg kan aldrig vara en didaktisk modell, självklart är det så att det viktigaste verktyget är den egna kompetensen. Definierad som ämnes, didaktiska, och pedagogiska kunskaper i kombination med erfarenhet och förmåga att vara i relation. Det är ett verktyg som pedagogen ska använda i förhållande till innehåll och elev.
I grunden handlar diskussionen på det politiska planet om skolans roll i samhället om vilken funktion skolan ska fylla i byggandet av framtiden. Vill vi ha ett auktoritärt samhälle ska vi bygga en auktoritär skola osv.
Jag tror att vi behöver sortera i debatten om skolan
@RektorPeter
Peter!
Det är inte bara diskussionen om skolan som är politiserad. Skolans arbete har politiserats.
Ingen sjukvårdsminister talar om hur en läkare skall operera och ingen idrottsminister hur ett fotbollslag skall spela, men att tala om för lärare hur de skall undervisa i matematik passar bra för en skolminister. Som lärare ser vi ju genast hur litet ministern förstår av undervisning.
Ministerstyre smittar av sig. Nu talar kommunpolitiker och rektorer ofta om för lärare hur de skall undervisa. Duktiga kompetenta lärare vet hur de skall undervisa – de har utbildning, erfarenhet och de är närvarande där arbetet sker. Politiker och rektorer har ingen ämnesutbildning ingen erfarenhet av att undervisa i ämnet och de är inte ens där och vet ingenting om elevers förutsättningar och behov.
Men hur tror du Peter att skolan kommer att lära sig utan lärare i matematik, fysik, kemi och biologi? Har du märkt att det blivit ont om kompetenta lärare i naturorienterade ämnen?
@Tullberg: Att påstå att utbildningsministerna inte skulle veta om hur det står till med behörigheten i matematik är nog lite vågat, det var ju faktiskt hans eget departement som beställde den undersökning som Statskontoret gjorde.
Det är väl tyvärr så att det “fria arbetet” i stället lyckats dölja många lärares bristande ämneskompetens, inte minst genom att eleverna lämnats att på egen hand “räkna på” i matteboken, något som kunnat försvaras med det heliga begreppet “individualisering”.
Lärarledd och strukturerad undervisning kräver lärare med både ämnes, och pedagogisk kompetens. Kunde Björklund skaka fram dem ur rockarmen så hade han nog gjort det. Nu får vi arbeta långsiktigt istället och det är helt klart en tuff uppgift som innefattar yrkets villkor, utbildningens kvalitet osv.
Anna!
Jag tror ändå att du har fel. Visserligen borde JB ha känt till stadskontorets undersökning, men han nämnde aldrig den. Den doldes av det ”fria arbetet” som lyckades dölja många lärares bristande ämneskompetens, inte minst genom att eleverna lämnats att på egen hand ”räkna på” i matteboken, något som kunnat försvaras med det heliga begreppet ”individualisering”.
ANLEDNINGEN till misslyckandena var INTE att elever lämnades att räkna självständigt (ty det får de ofta göra även för superkompetenta lärare), utan att lärarna inte var reellt behöriga (att de inte kunde undervisa).
Skillnaden är att den kompetenta läraren följer elevernas eget arbete och griper in kritiskt konstruktivt med förklaringar. Eleven arbetar visserligen självständigt, men med stöd från läraren. En okunnig lärare gör ingenting. En kunnig lärare kan faktiskt medvetet ge elever uppgifter som överstiger deras förmåga. När de misslyckats griper lärarens kritik och konstruktiva förklaring eleven starkare eftersom han misslyckats. Learning through Trial and Error. Ett sätt att engarera elever!
Jag tror inte ett ögonblick att JB skulle kunna undervisa i matematik. Jag tror inte att han var medveten om att det saknas så många behöriga lärare – ty då skulle han nämnt det i stället för att föreslå katederundervisning.
Jag tror inte att det sättet med att lärare lär av varandra och får 5% nedsättning i tjänsten som regeringen föreslår är rätta sättet att få bukt med att det saknas lärare i matematik.
Jag var “curriculum development expert” i Afrika. Där löste jag ett liknande problem med experter som fostrade nya lärare genom att ta över både planering och genomförande för dem som misslyckats.
Skall det ske i Sverige, så fordras att ämnet matematik bryts ut så att det har egna elever, egna klassrum och arbetsrum och att arbetet leds helt av experter.
Jag måste förklara hur utbildning av okunniga lärare gick till i Afrika:
En expert kunde ha t ex tre okunniga lärare att ta hand om.
(1) Experten samlade sina lärare och visade vad som skulle göras (åstadkommas) l matematik i klasserna, och hur det skulle göras.
