Gunnlaugur Magnússon: Hallands floder och skoldebattens stilistiska brister

Med slapp användning av metaforer och troper reproducerar ledarskribenter rådande ideologier – utan känsla för stilistik, och utan vaksamhet inför konsekvenserna av deras förenklingar. Jag önskar att de tänkte ett eller två steg till, skriver Gunnlaugur Magnússon.

Skoldebatten har tagit en välkommen vändning. Istället för det krig mot konstruktivism som central förklaring till skolans alla problem börjar debatten fokusera på de materiella förutsättningarna skolor, lärare och elever ges. Vändningen handlar inte om att politiska aktörer tagit ansvar för tidigare beslut som urholkat skolans ekonomiska grund och lett till ökad segregation på både system- och skolnivå, eller ens för de beslut de nu driver på riksnivå. Snarare har nya röster gjort inträde, särskilt inifrån skolan, som beskriver mer akuta problem än mobilförbud och betyg från årskurs fyra. Dessa påpekar just hur skolans styrning urartat till den grad att vi kan börja ta avsked av idén om likvärdig skola för överskådlig framtid.

Men det finns gamla teman som överlever, inte minst i olika ledarskribenters alster. Det bör tilläggas att många ledarskribenter uppmärksammat vändningen i skoldebatten och tagit strid mot exempelvis skolmarknadens förespråkare. Men sen finns det de som verkar ta fasta på en dagsaktuell fråga och spinna ihop lite fria funderingar. Ledare är korta och ofta inte särskilt utvecklade texter, men med tanke på att ledarskribenter är opinionsbildare vore det önskvärt om de reflekterade kring konsekvenserna av sitt skrivande. Särskilt de långsiktiga konsekvenserna av de idéer och förslag de förmedlar kan ha för utsatta människor.

Här kan en relativt ny text från Erik Helmerson tas som exempel. Helmerson argumenterar för fler lärlingsutbildningar för att omhänderta elever som inte har teoretiskt intresse eller förmåga: ”Skolan behöver fånga upp också de elever som inte vill lära sig namnet på Hallands floder.” Han härleder problemet till främst två olika saker: å ena sidan den ökade teoretiseringen av skolämnenas innehåll och å andra sidan ”skolideologin inkludering”. En drastiskt förenklad bild av inkludering används sedan som förklaring till skolresultatens fall. På Twitter delar Helmerson sin text med Björklunds gamla slagord: ”Alla kan inte bli akademiker” och i texten länkas det till hans tidigare ledare där det hänvisas till ”progressivt postmoderna motkrafterna” och ”Foucaultsk analysmodell” vilket ska leda till att elever och studenter hoppar av sina utbildningar för att de egentligen bara vill ha ett jobb.

Förutom de förenklade konsekvenskedjor som här målas upp är det i sig en intressant motstridighet i att å ena sidan tala om faktaorienterad teoretisering som problem och å andra sidan emot postmodern urholkning av faktakunskaper, men bristfällig konsekvens är inte problemet i fokus här utan hur skoldebattens troper reproducerar en missvisande och ideologisk bild av skolan.

I vardagsspråk använder vi oss av metaforer och troper för att förmedla, reproducera och delta i olika diskurser som i sin tur upprätthåller ideologier om samhälle (och skola). För en ledarskribent eller skoldebattör kan många av dessa troper och metaforer vara behändiga förkortningar för att förmedla problembeskrivningar och lösningar. Ett problem uppstår dock när metaforerna och troperna inte ger en djupare förståelse eller inte belyser sakförhållanden på nytt, eftersom att de då reproducerar samhällets ideologiska maktförhållanden och urholkar en intellektuellt hederlig diskussion genom överförenkling. De förstärker således en diskursiv dumhet i skoldebatten. Skoldebatten är full med sådana troper, t.ex. Hallands floder, pedagogiska etablissemanget, höga krav, rättvis ojämlikhet, konkurrens som kvalitetsdrivande, “alla skolor ska vara bra skolor”, valfrihet, konstruktivism och katederundervisning.

