Gunnel Colnerud: Skolans juridifiering – Om styrning av lärar-professionen

En stor del av dagens skoldebatt handlar om hur lärarnas professionella utrymme i skolan ska kunna vidgas. Utvecklingen har under flera år gått åt fel håll. Alltmer av innehållet i och formerna för lärares arbete bestäms utifrån och uppifrån. Förvaltningsstyrning och juridifiering är två helt centrala begrepp i sammanhanget. Gunnel Colnerud reder ut konsekvenserna. (red)

På 90-talet genomgick lärarprofessionen vad som har kallats en chockprofessionalisering. Från att ha varit regelstyrda, framför allt genom läroplanerna skulle lärarna helt plötsligt bli ansvariga för måltolkning och planering i en mycket större utsträckning än tidigare. Från politiskt håll hävdades att lärarna var professionella och att de kunde hantera det mesta på egen hand i sina arbetslag. Det gick fort och utan förberedelser.  Samtidigt kommunaliserades skolan, den statliga styrningen minskade och friskolereformen genomfördes. Den läroplan som kom 1994 skulle rymmas i en bakficka eller handväska. Man övervägde att slopa timplanen och några skolor fick möjlighet att pröva denna form av självstyre. Övergripande mål var allt som behövdes. Resten skulle lärarna klara själva. De motiv som framfördes var bland annat att decentralisering skulle öka demokratin och kvalitén.

Lärarförbunden tog tag i professionaliseringsprocessen, men den chockprofessionalisering som påbörjades hann aldrig övergå i någon stabil uppfattning om hur lärares självstyre (autonomi) och därmed deras ansvar skulle utformas och kontrolleras. Inte heller hann skolorna hitta formerna för hur yrkesetiken skulle bidra till det kollektiva ansvaret för relationen till eleverna och deras behov. I stället vidtog, med en ny regering 2006, en chockreglering av läraryrket. Skollagen som trädde i kraft 2011 är utökad bl.a. med paragrafer om läraryrkets utövande. Läroplanen återgick till att ange detaljerade (men svårtolkade) mål för varje ämne och årskurs. Nationella prov kontrollerar resultaten och internationella kunskapsmätningar ges stor betydelse. Skolinspektionen med Barn-och elevombudet inrättades 2008.

Förvaltningsstyrning

Förvaltningsstyrning är politikens styrning över yrkesutövning genom lagar och regler (Svensson 2011). Den skiljer sig från professionsstyrning som vilar på utbildning, vetenskap och etik. Om professionsstyrning råder, genomför de professionella sina uppgifter och löser problem utifrån arbetets övergripande samhällsuppgift och innehåll med stöd av sin kompetens och yrkesetik. För att få och behålla den autonomi som professionsstyrning kräver måste professionsutövarna upprätthålla samhällets förtroende.

Skolinspektionen är ett av uttrycken för förvaltningsstyrning. Skolinspektionen ska bl.a. verka för att barn och elever får goda förutsättningar för sin utveckling och sitt lärande samt för förbättrade kunskapsresultat för elever och vuxenstuderande.

Skolinspektionen fick i november 2013 kritik från Riksrevisionen för att den inte är tillräckligt effektiv i sin kontroll av undervisningens kvalitet (RIR 2013:16). Eftersom det är svårt att med stöd av skollagen avgöra vad som är god undervisning har inspektionen inte underlag för sådana bedömningar. Skolförordningen anger numera hur undervisningen skall gå till. I 5 kap 2§ står

”Eleverna ska genom strukturerad undervisning ges ett kontinuerligt och aktivt lärarstöd i den omfattning som behövs för att skapa förutsättningar för att eleverna når de kunskapskrav som minst ska uppnås och i övrigt utvecklas så långt som möjligt inom ramen för utbildningen.”

Här framgår hur lag och förordning används för att uttrycka politisk vilja inom professionens område. Valet av pedagogisk metod föreskrivs, låt vara svepande, och skall därmed också vara föremål för granskning. Eftersom denna formulering inte ger tillräckligt stöd för skolinspektörerna föreslår Riksrevisionen att regeringen skall konkretisera innebörden av ovanstående, så att det går att inspektera om undervisningen håller god kvalitet.

Detta är ett exempel på den logik som följer av en ökad förvaltningsstyrning. En inrättad skolinspektion måste ju ha kriterier så att den kan inspektera och avgöra om lag och förordning följs eller inte – i synnerhet för något så centralt som undervisning. Alltså föreslår den myndighet som inspekterar inspektionen att undervisningen skall styras med högre grad av definierade krav. ”Eftersom skollagen rymmer åtskilliga författningskrav som inte är tydligt definierade av lagstiftaren, medför det att konkretiseringen av vad lagkraven i praktiken ska innebära måste ske på myndighetsnivå.” (RIR, 2013:16, sid 12). Då blir det blir möjligt att avgöra om undervisningen uppfyller lagens krav.

Det är inte svårt att föreställa sig hur många detaljerade kriterier och konkretioner som måste formuleras, för att en så komplex och komplicerad verksamhet som undervisning av en hel klass ska kunna granskas på ett juridiskt godtagbart sätt. Det krävs att det går att avgöra var gränsen går för uppfyllda eller ouppfyllda åtaganden.

En juridisk diskurs utgår från lagen och uppgiften är att pröva om lagen har följts eller inte. Det finns bara två alternativ och gränsen mellan dem måste vara tydlig. Lagen behöver därför vara lätt att tolka. Förvisso ska undervisningens kvalitet granskas. I en professionsstyrd organisation skulle det ske utifrån verksamhetens komplexitet och fokusera hur de professionella anpassar sina metoder för att uppnå bästa möjliga resultat i flera avseenden samtidigt.

Professionellt omdöme

Läraryrket tillhör den grupp av yrken som ofta gör ”komplicerade bedömningar i enskilda fall med hjälp av generella kunskaper d.v.s. utövandet av diskretion är utbrett (Svensson, 2011). Diskretion betyder både finkänslighet och att handla efter eget omdöme. Ett utrymme för eget omdöme, i stället för standardiserade procedurer, är ofta nödvändigt när man utför arbetet i direkta möten med människor I lärares fall gäller det mötet med eleverna, där lärarens handlande kan ha stor betydelse. Lärarnas yrkesetiska riktlinjer är ett exempel på professionsstyrning. De anger de moraliska värden som lärare bör ha i åtanke när de handlar efter eget omdöme. När skollagen dikterar hur lärare skall handla i olika situationer tar den juridiska förvaltningsstyrningen över och läraren förväntas styras av vad lagen tillåter eller förbjuder, i stället för att göra en egen bedömning.

Inom en pedagogisk diskurs är varje lektion samtidigt en undervisande och fostrande aktivitet. Eftersom klassrummet är dynamiskt och befolkat av unga individer med interna relationer och många slags behov och egna frågor, ingår det i de vardagliga villkoren att läraren måste omprioritera och improvisera. Att, som Rikrevisionen föreslår, konkretisera denna komplexitet till preciseringar för att avgöra om handlingarna är rätt eller fel förefaller omöjligt.

Ju mera detaljstyrning utan utrymme för egna bedömningar desto mindre ansvar kan utkrävas av lärarna. Detta kan förvisso vara avlastande, men också göra arbetet mindre intressant och hindra professionell utveckling. Skollagen anger exempelvis sju steg i en ökande grad av bortstötande av en störande elev. Det medför en risk en risk för att den juridiska diskursen tar över tänkandet och att de åtgärder som är tillåtna uppfattas som en rekommendation.

Trenden är stark i hela samhället och föräldrar efterfrågar ofta vad som juridiskt tillåtet. Konsekvensen av en ökad lagreglering kan bli att den juridiska diskursen avgör vad som uppmärksammas i en verksamhet liksom hur den ska betraktas.

Juridifiering

En ökad styrning med hjälp av lagar och regler kallas juridifiering. Juridifiering kan beteckna flera fenomen. I vid mening innebär det att allt fler företeelser införlivas i det juridiska paradigmet. Företeelser som tidigare inte varit normerade av lagar blir lagreglerade. Moraliska frågor transformeras till juridiska frågor och rättsliga processer och rättsliga instanser såsom domstolar antas kunna lösa problem och konflikter som andra professioner inte lyckats lösa (Brännström 2011). Det finns ingen anledning att ifrågasätta de goda avsikterna, men man bör också studera konsekvenserna.

Juridifieringens praktik har inte hunnit bli synlig i så många avseenden. I ett fall kan vi emellertid se vad som händer med det ursprungliga problemet när det blir föremål för juridisk hantering. När skolinspektionen lät stänga Lundsbergsskolan för att elever hade blivit illa behandlade av andra elever, övergick snart frågorna till att handla om hur lagen skulle tolkas. Beslut överklagades och juridiska instanser uttalade sig i olika riktningar. Rättprocesserna är inte avslutade ett halvår efter händelsen. Skyddet av elever och hur elever utvecklar sin moraliska kompass, riskerar att hamna i skuggan av den uppmärksamhet som de spännande juridiska turerna väcker.

Det torde vara både nödvändigt och möjligt att kombinera förvaltningsstyrning och professionsstyrning beroende på vilken nivå i skolsystemet och vilken typ av frågor det gäller. Ju närmare den vardagliga, komplexa praktiken man kommer ju viktigare att professionsstyrningen måste gälla. Det betyder att undervisningens utformning inte bör fastställas i lag.

Slutord

Denna artikel ska ses som en upptakt till vidare studier av professionsstyrning i samspel med förvaltningsstyrning.

Eftersom artikeln publiceras i en tidskrift med interaktiva möjligheter välkomnar jag empiriska exempel, kommentarer och nya frågor.

 

(Gunnel Colnerud är professor i pedagogik vid Linköpings universitet)

 

Referenser

Brännström, L. (2011) Förrättsligande genom konstitutionalisering och parlamentarismens slut. I G. Granström (red): Förrättsligande. Rapport från 2011 års forskningsinternat. Umeå universitet: Rapporter och texter från juridiska institutionen vid Umeå universitet, nr 6, 2011.

RIR 2013:16 Statens tillsyn över skolan – bidrar den till förbättrade kunskapsresultat? Riksrevisionen. ISBN 978-91 7086 3264. 

Skolförordningen 2011:185, Svensk författningssamling 2011:185.

Skollagen (2010:800) Stockholm: Nordstedts juridik.

Svensson, L. (2011) Profession, organisation, kollegialitet och ansvar. Socialvetenskaplig tidskrift, nr 4, 2011.

 

 

 

13 Comments on “Gunnel Colnerud: Skolans juridifiering – Om styrning av lärar-professionen

  1. Jag fäster mig vid det du skriver, att de professionella måste upprätthålla samhällets förtroende. Det anser (även) jag som grundläggande. Frågan blir då; vad har hänt med detta (och vad avser vi med ‘samhällets’) Det är svårt att inte se att det riktas ett misstroende mot skolan och dess sätt att sköta uppgiften. Den misstron menar jag har förstärkts av det fria skolvalet, som nästan per definition innebär att ‘kunden’ ska vara kritisk och misstänksam mot ‘aktörerna på marknaden’; det finns ju bättre och sämre skolor, annars skulle valfriheten vara en ren schimär. Förtroende har också urholkats av den debatt, eller närmast kampanj, som bedrivits sen ett 20-tal år. Föräldrar är ofta ganska nöjda med barnens skola, men misstror skolan som helhet, enligt många undersökningar.
    Om nu förtroendet ska återupprättas, hur ska det gå till? Kan politiker och partier, regering och riksdag så att säga gå före? Till viss del, men misstron sitter väl djupare än så, och förtroendet för politiska partier och skolpolitik har ju också fått sig en ordentlig knäck. Att bara låtsas som att lärarkåren ÄR professionell och konskevent behandla den därefter synes inte helt lätt. Frågan är om en sådan deprofessionalisering skett att lärarkåren inte kan betraktas som en professionell kår. Hur det än är med den saken står det klart att det är en lång uppförsbacke och en mycket långsiktig utmaning att återupprätta förtroendet för svenska skolan. I den ligger också hur maktfördelningen ska se ut mellan politiker på central /lokal nivå, tjänstemän /experter /forskare samt föräldrar, rektor och lärare. Alltför sälla talas om att en maktförskjutning bort från skolpersonalen har skett, mot politik, medier, föräldrar (och kanske elever). Jag delar analysen i artikeln, men de stora och svåra frågorna – och svaren – kvarstår.

    • Du pekar på ett intressant fenomen – den dubbla bilden av förtroendet för lärarkåren. Föräldrar är nöjda med de egna barnens skola, men misstror skolväsendet. Precis som många “invandrarkritiska” tycker att de egna vännerna med utlandsklingande namn är trevliga, men alla andra är ett hot mot Sverige.

      Med mina snart trettio år som lärare kan jag inte se att eleverna blivit mindre nöjda med vare sig skola eller lärare. Med få undantag visar också föräldrarna ett stort förtroende för lärarnas förmåga och goda vilja.

      Misstroendet kommer från annat håll. DN:s ledar- och kultursida har, liksom utbildningsministern, varit drivande i att skapa en bild av ett utbrett missnöje. Jag känner inte igen den bild av kaos som ges, och möter den inte heller när jag pratar med vänner och bekanta som inte arbetar i skolan.

      Så en relevant fråga för att återvinna förtroendet för lärarkåren är: vem är det som saknar förtroende? En annan är: vilka intressen döljer sig bakom påståenden om att förtroendet är lågt?
      Tydliga ledtrådar till svaren finns i Gunnel Colneruds utmärkta artikel.

      • Till stor del är det så att debatten förs på ett plan, skolverksamheten pågår på ett annat. Det är medialt drivna processer i hög grad. Vad ska folk tro när de läser och hör och ser om kris och katastrof. Detta inrymmer ett demokratiskt problem av rätt stoa dimensioner. Men jag tror inte vi kan trolla bort det svaga förtoende som visas i undersökningar genom att hänvisa till att detta ofta inte bygger på egna konkreta erfarenheter.

  2. Förr hade vi läroböcker som innehöll materien, och man kunde veta att om man kunde dem, så varr allt väl, För mycket lärarfrihet skapar osäkerhet för eleverna

  3. Bra text!

    Jag fäster mig precis som Mats vid det du skriver om samhällets förtroende, men jag skulle vilja utvidga diskussionen till att också beröra vad som menas med “samhällets förtroende för vad“?

    Med andra ord: vad är det skolan ska åstadkomma och hur vet vi att den lyckas med detta? Vem är kompetent nog att bedöma detta? På vilka grunder?

    En hypotetisk gissning är att lärarrollen överhuvudtaget befinner sig i ett spänningsfält där yrkets förändrade status i samhället, vad som menas med kunskap och slitningar mellan att fostra elever till solidariska medlemmar i ett kollektiv och att fostra individer som genom individuella handlingar blir konkurrenskraftiga, får till följd att lärarkåren själva har svårt att definiera sitt professionella omdöme.

    Det gäller också lärarutbildningar och den pedagogiska forskningen, vilka möts av lågt förtroende och har låg status i samhället. Idag får nya discipliner och forskare förtroende att yttra sig i och undersöka skolfrågor. Att ekonomer, statsvetare och historiker skriver den dagsaktuella pedagogiska diskursen kan ge intressanta nya perspektiv men får också den problematiska konsekvensen att kunskapen om skolan ändå inte tycks existera i skolan (eller i den pedagogiska forskningen).

    Därför blir frågan om pedagogiskt omdöme kontra juridifiering också en fråga om vem som ges rätten att definiera skolans uppdrag och hur vi kan veta att den lyckas med detta.

  4. När jag försöker ställa frågan på sin spets tycker jag mig se att det till syvende och sist handlar om makt. Lärarna har blivit av med mycket av sin tidigare makt över sin yrkesutövning och andra grupper har tagit över denna makt. Om detta är en bra eller dålig utveckling är i grunden en politisk fråga, men att denna utveckling får tydliga konsekvenser för den skola vi har är uppenbart. Jag tycker att frågan ska ställas just så: Vem ska ha makten över skolan och hur ska denna makt fördelas mellan olika intressegrupper? Det är sannolikt inte en enkel uppgift att återföra makt till lärarna – om man skulle vilja det – eftersom nya aktörer inte gärna vill lämna ifrån sig sitt nyvunna inflytande. Frågan är därför väsentlig att få svar på från medborgarna: Vem ska bestämma i och över skolan och ska det vara professionsstyrning eller förvaltningsstyrning som ska råda? Själv vill jag inte fortsätta arbeta som lärare i en företrädesvis förvaltningsstyrd skola!

