Gunnar Berg: Pedagogiskt ledarskap vid vägs ände..?

Skolledarna verkar i ett korstryck från alla med intressen i skolan. Gunnar Berg fortsätter och fördjupar sin analys av skolledarnas arbete. (red)

I mitt debattinlägg i Skola och Samhälle november 2015 kritiserades termen pedagogiskt ledarskap som beteckning på skolledares faktiska arbete. I föreliggande inlägg fördjupas denna kritik. Kritiken som framfördes i 2015-texten vilade på att benämningen pedagogiskt ledarskap inte vilar på en genomarbetad analys av skolledares operativa arbete. Detta kan belysas med en omfattande studie som redovisas i SOU 2015:22: Rektor och styrkedjan. Här tar rektorer ställning till huruvida ett antal ord, hämtade från olika etablerade definitioner av pedagogiskt ledarskap, har bäring på rektorernas vardagspraktik. Resultatet av studien visar att tillfrågade skolledare inte upplever att det existerar några närmare relationer mellan vardagsarbete och definitionernas innehåll. Grundproblemet i sammanhanget är alltså att pedagogiskt ledarskap som term inte grundas på reella analyser av bärande element i skolledares vardagsarbete. Försöken att definiera denna term ger snarare uttryck för utopiska och harmoniskt formulerade deklarationer om vad som enligt definitionernas upphovsmän bör karaktärisera skolledares arbete.

En analys av skolledares yrkesutövande kan grundas på begreppet korstryck. För att förstå vad skolledares arbete innefattar är det nödvändigt att lyfta in den omvärld som skolledare i yrkesutövandet har att förhålla sig till. Korstrycket uttrycker den röra av krav och förväntningar som utgör skolledares samlade omvärld. Delar av korstrycket bottnar i formell statlig och kommunal styrning av ideologisk, administrativ, ekonomisk och juridisk art. Andra delar har att göra med styrningen från arbetsmarknadens parter, och med olika förväntningar och intressen i det civila samhället (elevers och barns vårdnadshavare, frivilligorganisationer, lokalsamhälle och – inte minst – marknadsaktörer) som riktas mot skolan. Ytterligare andra inslag i korstrycket härrör från skolors och förskolors inre liv och kulturer. I korstrycket ingår även skolledares egna ambitioner och föreställningar om önskvärda ledarstilar. De kravfyllda intressen som emanerar ur det samlade korstrycket präglas således knappast av någon harmoni, utan snarare av spänningsförhållanden.

Att skolledare som dagligdags ägnar sig åt att hantera såväl samverkande som motverkande intressen inte känner igen sig i harmoniska formuleringar om pedagogiskt ledarskap ter sig således inte särskilt anmärkningsvärt. I 2015-texten diskuteras alternativa benämningar av skolledarskap som faller ut ur korstrycksanalysen. Resonemanget utmynnar i att skolledarskap är en fråga om att dagligdags hantera spänningsförhållanden inom och mellan resultatansvarigt chefskap och verksamhetsansvarigt ledarskap. Jag ska emellertid inte upprepa den argumentation som utmynnar i denna slutsats. Istället diskuteras här den mer grundläggande frågan varför termen pedagogiskt ledarskap fått en sådan dominans i det etablerade skolspråket.

Problemet är alltså att existerande definitioner av pedagogiskt ledarskap är formulerade i harmoniska ordalag, medan skolledares reella yrkesutövande i väsentliga avseenden är en fråga om att hantera det spänningsfyllda korstrycket. En förklaring till glappet finns att söka i de perspektiv som genomsyrar definitionerna. Jag syftar på systemteori som, inte bara inom skolan utan även inom en rad samhälleliga områden, synes upphöjt till ett närmast självklart men ofta outtalat metaperspektiv. Det finns ett antal delskolor inom systemteorin, men grundläggande i sammanhanget är att om ett system – t.ex. en organisation – präglas av interna och/eller externa symmetriproblem (t.ex. felande länkar i den s.k. styrkedjan) föreligger en dysfunktionalitet som bör åtgärdas. Hög grad av extern och intern symmetri är således eftersträvansvärt och över tid och en förutsättning för systemets överlevnad. Detta innebär inte nödvändigtvis att system mår dåligt av tillfälliga spänningstillstånd. I modern systemteori framhålls att dylika spänningar bidrar till att systemet blir mer lyhört för krav på anpassning. Däremot är det knappast möjligt att system som genomsyras av varaktiga strukturella konflikter kan överleva över tid. Det sistnämnda kan exemplifieras med att om ett producerande företag tillverkar produkter som inte efterfrågas upphör det för eller senare att existera.