”Alla elever vill inte bli akademiker”, är till exempel ren truism, vem har påstått motsatsen? “Skolan borde mer ta sikte på arbetsmarknaden”. Ja, så kan man förstås tycka, fast mycket som tyder på att synen på skolan som en fabrik som ska svara mot arbetsmarknadens föränderliga nycker inte lett till förbättringar. Inte ekar det av bildningsideal i alla fall. Exemplet om Hallands floder tas ofta upp i skoldebatten när det kommer till opraktisk eller svåra kunskaper, så jag som aldrig gått i svensk skola googlade dem bara för att inse att det handlar om fyra namn som dessutom kokats ned till en enkel ramsa. En skoldebatt som upprepat tar något så meningslöst och enkelt som exempel på något svårt som skiljer elever åt i skolan och använder det som genväg i argument för reformer gör skolan en otjänst. Även om det bara är en stilistisk trop som agerar ett slags platshållare så illustrerar tropen en så gravt förenklad bild av svårigheter som elever möter i skolan att det är oseriöst att använda den på det sättet.

Att se inkludering som en övergripande ideologisk förklaring till skolans problem missar både att Sverige inte är särskilt inkluderande samt att skolmarknaden håller på att lösa upp inkluderingsambitionerna på systemnivå, genom en avancerad sortering av eleverna längs deras sociala bakgrund, resultat och behov av stöd. En stilla undran är snarare varför inte fler skribenter förmår identifiera den ekonomiska och ideologiska styrningen som med ”effektiviseringar” gör att allt fler elever samlas i klassrum med allt färre (men med ökad andel obehöriga) lärare och där resurser riktas mot marknadsföring medan stödinsatser dras ned, som svenska skolans hegemoniska ideologi?

Jag och Helmerson är hjärtligt överens om att skolan borde erbjuda olika former av innehåll och organisation, stöd och resurser till alla elever. Det är nämligen en inkluderande tanke. Ideologin som står i vägen för och urholkar det idealet är den som prioriterar konkurrens, standardisering, besparingar och anpassning till arbetsmarknaden.

Ledarskribenter ser sig nog inte som politiska aktörer utan som opinionsbildare, men det finns en kraftig ironi i tendensen bland många av dem att utmåla olika positioner som ideologier eller olika aktörer som ideologiska, eftersom opinionsbildning med nödvändighet är förmedlande av ideologiska ställningstaganden i specifika samhällsfrågor. Oavsett vore det önskvärt att de vore mer måna om vilka troper och metaforer de använder, inte bara för att de tanklöst reproducerar rådande ideologier, utan också för att det är ett stilistiskt haveri hur samma trötta troper återkommer utan minsta eftertanke.

Ett knep för att undvika detta vore att lägga till följande steg i sin skrivprocess. Man kan börja som vanligt: “Här är ett problem jag identifierat, X är potentiell lösning.” Sen, innan man skriver färdigt, tänker man: “Vilka skulle konsekvenserna av en policy om detta bli?” och “Hur skulle det påverka de mest utsatta?” Jag förväntar mig inte att alla skoldebattdeltagare och ledarskribenter ska sätta sig in i historiska detaljer kring olika frågor, eller hur policykontexten ser ut eller ens att alla ska bevaka komplexiteten i skolsystemet.

Jag önskar bara att fler tänkte ett eller två steg till.

Gunnlaugur Magnússon är docent i pedagogik vid Uppsala Universitet.

Bildkälla: Cai Mellstedt

9 Comments on “Gunnlaugur Magnússon: Hallands floder och skoldebattens stilistiska brister

  1. Gulli bjuder på en knivskarp analys, som vanligt.

  2. Jag tror inte att det är landets ledarskribenter som är det största problemet. Det är den förda politiken som är problemet.
    Ett ex: Tyskland, Österrike, Danmark är länder som har låg ungdomsarbetslöshet, tack var fungerande lärlingsutbildningar. I Sverige är den mycket hög, till stor del p g a en icke fungerande, teoretiserande gymnasieskola.

    • Hej Arne!
      Hur ska skolan utbilda för att reproducera nuvarande sysselsättningar i Sverige?
      (Siffrorna är hämtade från ekonomifakta 2019-12-18)

      29,6% Privata tjänster
      28,7% Offentliga myndigheter (skola, sjukvård, polis mm)
      11,5% Handel
      11,3% Industri och gruvdrift
      8,6% Bygg och energi
      4,7% Transporter
      3,5% Finans- och fastighetssektorn
      2,1% Jordbruk, skog och fiske

      Hur kommer robotisering och digitalisering att påverka ovanstående utbud?
      Hur kan nyutbildade ungdomar skapa nya jobb?
      Hur undvika att det bildas en ny klass, ”useless class” (Yuval Harari vid World Economic Forum Meeting 24 jan. 2020), som inte fyller någon ekonomisk funktion i vårt samhälle?

      • Vem är dina frågor riktade till? Jag förstår inte vad du vill ha sagt.

  3. Som kunskapsteoretiker konstaterar jag, att begreppet DISKURS härleds till sociologin och hos Foucault betyder KOMMUNIKATION. Och begreppet TROP härleds till filosofisk retorik, där det har språklig/semantisk karaktär.
    Men att pekpinnerätta andra skribenter är inte rätt väg att gå.
    Rena pedagogiska begrepp finns på:
    http://www.kunskapsvetenskap.se
    Blogg 149, 150: non-continuous kommunikation; självdetermiga studenter; intransitiv motivation.
    Blogg 151: En ny Kunskapsteori som skiljer mellan re-sensoring; re-skilling; re-kognition.
    Medan begrepp som teoretisk/praktisk är pedagogiskt odefinierande.

  4. Ja, man kan fundera på vad “Hallands floder” står för (och hur många som vet hur det är med vattenkvalitet och fisken som lever sär).

  5. Lite statistik om utbildning och sysselsättning i Sverige.

    Enligt SCB (25.3.2021) hade år 2019 44% av åldersgruppen 25-64 år en eftergymnasial utbildning. Högutbildade, en universitetsutbildning på tre år eller mer, i denna åldersgrupp ökade från 16% år 2000 till 28% år 2019. Lågutbildade, endast folkskolan/grundskolan, minskade från 21% år 2000 till 11% år 2019.

    ”Sysselsättningen är hög i Sverige. Detta avspeglas också i sysselsättningsgraden som uppgår till över 80 procent för gruppen 20-64 år. […] Sysselsättningsgraden i gruppen 65-74 år ligger på nära 19 procent” (Ekonomifakta 2021-02-11).
    ”År 2016 arbetade 84% av alla anställda mer än 35 timmar i veckan” (Svenskt näringsliv December 2017 ”Allt fler jobbar heltid”).

    Hur många av de som är utbildade och sysselsatta som kan Hallands floder (åar) förtäljer dock inte denna statistik.

  6. “Hallands floder anses allmänt vara oundgänglig faktakunskap som alla landets skolbarn bör upplysas om och känna till. Vad säger vi då om ”Härjedalens floder”, eller ”Västerbottens”? Bör barnen memorera Blädjan, Fjätan, Hoan och Ljungarn? Bör de kunna väckas på natten för att rabbla Flarkbäcken, Krycklan, Slössbäcken och Sörmjöleån?”
    Kunde inte motstå reflexen att citera mig själv utan att närmare besvara det dilemma artikeln förtjänstfullt framställer. Bra skrivet. Man hoppas ju att någon ledarskribent tar intryck.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Hanna Sjögren
Malin Tväråna

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »