Gunnlaugur Magnússon: Kliv fram i debatten, forskare!

Nu när skoldebatten äntligen blivit mer verklighetsförankrad måste fler utbildningsforskare delta i den: axla er roll, ta ert ansvar och kommunicera mer med allmänheten och i fler kanaler, skriver Gunnlaugur Magnússon (red).

Hösten 2021 publicerade Khrono en intervju med Ingerid Straume där hon efterlyste viljan bland norska akademiker att agera och axla sitt ansvar som ”intellektuella” i offentliga samtal. En intellektuell är något som överstiger rollen som akademiker enligt Straume, och de högst skolade i samhället borde delta i att sätta agendan, ställa frågor och belysa problemområden. Medan akademikern i yrkeslivet är tvungen att fokusera på arbetsuppgifter och strategiska val, inte minst eftersom konkurrensen om fasta tjänster och resurser kräver det, tar den intellektuelle ytterligare ett samhälleligt ansvar med deltagande i offentliga samtal.

Under hösten pågick också en serie om de intellektuella i radioprogrammet Nordegren och Epstein. Här intervjuades ledamot i svenska akademin, författare och ledarskribenter, doktorander och professorer inom olika fält. Intervjuserien synliggjorde å ena sidan hur de intellektuellas roll inte är knuten till akademins hierarkier och å andra sidan hur olika människor, som alla var väl synliga i offentlig samhällsdebatt, förhöll sig till titeln intellektuell. Flera av dem var blyga inför ordet intellektuell på grund av dess etymologiska konnotation till intelligens. Men nog kan en distinktion göras mellan det att arbeta intellektuellt (med sitt tänkande och utforskande) och en förment självgod beskrivning av intelligens. Idén att de som försörjer sig genom att tänka och skriva även bör blanda sig i samhällets angelägenheter härstammar trots allt från antiken och den accepterade de flesta i intervjuserien.

Straume efterfrågade fler forskare i samhällsdebatten och uppmanade till högre självförtroende. Samtidigt visade hon förståelse för att akademins allt snävare villkor, konkurrensen om tjänster och medel, inte bara påverkar akademikernas prioriteringsordning utan även deras möjligheter att överhuvudtaget agera som intellektuella. Det kan jämföras med Noam Chomskys krav på ”de intellektuellas ansvar”: att berätta sanningen och avslöja lögner. Chomsky riktade blicken mot makten i dubbel betydelse. Å ena sidan de intellektuellas makt som priviligierade individer med titlar och resurser som ofta tillhandahålls av samhället. Å andra sidan stat/regering och deras maktbevarande institutioner samt storföretag och koncerner, deras kopplingar till staten och deras maktutövande gentemot allmänheten. Chomskys poäng är att de intellektuella måste använda sin makt och sina resurser till granskning och ifrågasättande av de stora makthavarna. Den intellektuelle behöver inte bli en tongivande röst men har ett ansvar att delta.

Så vad syftar det ovanstående till? Utbildningsdebatten har rasat i flera år, främst på tidningarnas debatt- och ledarsidor. Även paneler, diskussionsforum, radio- och TV-program har ordnats och flera böcker publicerats om skolan. Som forskare har man ofta känt ett mått av desperation kring skoldebatten då den ofta förts utifrån knepiga eller felaktiga premisser med argumentation grundad i myter och retoriska knep och med hemsnickrade lösningar på problem vars existens är tveksam. Av större vikt är dock att få utbildningsforskare synts till i den skoldebatten, vilket är ett problem utifrån det ovanstående resonemanget om de intellektuellas ansvar.

Att få utbildningsforskare syns till i debatten har två förklaringar. Å ena sidan bjuds hellre ekonomer, statsvetare och forskare i andra ämnen än utbildningsvetenskap in till debatt. Det är ett problem i sig, att organisatörer av debatt inte lyckas komma på några utbildningsforskare som potentiella deltagare illustrerar en vanlig men problematisk syn på utbildningsvetenskap. Å andra sidan verkar just utbildningsvetare dra sig för att delta i den debatten, trots att de har ärende där med såväl forskningsresultat som kunskaper och analyser till den. På så vis skapas en självförstärkande ond cirkel där forskare om utbildning varken bjuds in eller tar plats i debatten och debattens narrativ blir alltmer självrefererande. Som Inger Enkvist ofta påpekar finns närmare 200 professorer i pedagogik och besläktade ämnen i Sverige. Enkvists poäng är att professorerna är för många. Jag menar att alldeles för få tagit plats i offentliga debatten om skolan.