Skolledares samlade arbetsvillkor är varaktigt disharmoniska till sin karaktär. Detta innebär att när korstryckets olika ingredienser sammanvägs kan ett antal mer eller mindre spänningsfyllda krav på skolledares uppdrag och arbete konstateras. Spänningstillståndens art och grad varierar. I vissa fall har inte skolledare reella maktbefogenheter att ta itu med dem (t.ex. motsättningar inbyggda i skollag, läroplaner, kommunal styrning). I andra fall, och då framför allt vad gäller spänningar som har bäring på interna skolkulturer, har skolledare makt att agera för att om möjligt lösa uppkomna friktioner.

Slutsats: Systemteoretiska perspektiv som fokuserar symmetri, jämvikt, harmoni, samspel, återkoppling, anpassning etc är i dessa sammanhang ofullständiga som analysredskap. Ett alternativt synsätt utgår från att samhällets värdepluralism öppnar för att olika intressegruppers förhållande till skolan som institution konstant är spänningsladdad. Ett talande exempel härvidlag är differentieringsfrågan som under 1900-talets första hälft stod för parallellskolans vara eller inte vara. Senare kom den att handla om differentiering inom den nyetablerade grundskolan (tidig, sen eller ingen uppdelning av elever). I dagsläget finns avtryck av differentieringsfrågan i t.ex. det fria skolvalet, skolans marknadsorientering och i lärarkårens tudelade fackliga organisering; differentieringsfrågans intressekonflikter har egentligen aldrig lösts, utan möjligen reglerats. Att uppnå en total intressesymmetri i systemteoretisk mening ter sig vare sig möjlig eller önskvärd i ett pluralistiskt demokratiskt samhälle. Som sociologen Ralf Dahrendorf var inne på under 1950-talet utgör dylika spänningsförhållanden snarare samhällsutvecklande drivkrafter under förutsättning att legitima spelregler är upprättade för hur dylika intressemotsättningar kan och bör hanteras och regleras. Dylika regler finns som bekant mellan arbetsmarknadens parter och utgör ett fundament i den svenska modellen.

En förutsättning för att en förhandlingsstrategi av den art som tillämpas av arbetsmarknadens parter principiellt sett även ska kunna fungera i andra sammanhang är att representanter för de aktuella intressena respekterar och har förståelse för varandras ståndpunkter. Statsvetaren Chantal Mouffes benämner intressemotsättningar av denna art som agonistiska (parterna är meningsmotståndare) snarare än antagonistiska (parterna är fiender). Att i Dahrendorfs anda verka för att reglera spänningsförhållanden med agonistiska förtecken kan med filosofen John Rawls uttryckas som en process vilande på premissen om överlappande konsensus. Enkelt uttryckt avses med detta att ett välordnat pluralistisk och öppet samhälle grundas på vissa fundamentala och allmänt accepterade principer om social rättvisa. Inom dessa ramar verkar aktörer med såväl harmonierande som konflikterande intressen. Överlappande konsensus innebär att erkända spelregler föreligger och tillämpas för att hantera intressekonflikter som i pluralismens kölvatten existerar mellan dessa aktörer.

Att skärskåda skolledares yrkesutövande i spännvidden mellan och inom resultatansvarigt chefskap och verksamhetsansvarigt ledarskap öppnar för att skolledares spänningsfyllda arbete och arbetsvillkor kan tydliggöras och realistiska strategier för professionsutveckling kan arbetas fram och implementeras. I en sådan process erbjuder Dahrendorf, Mouffe och Rawls mer adekvata tankeredskap än instrument grundade på systemteoretiska anpassningsteorier.

Gunnar Berg, professor emeritus Mittuniversitetet och rektorsutbildare