  5. Rimligen är alla överens om att förtroendet för lärarkåren har sjunkit. Tilliten till de som utövar yrket har varit högre tidigare. De flesta är överens om att lärare som kollektiv har förlorat makt, frihet, självständighet och förtroende.
    Bo Rothstein skriver i Göteborgs Posten (13 dec -13) att fallet för lärarkåren började 1982. I en liten kommun i Skåne, Åstorp, började ordförande i den kommunala skolstyrelsen, Gösta Brodin, ifrågasätta lärarnas autonomi, arbetstider, frihet och självständighet. Många av lärarna som arbetat länge minns attacken och den uppblossade striden. Brodinattacken på svenska skolans lärare förklarar naturligtvis inte hela omsvängningen för lärarnas arbetsvillkor. Nej, attacken mot anställda inom skolan är inte ens en isolerad svensk företeelse. Utan kontrollen, åtstramningarna, effektiviseringarna och nedskärningarna sker i flera länder. T ex i USA har flera skolor stängts, all personal sagts upp för att vid återöppnande av skolan återanställa endast utvalda. (TurnAround Schools)
    De bättre villkoren kan troligen inte återuppstå med hjälp av någon forskning eller ”bättre förklarande” av vad lärarna gör. Här krävs framförallt fackliga organisationer som agerar för kollektivet och inte enbart för individuella förmåner.

    • Här hamnar jag i en knipa. Själv trivdes jag inte alls i den skola jag gick på tidigt sjuttiotal, det fanns tydliga inslag av “Hets”, och som 14-årig elev var jag helt värnlös mot Caligula. Trots min låga ålder var jag känd som vänstersympatisör (på den tiden var socialdemokratin betraktad som en vänsterideologi) och därmed lovligt villebråd för konservativa lärare. Det stöd jag fick, framförallt av en socialdemokratisk studierektor, gavs diskret och bakom stäng dörr. Han var också rädd om sin position.
      En av dem utanför skolan som gav mig stöd, mod och bildning var Gösta Brodin som då var fackligt aktiv träindustriarbetare. Hans upplevelser av skola påminde om mina. Hans bild av lärarkåren var bilden av en konservativ, förtryckande bromskloss. Naturligtvis var den bilden onyanserad, men man kan inte påstå att den var helt ogrundad. Och det var utifrån den bilden han senare på ett osmidigt sätt försökte ta revansch som ordförande i Åstorps skolstyrelse.
      Allt var inte bättre förr, och även lärarkåren har anledning till självkritisk reflektion.

  6. Du skriver om skolans juridifiering och styrning av lärarprofessionen. Jag tolkar detta som exempel på motsättningen mellan system och livsvärld. Under längre tid har jag sökt perspektiv på den verksamhet för vilken kommunernas skolpolitiker och chefer (nomenklaturen) ansvarar för. Det krävs modiga förändringar.
    Du skriver att din artikel ”ska ses som en upptakt till vidare studier av professionsstyrning i samspel med förvaltningsstyrning” – och att ”undervisningens utformning inte bör fastställas i lag”. Jag håller med om detta. Lärarprofessionen är mer än myndighetsutövning underställd lagstiftaren. Skolpolitiken, (égalité) borde inrikta sig på professionell didaktisk utveckling genom att skapa jämlika ekonomiska förutsättningar för bildningsprocesser, anpassade för olika elevers behov.
    Du välkomnar ”empiriska exempel, kommentarer och nya frågor”. Professionsstyrda skolor tycks sällsynta, men inte obefintliga. De ”empiriska exempel” jag först kommer på är reformpedagogiska skolor. Här finner vi både vetenskaplighet och beprövade erfarenheter t.ex. professionsstyrningen genom waldorfskolornas forskande lärarkollegier. Problemet jag uppfattar i dag är nomenklaturens (rektor) makt över lärarprofession. Till detta kommer problem genererade ur fråga-svartraditionen. Detta sätter fokus på lärarutbildningens problem; att utbilda lärare bli didaktiska proffs eller lydiga tjänstemän. Detta ger anledning att förorda ökat lärarinflytande i skolorna, till att börja med att i demokratisk ordning välja pedagogisk ”rektor” för begränsade mandatperioder. Tack Gunnel för en tankeväckande artikel.

    Esbjörn Hellström i Lund, pedagogikforskare med idéhistorisk inriktning

  7. Läsningen ger ett antal reflexioner. Skollagen och där tillhörande förordningar ger ramverket för undervisningen. Skollagen (2010:800) har sina fel och brister. Men en av styrprinciperna i skollagen är valfrihet och att allt ska utgå från enhetens styrning. Detta när några förbisedda storheter i diskussionen om juridiferingen av skolan. Däremot har en detaljstyrning tillkommit vad gäller kursplaner och ämnesplaner. Där är det tydligt VAD och VARFÖR olika ämnen ska innehålla och varför de ska studeras. Men glöm aldrig bort att det är professionen som bestämmer HUR.

    En annan skrämmande syn står Riksrevisorn för. Granskningar utifrån ett ramverk kan bara ske i två lägen: Finns tillämpning eller inte. Att ge sig in att granska HUR utförandet sker i ett klassrum kan bara görs om enheten på förhand beskrivit vilka aktiviterer som ska tillämpas t ex vid ett utvecklingssamtal. Granskningen kan bara verifiera om kartan stämmer med terrängen. Innehållet är professionsstyrningens uppgift. Oavsett om du har standardiserade utföranden för utvecklingssamtalet kommer varje sådant i verkligheten att vara olika. Däremot underlättar en dokumenterad händelsekedja den faktiska undervisningen.

    För att vidga debatten tar jag mig friheten att rekommendera min två böcker i ämnet skollag och pedagogiskt arbete. “Från skollag till vardagsarbete” och “Det pedagogiska kretsloppet – från mål till resultat.” Finns att få tag på http://www.skoldialogen.se .

  8. Jag tycker att Kjell Arvedsson har en poäng. Hur är relationen idag mellan t.ex. grundskolans lärare och dagens politiska makt på olika nivåer, nationell, kommunal etc.? Hur borde denna relation vara?

    Forskningens relation till den politiska makten sägs vara oberoende, dvs. det finns ett ideal att den kunskap som utvecklas via forskning bygger på vetenskapssamhällets värderingar, traditioner etc. och dessa ska vara så fria som möjligt från den politiska makten. (Hur det däremot är är här en annan fråga.)

    Men idealet i skolan är väl tvärtom? Den kunskap som behandlas i skolan har säkrats genom demokratiska procedurer, där visserligen vetenskapssamhället finns med när kursplaner skrivs, men ytterst är det regeringen som där har ansvar för vilka färdigheter och kunskaper som ska priorieteras i skolan.

    Demokrati och vetenskap är inte samma sak. Valdemokrati bygger på att en röst väger lika mycket oavsett vem som lägger rösten. Vetenkapssamhällets bygger på att de mest solida argumenten, evidensen etc, har företräde framför de sämre när kunskap utvecklas.

    När Jan Björklund i politiska tal har hävdat att skolan ska vara mer politiskt styrd än tidigare och att forskningen ska vara mer politiskt oberoende än tidigare så slår han an ovanstående skillnader mellan vetenskap och skola. Hur lärarkåren kan tro att man genom Björklunds försorg kan få ett större handlingsutrymme är för mig en gåta.

    • Pär Engström skriver: ”Den kunskap som behandlas i skolan har säkrats genom demokratiska procedurer, där visserligen vetenskapssamhället finns med när kursplaner skrivs, men ytterst är det regeringen som där har ansvar för vilka färdigheter och kunskaper som ska prioriteras i skolan”

      Ja, alliansen vann valet 2006 med en övervikt på 7 mandat. Utbildningsminister Björklund var snabbt ute med att initiera en revision av kursplan och lärarutbildning. Många lärare, forskare och företrädare för lärarutbildning protesterade högljutt mot de politiska direktiv som kom beträffande kunskapssyn och innehållsspecifikation. Går det att påstå att kursplanens upplägg och innehåll kvalitativt ”säkras” genom den demokratiska proceduren? Och vad är i så fall denna säkring värd? Vetenskapssamhället är inte en homogen servis- och samhällsfunktion som villigt bistår politiska projekt. Kritik från forskare och utbildnings säten tystnades och reformerna pressades fram på ett allt annat än ett vetenskapligt sätt.

      När blir politiska procedurer demokratiska processer? Skolan är en del i många människors liv. Vi har del i skolan som elever, föräldrar, lärare anhöriga till barn och föräldrar. På det sätt som skolan fyller vardagen, livet och uppmärksamheten hos dessa människor måste diskussionen om det ”politiska och det demokratiska” kring skolans styrning, uppdrag och innehåll, flytta närmare de berörda
      Tänker
      Leif

  9. Lärares professionalitet är en kärnfråga för utveckling av verksamheten i förskola och skola. Gunnel lyfter tydligt fram detta samtidigt som hon pekar på hur det professionella utrymmet påverkas av krafter utifrån. Då det rör sig om en rad olika fenomen på flera olika nivåer som påverkar lärarnas yrkesutövning är det svårt att skaffa sig en vettig bild av vad som sker och vad som möjligen är kloka åtgärder för att utveckla och förbättra verksamheten. För att illustrera komplexiteten i detta vill jag använda två metaforer. Den första handlar om att se situationen utifrån olika samhällsnivåer. Den enskilda läraren agerar på individnvå, ensam eller i en mindre grupp med kollegor Den andra nivån är det ‘professionella rummet’ där vi talar om skolnivån med sina inbyggda normer och skolkultur. Det är fortfarande en nivå som kan rymmas inom ett dagligt umgänge. Nästa nivå det ‘professionella landskapet’ inrymmer den omgivande samhället med sin mångfald aktörer (politiker, föräldrar, media, skollagstiftning etc). Den andra metaforen handlar om hur vi ser på orsakssamband, där jag vill lyfta fram Den franske filosofen Deleuze har använt sig av ‘rhizomet’ som metafor för sammanvävda och icke-linjära orsaksamband. Om vi använder denna metafor introducerar vi en kritisk attityd till förenklade samband där man börjar i en ända av en tråd och följer den utan att se hur sammanvävd den är med de andra trådarna.

    Mot bakgrund av dessa allmänna och förenklade metaforer vill jag ställa frågan om vi inte är på väg in en ny fas av professionsutveckling. De flesta är väl idag överens om att lärarprofessionalitet är en sammansatt förmåga som innehåller olika kompetenser (kunskaper). I min egen avhandling sammanfattade jag den litteratur jag då läst om detta i tre kompetenser:
    – Bedömningskompetens
    – Handlingskompetens
    – Reflektionskompetens
    För tydlighetens skull bör man tillägga ämneskompetens.

    Samhället genomgår omfattande förändringar som vi kan sammanfatta som globalisering och digitalisering med allt vad vi kan lägga däri.Jag menar att villkoren för professionalitet i läraryrket radikalt förändrats och att vi behöver förstå detta som något som sker i det professionella rummet i samspel med det professionella landskapet där kommunikationen mellan aktörer och strukturer har en rhizomatisk karaktär.

    Jag tror att vi behöver blanda ‘det styrda’ med ‘det vilda’ och vi därför behöver både den saklige ‘ingenjören’ och den vänlige ‘trädgårdsmästaren’ när det gäller ledning och styrning. Lärarprofessionen i det globala och digitala samhället kommer att utsättas mer för förhandlingssituationer när planering och undervisning utmanas i aktiva föräldrars facebookgrupper. En annan förändring i villkoren för lärarprofessionen hänger samman med kunskapens relativisering och den auktoritära kunskapens sorti. När kunskapsutvecklingen är snabb och ibland sker i paradigmatiska språng gäller inte alltid de kartor och böcker läraren själv har tillgång till. Detta gäller dessutom för undervisningspraktiken, didaktiken, de sätt som pedagogen tränats för i sin lärarutbildning och sin tidigare erfarenhet kan bli ifrågasatt och utmanad av den pedagogiska forskningen på samma sätt som läkarens behandlingsterapier och kräver därför att det finns en öppenhet i det professionella rummet för förändring. Den professionella autonomin kommer inte att betyda att få lämnas i lugn och ro i ett skyddat rum utan att målmedvetet arbeta för att förtjäna ett i första hand lokalt stöd för en framsynt transformering av samhällets syften med skola och utbildning till en engagerande och fungerande undervisning.

    Lars Persson
    Rättssociolog Lunds universitet

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS