Skola och SamhälleGunnlaugur Magnússon: Kräv ordning och reda i skolpolitiken
Den senaste tidens politiska förslag för skolan präglas mer av röstfiske än av seriösa förslag till förbättringar. Det är hög tid att kräva mer ordning och reda i skolpolitiken, inte minst att politiker underbygger sina förslag (red.).
Den senaste tiden har flera förslag för den framtida skolan kommit från politiska partier. I synnerhet verkar anpassningen hos Socialdemokraterna och Moderaterna till Liberalernas skolpolitik ha väckt intresse. Som bland annat Lärarförbundets ordförande uppmärksammat är förslagen som kommit helt tomma på visioner kring skolans framtid och förslag på lösningar på skolans strukturella problem lyser med sin frånvaro. Däremot förser de politiska partierna oss med flera idéer som bäst kan beskrivas som långtgående detaljstyrning, till exempel lagstiftning kring den dagliga verksamheten (mobilförbud och förlängd skoldag). Andra förslag kan bäst förstås som symboliska positioneringar tänkta för markering snarare än effekt, så distanserade från skolvardagen att de sannolikt inte kommer realisera någon som helst förändring (obligatorisk lovskola och nationell plan för studiero).
Flera av dessa förslag verkar vara mer spelpolitiska drag än seriösa förslag till förbättringar inom skolområdet. Här handlar det mer om att partierna inte ska kunna anklagas för att inte ta skolfrågor på allvar, att de kastar fram förslag som lockar röster genom att vara slagkraftiga och enkla slagord, samt att de försöker utmanövrera varandra från toppositionen vad gäller att vara ”sträng” och konservativ i skolfrågor. Eventuellt har denna förhållandevis nya strategi sina rötter i en viss förbättring i PISA-resultaten som har ansetts vara bevis för att Alliansens utbildningsreformer mellan 2006 och 2014 skulle ha haft de önskvärda effekterna, alltså ett kvitto på framgångar. Med mer vetenskapligt perspektiv skulle det konstateras att utfallet av reformerna borde utredas med därtill gjorda metoder, inte minst då det enorma trycket och uppmärksamheten på skolan de senaste åren, och skolors ambitiösa arbete är en mycket mer sannolik förklaring till förbättringarna.
De politiska partierna fokuserar gärna på kunskapsresultatens upp- och nedgångar som de centrala frågorna. De verkar däremot inte förmå annat än att skuldbelägga lärare och specifika undervisningsmetoder, alternativt tidigare regeringar, för utvecklingen. En annan vanlig syndabock är ”det pedagogiska etablissemanget”, en grupp höljd i dunkel men begreppet verkar syfta på forskare inom utbildningsvetenskaperna. Däremot vittnar de aktuella politiska förslagen om partier som verkar helt ovetande om hur resultaten hänger ihop med den eskalerande segregationen och den enorma lärarbristen som har varit faktum ett antal år. Något som forskare ifrån flera olika vetenskapliga discipliner, i synnerhet utbildningsvetenskaperna, har varnat för i närmare tre årtionden.
Medvetenheten om det egna politiska ansvaret verkar också sällsynt bland partier av alla olika färger. Det vore klädsamt om partierna skulle vara beredda att fråga de som har kunskaper om skolans dagliga verksamhet, nämligen lärare och rektorer, vilka problem de ser som mest akuta att lösa och vilka förslag de skulle ha på lösningar. Det är nog få som skulle föreslå ordningskontrakt eller mobilförbud, saker enskilda skolor redan har ganska långtgående möjligheter att reglera, låt bli mer abstrakta saker som fler karriärtjänster i förorterna eller bättre tillsyn av fristående förskolor.
Utbildningsdebatten verkar ofta fast mellan hammaren och städet. Städet är metaforen för ständig resursbrist, stelnade idéer om utbildningens roll och organisation och bristande intresse för annat än ideologiska låsningar, medan hammaren står för regelbunden reformiver som driver politiker att ge mer eller mindre genomtänkta och ibland helt meningslösa förslag.
Det är sedan länge dags att kräva politiker på åtminstone tre saker:
- Att de ska hänvisa till vilka underlag de bygger sina problembeskrivningar och förslag till lösningar på. Det finns redan ett enormt antal internationella och nationella utredningar och forskningsrapporter från flera vetenskapliga fält som borde kunna utgöra underlag för välgrundade förslag. Men det räcker inte att plocka enskilda punkter som råkar matcha den ideologiska övertygelsen.
- Att de ska våga presentera långsiktiga och långtgående visioner kring hur de systematiska problemen i den svenska skolan ska lösas. Här talar vi inte om katederundervisning, lärarlegitimationer, karriärtjänster eller timantalet i skolan, utan om systemförändringar för att möta segregationen i samhället och skolan och för att locka fler att bli lärare.
- Att de visar tillit till de som arbetar inom skolan när det gäller organisationen det vardagliga arbetet (istället för att ge ogenomtänkta förslag på detaljregleringar genom lagstiftning) och de som forskar om skolan vad när det gäller bedömningen av vad som kan anses vara kloka förslag.
Ett par konstruktiva tips för de som vill ge skolpolitiska förslag är att ställa sig följande två frågor:
- Vilka problem pekar de som arbetar inom skolsystemet på och vilka förslag har de på lösningar?
- Har lösningar som föreslås prövats någonstans och vilka konsekvenser hade de där (enligt forskning).
Gunnlaugur Magnússon, lektor i didaktik vid Mälardalens högskola
3 Comments on “Gunnlaugur Magnússon: Kräv ordning och reda i skolpolitiken”
Lämna ett svar till Johnny Wieweg Avbryt svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Skolsystemet behöver nog ses över. Här kan faktiskt Skolkommissionens förslag vara en grund för att ta död på politikers önskan om att lägga sig i det de inte har någon kunskap om. Samtidigt förvånar det mig att professionen – lärare och skolledare – inte gemensamt höjer sin röst på HUR undervisningen ska bedrivas. Det skulle aldrig hända att politiker skulle diktera vad och hur sjukvården skulle bedriva sin verksamhet. Den politiker skulle snabbt bli avsatt.
Samtidigt funderar jag över varför varje enskild skola inte är “lite olydig”. Det skulle underlätta att skolan inom de ramar styrdokumenten faktiskt ger gör det som är bäst för att elever får den kunskap de behöver. Blossing m fl har visat i sin forskning vad som gör att skolor är framgångsrik eller inte. Det gäller att skapa en strategi för en likvärdig skola, men det är inte politikernas jobb utan professionen.
Några tankar kring samspelet elev och lärare har jag skrivit om här: http://pluraword.blogspot.se/2018/05/tack-for-att-ni-trodde-pa-mig.html. Hur viktigt är det inte att ordet samverkan och elevfokus finns i undervisningen. Och det är bara genom samverkan mellan lärare och skolledning det skapas framgång i skolsystemet.
Jag håller med om Magnússons analys att politikernas åtgärder är populistiska och utan helhetssyn. Men hur kan de hålla på så där? Det beror förstås på att pedagogiska experter inte förmår ta sig samman och enas om en gemensam syn.
Ta som exempel det här ansvarslösa tjafset om katederundervisning eller inte. Jag läste här om dagen att undervisning på engelska kan skada elevers utveckling av svenskan. Men då måste läraren prata mycket svenska och länge med hela klassen. Detsamma gäller utländska elever. De kan bara utveckla språket om läraren pratar mycket med samtliga. Några s k experter har här gjort väldigt stora misstag i analysen.
Skolan kan bara bli bättre genom krafttag på centralt håll. Hur skulle det vara om de pedagogiska experterna enades om att återupprätta respekten för faktakunskaper, bildning och tänkande.
Progressionen skulle kunna återupprättas med hjälp av t ex översatta läroböcker från de framgångsrika skolsystemen i Asien. Respekt för progressionen är det viktigaste.
Av det ovanstående följer att man måste respektera lärande, studier och studiero. Stök ska motarbetas med kraft och med medel som ska ha stöd i skollagen. Lärare och läromedel ska stå som garanter för progressionen och då får sådant som elevinflytande och datorisering stå tillbaka. Kan man enas om detta eller ska man fortsätta att tjafsa?
Som du säger så verkar både moderater och socialdemokrater väldigt vilse i skolpolitiken. De har ingen vision utan anammar mycket från liberalerna men det de sen blandar i är populistiskt ögongodis för att möta sina väljargrupper.
Liberalernas vision för skolan är därför väldigt oemotsagd och även om jag tror på återupprättad meritokrati, tydligare regler och stärkt ledarskap hos läraren. Även om jag tror att ökat fokus på kunskapsuppdraget och renodling av skolans uppdrag. Även om jag tror på Liberalernas vision så skulle jag gärna se att något politiskt parti formulerade en alternativ vision att ställa emot.
Det finns en oerhörd mängd internationella beprövade erfarenheter och forskning. En vision kan ha med Japanernas enormt långt drivna förberedelsearbete för lektionerna. En vision kan ta avstamp i nyazeeländska forskaren Vivianne Robinsons tankar om rektorns ansvar för skolans konsensus kring detta men också det lyssnande arbetssättet kring detta. Vill vi sedan ha med en svensk forskare så håller Ference Marton tillräcklig klass. Han har något viktigt att säga kring variation för att stärka ett realistiskt lärandemål.