Gunnlaugur Magnússon: Det krävs organiserad kamp och opinionsbildning för lärares villkor

Finns det anledning att tro att det beröm som nu haglar över lärare och övriga av välfärdens medarbetare kommer leda till bättre villkor i pandemins spår? Knappast menar Gunnlaugur Magnússon. Faran är att situationen blir än värre …… (red).

Det svenska utbildningssystemet står, precis som andra utbildningssystem, inför en tidigare oanad problematik på alla nivåer. När gymnasieskolor, högskolor och universitet tvingas stänga ned sin verksamhet på plats ställs personalen i dessa verksamheter i en situation som ingen kunde ana för bara någon månad sedan. Samtidigt får grundskolor och förskolor ställa om till kronisk ambivalens – väntan och förberedelse för eventuell stängning och pendling mellan halva elevgrupper och halv personalstyrka. Här gäller samma princip som inom övriga välfärden. Alla som kan behövs och alla som kan ställer upp. Både lärare och vårdpersonal applåderas på sociala medier och i media som hjältar när de ställer upp när det krisar och ser till att samhällets verksamheter fortsätter. Men applåder är gratis och en knaper ersättning för flera årtiondens neddragningar av kvalitativa arbetsmiljöer, drägliga arbetsvillkor och lön som reflekterar utbildning och ansvar. Frågan kvarstår om dessa yrkesgrupper kan vila i att applåderna ska fortsätta och omsättas till förbättringar när samhället lugnat ned sig igen. 

Det saknas nämligen en allmän medvetenhet om hur förutsättningarna för välfärdsarbete systematiskt har urholkats genom flera decennier. Besparingar och nedskärningar, ideligen gömda bakom orwellianska benämningar som ”effektivisering” och ”satsning”, har pådyvlats vård, skola och omsorg i flera år. När det  nu krisar står vi oförberedda. Som påpekats har nedskärningarna inte bara gällt resurser till daglig verksamheten utan också den beredskap systemet har för att hantera oväntade kriser. Som Tankesmedjan Balans visat med sina kartläggningar har resursdräneringen ägt rum samtidigt som kraven höjts och blivit fler, både inom välfärd och skola. Inom just skolan saknas redan tiotusentals lärare och stora pensionsavgångar väntas, men på de flesta kommuners agenda står kraftiga ekonomiska nedskärningar riktade mot både personal och arbetsmiljö – något som knappast kommer göra läraryrket mer attraktivt. 

Ofta diskuteras nedskärningar som ett nödvändigt ont, som om att de vore gärningar av en nyckfull men allsmäktig kraft eller resultat av naturliga händelser, snarare än av politiska beslut i linje med politisk och ekonomisk ideologi. Ovanpå den cynismen lovas att nedskärningarna inte ska drabba verksamheternas kvalitet. När vi nu står inför en kris av sådan magnitud inser vi vad som saknas och vad vi har tidigare haft. 

Jag har nyligen haft anledning att göra en djupdykning i debattartiklar från fyra decennier (jfr. Magnússon, 2019; Magnússon, i tryck). En övergripande observation vad gäller de senaste 20 årens debatt är att det har funnits en tendens bland debattörer och politiker att lägga skulden för skolans kriser på lärarnas axlar genom att allmänt ifrågasätta deras kompetens och deras arbete (jfr (Edling & Liljestrand, 2019). Detta ifrågasättande syns tydligt redan i Göran Perssons åsidosättande av lärarna som en ”särintressegrupp” vid kommunaliseringen årsskiftet 1989/1990, ett hårt slag mot lärarkårens professionalism (Ringarp, 2011) vars efterdyningar fortfarande har konsekvenser. 

Tongivande debattörer har dock de senaste åren gjort gällande att den svenska skolans kriser vållats av konstruktivistisk kunskapssyn, postmodernism och flum-undervisning. Flera har i sina artiklar helt ignorerat de ekonomiska och organisatoriska villkor skolorna ges för sin verksamhet. I vissa fall har de till och med uttryckligen påstått att skolans problem inte handlar om resurser utan snarare om esoteriska vetenskapsideal som skulle prägla både pedagogik som vetenskapsfält, ”lärarutbildningen” och lärarnas gärning. Den eskalerande skolsegregation som späs på av skolvalet nämns på sin höjd i en bisats, som något som egentligen kan ordnas med justering av skolmarknadens mekanismer. Samtidigt betraktas skolmarknadens iögonfallande skandaler (som olämpliga huvudmän, upprepade skolkonkurser och halvmiljardsvinster) som anomalier snarare än slöseri; något som kan kontrolleras genom mer omfattande inspektioner, så att en miniminivå av kvalitet (betraktat som resultat och kundnöjdhet) kan säkras. 

En nästintill systematisk nedvärdering av lärarkåren har därför pågått sedan 1990-talets kommunalisering, en de-professionalisering inga andra professioner tvingats erfara. Det är dock ett misstänkliggörande vars mönster går att se i många andra länder (jfr. Labaree, 2004). På så sätt har lärare tillskrivits ansvar för fallande resultat, antingen genom ett direkt ifrågasättande av deras praktiska kompetens och kollektiva intelligens, och deras professionalitet har ifrågasatts genom anfall mot deras utbildning. Denna ansvarsförskjutning följer den politiska marknadslogik vi anammat för utbildningssystemet och gör de anställda ansvariga för systemets brister. Det är dags att syna dessa konspirationsteorier och populistiska anfall mot lärarutbildningarna och absurda konsekvenskedjor som på inget sätt förbättrar villkoren för dem i utbildningssystemets frontlinje. 

Nu kraftsamlar lärarkåren för att ordna i orimliga undervisningssituationer. Vissa sadlar om till fjärrundervisning. Andra utsätter sig för smittorisk i miljöer som omöjligt kan uppfylla sanitetskraven. Lärarna står i vissa fall inför halvtomma klasser och kör både distans och klassundervisning när en del av eleverna hålls hemma. Alternativt undervisar de dubbla klasser för att halva personalstyrkan är borta. Förskollärare ställs inför motsvarande dilemman avseende personal och barngrupp. I många fall måste nya kommunikationskanaler upprättas till de barn och vårdnadshavare som riskerar ytterligare utsatthet – lärarna släpper inte det sociala ansvaret för eleverna bara för att de inte är på plats.

Nu om någon gång märker vi hur viktiga och kompetenta dessa professionsgrupper är – att undervisning faktiskt inte är något som görs med en klackspark. Förutom alla förberedelser och allt efterarbete, så synliggörs vilket hästjobb en vanlig lärare gör bara genom de relationer hen upprättar, den motivation hen kan uppmuntra och den följsamhet som krävs för att systematisera undervisning och lärande. Lärare är akademiker, utbildade till undervisning och fostran, och lärarkårens patos ligger uppenbarligen i högre grad hos eleverna än hos den egna kåren.

En optimist kanske ser möjlighet till kursändring; nu kanske vi kan samla politisk opinion i samhället och upprätta ett välfärdssamhälle med tillräckliga resurser och som inte bränner ut sin personal i hög takt. Men faktum är att allt tyder på att situationen inom välfärden och skolorna kommer att bli ännu sämre. Kostnaden för den nuvarande krisen för ekonomi och samhälle kommer märkas länge och med tanke på föregående års sparbeting, och hur besparingspolitikens hegemoni sträcker sig över politiska partier av alla färger, är förhoppningen om ändring blott en chimär. Snarare finns det anledning att tro att krav på ytterligare återhållsamhet i offentlig sektor får gehör. Samhällskriser som denna betraktas ofta som tillfälle för ytterligare nedskärning av det offentliga och ytterligare privatiseringar av såväl verksamheter som ansvar. Exempelvis kan den “digitalisering” som genomförts av nödvändighet genom fjärrundervisning bli ny norm med argument om elevernas bästa trots avsaknad av utvärderingar – en effektiv förskjutning av ansvar från huvudman till lärare och elever.

Med det sagt så är kursändring inte omöjlig, men den kräver en omfattande informationskampanj om vilka materiella och ekonomiska villkor våra samhällsbärande professioner erbjudits de senaste decennierna, en opinionsbildning för förändring och att det politiska skiktet sadlar om från den skadliga NPM-politiken till en politik där de mest mänskliga verksamheterna faktiskt får kosta. Det är i tider som dessa som vi borde inse att de politiska styrmodeller och ekonomiska system vi byggt upp de senaste decennierna inte bara är dysfunktionella utan livsfarliga. Om den ekonomiska krisen 2008 inte övertygade oss, så borde den nuvarande ändå sätta spiken i kistan. Men det krävs utbildning, organisering och demonstration av den viljan, ett opinionsarbete som inte kan vänta. 

För våra lärare förtjänar bättre.

Gunnlaugur Magnússon är docent i pedagogik vid Uppsala universitet.

Referenser

Edling, S. & Liljestrand, J. (2019): Let’s talk about teacher education! Analysing the media debates in 2016-2017 on teacher education using Sweden as a case, Asia-Pacific Journal of Teacher Education.

Labaree, D. (2004). The trouble with ed schools. New Haven: Yale University Press.

Ringarp, J. (2011). Professionens problematik: lärarkårens kommunalisering och välfärdsstatens förvandling. (avh). Stockholm: Makadam förlag.

Magnússon, G. (2019). Populism och paranoia i svenska skoldebatten. Publicerad 14 oktober, 2019 på Arena Essä: https://www.dagensarena.se/essa/populism-och-paranoia-den-svenska-skoldebatten/  

Magnússon, G. (i tryck) Det pedagogiska etablissemangets retoriska funktion. I Fejes & Dahlberg (red). Perspektiv på skolans problem – Vad säger forskningen? Lund: Studentlitteratur