(2) Parallellklasser (6 stycken) kom i ordning a, b, c, d, e ocg f (eler c, d, e, f, a och b) till ett och samma klassrum där experten tog första passet medan de tre okunniga lärarna tittade på och följde med. I nästa pass sökte en av lärarna “göra om” expertens lektion.
(3) Följde en kort kommentar över hur den lärande lyckats, medan lärare och elever tog en te-paus var för sig.
(4) Sedan fick lärarna på nytt se experten köra samma lektion, medan de svaga lärarna tittade på. Därefter fick en ny lärande lärare ta sig an en ny paralllellklass.
(5) Nu hade både lärare och elever middag, vid vilken en ny diskussion om upplägg och genomförande följde.
(6) Efter middagen upprepades (2) och (4) med den siste läraren.
Redan efter några veckor började de “okunniga lärarna” göra bra ifrån sig. samtidigt som de härmade experten började de själva få egen karaktär på sin undervisning, vilket uppmuntrades. Men just nötandet av rutiner och de ständiga diskussionerna gjorde att lärarna snabbt blev allt skickligare.
Jag menar att i ett läge där vi saknar mer än 50% matematiklärare och måste snabbutbilda i matematik helt okunnig lärare och samtidigt ha god utbildning i alla klasser, så finns det inget bättre sätt. Experter får vi köpa hemma eller utomlands.
Vi kan snabbutbilda 6 000 nya matematiklärare med 2 000 experter och låta dem läsa matematik på universitet under sommaren. Det är självklart en nödlösning, men den enda som verkligen fungerar. Läget är prekärt. Tänk efter!
Att Björklund fortsätter den alarmistisk-dynamiska retoriken som utmålar honom till frälsare från det socialistisk-flummiga spöket är inget konstigt. (se Malilda Wiklunds avhandling som sätter in DN i detta sammanhang).
Att Björklund – som för övrigt Reinfeldt, Borg och flera andra – arbetar med ideologiskt ministerstyre är inte konstigt heller. När allt kommer omkring börjar kampen om makten med kampen om människors föreställningar. Och dessa präglas inte så lite i skolan.
Loïc Wacquant beskriver tydligt hur staten överger välfärd och (relativ) integration till förmån för straffande, disciplinerande och kontrollerande åtgärder gentemot “dom där nere” och omfördelning nerifrån och upp. Jag föreslår att man försöker se sådana motsättningar inte ett större sammanhang, så att man inte fastnar i definitions-petitesser som skillnaden mellan “katederundervisning” och informationsförmedling. I båda fallen menar Björklund “essentialism” – det är inte svårare än att man kan läsa Stensmos “Pedagogisk filosofi” en gång till och få det bekräftat. Men vilken roll spelar denna essentialism i formningen av det framtida samhället?
Lärares arbete med elever innehåller många beståndsdelar som var för sig samverkar. Björklunds katedermodell innehåller en mer strikt tillämpning av Taylors industrimodell där det ofta är produktkontrollen som räknas. Accountability- paradigmet ger de eftersträvade effekterna som i England yttrade sig i Name. blame and shame när produktkontrollen visade negativt. Gunnar Berg tar upp behovet av vad jag kallar en morfologisk analys. I denna kan katermodellen värderas mot den läroplanstext Berg refererar till i alla de beståndsdelar som lärare måste beakta i sitt lärararbete. Då framstår Björklunds modell i all sin fyrkanthet.
Tyvärr är inte endast Björklund motsägelsefull. Även I Baylan agerar i samstämmighet med Björklund.
Det är inte utan sorg och en smula förvåning som jag läser Baylan kritik av den borgerliga skolpolitiken där han i DN anklagar alliansen för att föra en ”gammaldags skolpolitik”, samtidigt som han anammar nästan allt i den politik han själv kritiserar. Baylan går tom så lång så han i likhet med Björklund, föraktar all modern demokratisk pedagogik, till förmån för katederundervisning. En metodik som redan Platon för dryg tusentals år sedan skarp kritiserade som mekanisk, usel inlärningsform. Och nota bene, detta anno 2012!
Nog visste vi att vi lever i en av den moderna historia mest retrokonservativa epoker med medföljande backslasher, men att en före detta skolminister i socialdemokratin vänder sig emot sina egna principer är för att uttrycka mig i mycket milda termer, beklaglig.
Var finns visioner i skolpolitiken hos socialdemokratin frågade en vän till mig på Baylan föreläsning i Umeå?
Den frågan är mot bakgrund av den minst sagd motsägelsefull artikel i DN där först Baylan kritiserar alliansen, för att sedan anamma pedagogikens mest centrala kärna, dock inklusive de andra aspekter som lärarlegitimationen mm, härmade Baylan med nästan mimetisk precision minst sagd relevant.
Inte undra på att Björklund, när han tillfrågades vad han ansåg om den nämnda artikeln svarade han att till största delen var han helt överens med Baylan.
Men inte nog med detta. Ilärartidningens senaste nummer, gratulerar Baylan Björklund för de insatser han har bidragit till skolans utveckling. Och samtidigt omhuldar den av Björklund försök att införa ett tre ämnes skola, där de felbenämnda kärnämnena ska ha en fullständig hegemoni över de andra ”resterande” kulis ämnen.
Märkligt i sammanhanget är att dessa båda herrar Bill och Bull (Baylan & Björklund), förefaller inte ha läst, eller vad värre är förstått det nya läroplanen LGR 11, där inledningsvis och på flera ställen påpekas med explicit tydlighet, att elevinflytande, samarbete, i ett begrepp, konstruktivistisk pedagogik dvs. det som nu betecknas med ett tidstypiskt begrepp, entrepreniörellt undervisning skall gälla i dagens skola.
Ja tidernas som bekant förändras, och som bekant också inte alltid till det bästa.
Om det inte vore så allvarligt att driva en pedagogik anpassad till de behov som det postindustriella samhället behöver i kreativitetens ekonomi skulle jag tycka att Baylans motsägelser är komiska, eller rättare sagt tragikomiska med betoning på tragik…
Arma elever och partiet för den delen.
kurt, Bo, alfredo
Det är viktigt att lärare kan undervisa effektivt i skolan. Men i många ämnen, som t ex matematik, finns det numera nästan inga lärare kvar som överhuvudtaget kan undervisa i ämnet varken på ena eller andra sättet. De har lämnat skolan på grund av att kommunaliseringen sänkte lärarlönerna med drygt 30% och berövade lärarna deras frihet att styra sin undervisning.
De pengar som borde gå till undervisning har efter kommunaliseringen hamnat i fickorna på kommunens politiker. Ingen rikspolitiker skulle våga kräva att kommunpolitiker lämnar tillbaka de pengar de dränerat undervisningen på, då skulle de stjälpa partiet.
Så all diskussion om sättet att undervisa blir meningslös så länge det inte finns kompetenta lärare i skolan. Skolan kan bara bli sämre. Den kommer aldrig att bli bättre vad politiker än säger.
Göran Tullberg! Din urskillningslösa inkompetensförklaring av den svenska skolan och dess lärarkår är inte bara pinsam. Den är dessutom inkorrekt. Med ditt sätt att betrakta verkligheten blir allt reformarbete i den framtida skolan totalt meningslöst. Utifrån ditt perspektiv kunde vi lika gärna lägga ner all undervisning och stänga samtliga skolor i landet. Vi skulle ändå inte märka någon skillnad. Vore det inte på tiden, att du äntligen efter alla nattsvarta betraktelser av den svenska skolans alla brister föreslår hur vi ska ta oss ur krisen i stället för att gång efter annan upprepa en och samma sak?
Till skillnad mot vad du påstår, så finns det just nu all anledning att diskutera didaktiska problem, pedagogikens innehåll och valet av metoder i undervisningen. I synnerhet i dessa dagar, då vi lider brist på kompetenta lärare (nota bene: det finns alltjämt kompetenta lärare kvar i den svenska skolan!). Det är just nu som lärarna behöver allt stöd de kan få i form av kompetent forskarhandledning. Och det är just nu mer än någonsin som de icke-kompetenta lärarna behöver det stöd och den vägledning som leder till kompetens. Detta om något Göran Tullberg visar på vad vi i solidaritetens namn kan utföra i ett demokratiskt och jämlikt samhälle!
Beträffande professor Gunnar Bergs karaktäristik, hur landets utbildningsminister Jan Björklund råkat komma i otakt med Lgr 11, så får man väl vara innerligt tacksam att vår lärarkår har så pass mycket omdöme att de väljer läroplanen framför ministern. Björklund har väl egentligen aldrig visat vare sig intresse eller fallenhet, när det gäller att tillvarata aktuella forskningsresultat på skolans område. Målsättningen tycks istället ha varit att återinföra den gamla väldisciplinerade lärdomsskolan, där elever skall veta hur och kunna rabbla upp faktakunskaper, som gör att de på PISA-undersökningarna kan visa upp goda resultat, som kan hävda sig internationellt. Björklund får ursäkta men skolan skulle sannolikt bli en intressantare och bättre arbetsplats om läroplanens intentioner kunde förverkligas och då inte minst vad gäller frågan de olika aktörernas (lärares och elevers) framtida ansvarsfördelning och arbetsuppgifter.