Ett exempel på konsekvenserna av forskarnas frånvaro är att den välkomna vändning som ägt rum i skoldebatten de senaste åren, där skolans marknadisering och marknadsstyrning äntligen hamnat i fokus, kan härledas i första hand till några mycket aktiva debattörer. Förutom att dessa debattörer rapporterar inifrån en praktisk vardag har några av dem också studerat skolans ekonomiska (och ideologiska) styrning på den kommunala nivån och tagit fram fakta som visar på de materiella konsekvenserna av denna (t.ex. Tankesmedjan Balans och Linnea Lindqvist). De har med andra ord erbjudit förklaringsmodeller som är både realistiska och begripliga för de inom skolan och utanför den. Än viktigare är att de har tagit plats på debattforumen för att nå ut till allmänheten. Detta kan jämföras med den stora mängd forskning inom utbildningsvetenskapen som under flera decennier har problematiserat och synliggjort problem kring skolans marknadisering, forskning som publicerats i tidskrifter, böcker och antologier men som inte verkar ha nått ut till allmänheten. Här finns det med andra ord ett utrymme för bättring.

År 2018 skrev jag en artikel i Pedagogiska Magasinet och uppmanade fler representanter för pedagogikämnet att gå till svars mot den då verklighetsfrånvarande kritiken mot ämnet, lärarutbildningarna och ”pedagogiska etablissemanget”. Nu när skoldebatten blivit mer verklighetsförankrad vill jag återigen uppmuntra mina kollegor att axla sin roll och sitt ansvar och kommunicera än mer med allmänheten och i fler kanaler. Ett välkommet exempel syntes i Agendas skolspecial där flera utbildningsforskare uttalade sig om forskningsläget innan politiker gav sina kommentarer. Att flera lärosäten organiserar kurser i forskningskommunikation inom ramarna av forskarutbildningarna är glädjande och kan bidra till framtida förbättring. Men fler måste våga ta steget fullt ut nu.

Gunnlaugur Magnússon är docent i pedagogik vid Uppsala universitet och forskare vid Universitetet i Oslo. 

Bildkälla: Chenspec

9 Comments on “Gunnlaugur Magnússon: Kliv fram i debatten, forskare!

  1. Håller med! Larsson & Plesner på tankesmedjan Balans samt Linnea Lindqvist förtjänar stor eloge för att skapa klarhet. Deras gräv kommer att gå till historien. SOS är ett bra forum för den interna diskussionen om skolan liksom Arena idé som har skolpodden Kornhall & Netz. De har alla gjort stor nytta för att sprida insikt. Mer sådant både från Akademien men även från rektorer, lärare och olika aktörer med insikt önskar jag se. Att som Kornhall & Netz intervjua både internationellt och lokalt för att klargöra situationen ger trovärdighet och perspektiv på skolfrågan som gynnar beslutsfattare.
    .

  2. En lite väl inskränkt tanke att “forskare” i gemen skulle dela Gunnlaugur Magnússons ideologiska position och att de genom att framträda skulle skapa klarhet i diskussionen. Forskningsresultat är sällan av sådan art att de kan reduceras till slagord och brukas av vänsterister i skoldiskussionen. Magnússons referens till vänsteristen/socialisten Noam Chomsky är talande.
    Att forskare inte träder fram i debatten är ett sundhetstecken. De inser att de lätt skulle skulle reduceras till brickor i ett ideologisk spel om skolan.

    • Förstår inte riktigt din läsning Arne. Magnusson efterlyser en större mångfald i utbildningsdebatten och att därför fler pedagogiska forskare bör delta. Forskare som dessutom ofta har en större både kritisk och historisk kunskap om utbildning i både Sverige och världen, samt är bättre inlästa på utbildningsvetenskaplig forskning än exempelvis forskare från fält som statsvetenskap, litteraturvetenskap eller nåt humanioraämne. Forskare från ämnen som dessutom ofta är kopplade till specifika tankesmedjor, politiska partier, eller anställda som opinionsbildare eller krönikörer i de större dagstidningarna. Att beskriva Magussons position som “ideologisk” i förhållande till det, och dessutom använda ord som “vänsteristisk” talar väl dock sitt klara språk.

  3. Den här kommentaren är för mig nästintill obegriplig av följande skäl:
    Jag har ingenstans antytt att de forskare som jag tycker bör delta i debatten ska dela ideologi med mig, eller att de skulle nödvändigtvis avgöra frågor med slutgiltiga svar. Jag uppmanar bara fler forskare i utbildningsvetenskap att delta i samhällsdebatten. Vilka ”vänsteristerna” Engström oroar sig för är låter jag osagt men noterar att han själv är exemplarisk bland utbildningsforskare avseende debattdeltagande och har skrivit flera artiklar på flera forum, såväl här som i rikstäckande medier. Kommentaren om att forskares frånvaro i debatten vore sundhetstecken låter därför motsägelsefullt för att inte säga ironiskt med tanke på avsändaren.
    Chomsky är för övrigt en anarkist och inte socialist men det vore mer intellektuellt hederligt att ta ställning till den sak han för fram i denna artikel specifikt. Jag skulle säga att Chomskys diskussion om de intellektuellas ansvar tål att reflekteras kring av forskare alldeles oavsett eventuella politiska preferenser i valbåset.

  4. Ur ett högerperspektiv blir analysen något annorlunda eftersom centralplanering inte ses som ett effektivt sätt att styra skolan på. Problemet med centralplanering är att det finns för många faktorer som samverkar på okända sätt. Det gör att oavsett hur många intellektuella som är involverade i centralplaneringen (eller debatten för den delen) är det fortfarande en omöjlig uppgift.

    Ur ett vänsterperspektiv går det utmärkt att centralstyra skolan, det krävs bara att rätt experter/intellektuella är involverade. Då kommer det gå bra -nästa gång-.

  5. Gunnlaugur,

    Du skriver något som antyder att själva ordet intelligens är problematiskt: ”Flera av dem var blyga inför ordet intellektuell på grund av dess etymologiska konnotation till intelligens.” Det behöver inte vara så.

    Intelligens kommer av latinets intelligere som betyder både iaktta och fatta och kan förstås ur ett Gregory Batesons informationsperspektiv: (en bit) information är en skillnad som gör en skillnad. Intelligens kan ses som en informationsprocess i två etapper, först iakttar man och samlar in fakta, och sedan förstår man. Det är forskarens uppgift att samla in data och sedan förstå dem. Forskare kan ses som samhällets ögon och (del av) hjärna, de både iakttar och förstår − det är detta som är deras första uppgift. Den tredje uppgiften är att dela med sig av det de har förstått till politiker och andra beslutsfattare och på så sätt förse dem med bästa möjliga beslutsunderlag − det handlar om att bidra till samhällets samlade intelligens, att helt enkelt göra det man har betalt för. Oavsett de kallas intellektuella eller ej.

    • Jag håller med och tycker nog de efterföljande meningarna efter den ud citerar kommunicerar att denna blyghet inför ordet är onödig.

      “Men nog kan en distinktion göras mellan det att arbeta intellektuellt (med sitt tänkande och utforskande) och en förment självgod beskrivning av intelligens. Idén att de som försörjer sig genom att tänka och skriva även bör blanda sig i samhällets angelägenheter härstammar trots allt från antiken och den accepterade de flesta i intervjuserien.”

  6. ”Som inte nått ut till allmänheten ” var det ja. Jag minns en AERA konf. när Chris Clark förutspådde att inom en snar framtid skulle en avhandling inom Education vara i romanens form . Det är inte lätt f nutidens forskare att nå ut till allmänheten när det inte finns ngra metodkurser i det som hette 3e uppgiften… kan ni se vilket panorama som öppnar sej?
    Du har helt rätt Gunnlaugur !

  7. Jovisst man saknar verkligen såna som Hans Åke Sherp och hans kollegor på Karlstads universitet. Men samtidigt behövs naturligtvis även entnologer, sociologer, samhällsvetare och många fler i en kontextuell diskussion om skolan och lärandet i samhället. Exempelvis är ju bostadspolitiken och samhällsplaneringen oerhört viktig för pedagogiken. Själv bor jag i ett område med 5% hyresrätter och 7% bostadsrätter vilket ju också är en variabel för våra skolors praktik. Mycket bra skolor alltså för de som har råd med 4-5 miljoners villor.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Hanna Sjögren
Malin Tväråna

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »