Gunnlaugur Magnússon: Gör inte inkluderingen till syndabock

Det som gått för långt är inte strävan efter inkludering – att göra alla elever socialt och pedagogiskt delaktiga – utan att vi fått en skola präglad av marknadsexperiment, lärarbrist och ändlösa besparingar. Gör inte inkluderingen till syndabock när det är den ideologiska och ekonomiska styrningen som fallerat, skriver Gunnlaugur Magnússon. (red.)

”Nu kastar vi ut de pedagogiska experimenten ur skolan” skriver Lotta Edholm och Johan Pehrson i Sydsvenskan. Att de vill avsluta experiment har framkommit i flera debattartiklar. Det intressanta är dock hur experimenten beskrivs.

Edholm och Pehrson beskriver en tidigare politik med mindre undervisningsgrupper och individuell intensivträning som ett ”framgångsrikt koncept”. Men vi kan fråga: framgångsrikt för vem? Enligt forskning var denna segregerade form av specialpedagogik långt ifrån en framgångssaga för många elever.

Kritiken mot segregerade stödformer var internationell. De blev ofta permanenta snarare än tidsbegränsade, ansågs ineffektiva då eleverna inte lärde sig bättre, var personalintensiva och dyra, samt drabbade elever från redan utsatta samhällsgrupper. Dessutom kunde personalens kompetens vara bristfällig; i Sverige kunde stora skillnader i utbildning och erfarenhet döljas bakom titeln speciallärare.

Med andra ord var kritiken av dessa stödformer inte utan grund, och framväxten av inkluderande ambitioner var inte en fråga om naiv snällism som ministrarna antyder utan grundad i den tidens forskning samt statliga utredningar. Dessa visade på enorma praktiska och etiska problem; problem som kvarstår än idag.

Ministrarna beskriver också utvecklingen i överdrivet passiv form. Exempelvis nämner Edholm och Pehrson extra anpassningar i förbifarten, som ett problem som dykt upp från ingenstans. I själva verket hade propositionen som föreslog dem till riksdagen Fredrik Reinfeldts och Jan Björklunds signaturer.

De två signerade också den propositionen, liksom de efterföljande läroplanerna, vars formuleringar nu ska utredas som postmoderna experiment. Alliansen drev också digitaliseringen i skolan. Experimenten i skolan har därför mer komplicerad grund än vad ministrarna beskriver och det vore klädsamt om politikerna tog ansvar för dem.

Artikeln gör ”blind tro på full inkludering” till ett problem i svensk skola, vilket är en underlig beskrivning av ett skolsystem präglat av differentierade skolformer som särskola och träningsskola (nu anpassad skola), specialskolor, samt en kvasimarknad med friskolor som marknadsför sig mot elever med specifika diagnoser. Notera att ingen ifrågasatt detta system politiskt sedan Björklund kastade Carlbeck-kommissionens utredning i papperskorgen.

L har alltså länge motsatt sig inkludering men varifrån idén om ”full inkludering” kommer är svårt att identifiera Faktum är att utredningen om särskilda undervisningsgrupper som Liberalerna initierade genom Januariavtalet kom fram till att ingen ändring behövdes i lagstiftning för att öka antalet grupper och resursskolor eftersom de dels var vanligt förekommande och dels inte krockade med gällande lagstiftning. Intensivträning och mindre grupper har alltså blivit mer vanliga över tid, inte mindre.

Historiebeskrivningen lämnar således en del att önska och artikeln blir mer intressant i termer av vad som utelämnas snarare än vad som föreslås. Här är till exempel tre områden som behöver svar:

1. Resurser: Att lärarna lämnats ensamma med det specialpedagogiska ansvaret samt att utvecklingen gått mot billiga lösningar som inte håller måttet är sant. Men ”blind tro på full inkludering” är en otillräcklig förklaring jämfört med nedskärningar inklusive placeringar utan stöd i allt större klasser medan speciallärare, kuratorer och assistenter sägs upp samt kvalitativa läromedel ersatts med undermåliga. Frågan är: Hur tänker ministrarna säkra att lärarna inte lämnas ensamma i än större klassrum när de ”svåra eleverna” lämnat dem? Hur ska resurser säkras (bortom riktade statsbidrag) till både personalkrävande dyra smågrupper och de vanliga klassrummen samtidigt som besparingskrisen eskalerar?
2. Kompetens: Vi har en växande lärarbrist och på vissa håll sätts anställning av obehöriga lärare i system. Lärarbristen ökar även bristen på specialpedagoger och speciallärare då dessa är utbildade lärare i grunden. Hur ska det säkerställas att resursgrupperna får kvalitativ undervisning av behörig personal, när detta inte går att säkerställa idag i den vanliga skolan?
3. Rättvisa: Det är väl dokumenterat att särskilt stöd ges i högre grad till elever med låg socioekonomisk bakgrund, migrationsbakgrund och till pojkar. Hur ska det säkerställas att de elever som behöver detta stöd får det och att andra elever inte hamnar i sådana grupper på godtyckliga grunder?

Skolan lider av många problem. Att inkluderingen gått för långt är knappast sant om vi med ordet menar det som ursprungligen avsågs: att elever ges möjlighet till social och pedagogisk delaktighet tillsammans med sina kamrater. Placering av elever utan stöd och resurser i allt större klasser i ett skolsystem präglat av lärarbrist, bristfälliga resurser och ändlösa besparingar har däremot gått för långt. Det är då djupt problematiskt att göra inkludering till syndabock snarare än undermålig ideologisk och ekonomisk styrning.

Liberalerna menar att de avslutar flera experiment i skolan. Ministrarna är dock svaret skyldiga på hur deras förslag skiljer sig från Liberalernas tidigare experiment som de nu vill avveckla.

Gunnlaugur Magnússon är docent i pedagogik vid Uppsala Universitet.

En kortare version av denna text publicerades i Sydsvenskan den 5 mars.