Gunnlaugur Magnússon: När likvärdigheten offrades till marknaden

Efter år av förenklade förklaringsmodeller till skolans kris har nu debatten bytt perspektiv. Istället för att skylla skolans kris på lärare och elever är skolans organisation i fokus. Gunnlaugur Magnusson skriver att politikerna inte längre kan ignorera att det är marknadsskolan som bidragit till ökad segregation och bristande likvärdighet (red.)

Den sista tiden har ett skifte märkts i skoldebatten. Blicken riktas nu mer mot skolans förutsättningar och marknadsskolans negativa konsekvenser för både skolans organisation och resultat. Skiftet märks både i debattartiklar, ledare, flertal nyhetsartiklaroch på sociala medier och är välkommet efter åratal av förenklade förklaringsmodeller som förskjutit ansvaret från de politiker som faktiskt tar beslut om skolans mål och ramar.

Skiftet i skoldebatten uppmärksammar i allt högre grad den ökade segregationen och den minskade likvärdigheten, som främst drabbar redan utsatta elevgrupper. Det är särskilt intressant att vändningen i skoldebatten märks främst i att röster från skolansinsida hörs i högre grad, bland annat genom gediget opinionsarbete på sociala medier. Detta har även lett till boksläpp, som böckerna De effektiva och De lönsamma från Tankesmedjan Balans och En tickande bomb av Linnea Lindqvist.

Medan boken De effektiva handlar om hur offentliga verksamheter drabbas av ständiga effektiviseringskrav och de konsekvenser det har för de som arbetar i verksamheterna, synliggör De lönsamma hur skolkoncernernas arbete och skolvalet i sig leder till en sortering av eleverna och en negativ kostnadsutveckling för kommunerna. Lindqvists bok kopplar däremot risken för utanförskap och kriminalitet till skolans ekonomiska förutsättningar; ett argument som dignar av trovärdighet jämfört med en debattartikelsom nyligen försökte förklara gängkriminalitet med kunskapsrelativism.

Bilden är tydlig, skolan blir alltmer segregerad både avseende elevernas etniska och socioekonomiska bakgrund, kön, resultat och behov av stöd. Elevernas bakgrund och egenskaper spelar med andra ord allt större roll för deras resultat och det finns indikatorer att vissa friskolebolag lockar till sig ”enklare” elever – det vill säga mer självgående och mer sällan i behov av särskilt stöd. Däröver har det länge funnits indikatorer på systematisk betygsinflation i hela systemet som är särskilt synlig hos vissa friskolekoncerner.

Vi ser även tecken på ökad pedagogisk segregation. Konkurrensen på skolmarknaden handlar inte bara om eleverna utan även personal, både lärare och specialpedagoger/speciallärare och det blir allt svårare för vissa skolor att anställa och behålla personal. Andra skolor har inte råd att köpa in läromedel eller digitala resurser utan lärarna får hitta gratis läromedel eller producera dem själva. Läromedelsmarknaden regleras inte heller vilket gör kvaliteten svårkontrollerbar.

Ständiga effektiviseringar är ett återkommande tema bland kommunala skolverksamheter och svåradministrerade statsbidragkrånglar till långsiktigheten i skolans finansiering. Samtidigt skickas miljardvinster till ägarbolag. Det visar sig också att kommunerna ger fördelar som hyressubventioner och etableringsbidrag till specifika koncerner trots att de samtidigt drar ned på de egna verksamheterna. Trots att kommunerna har ett mycket mer långtgående ansvar för skolverksamheten där de bland annat måste tillhandahålla en ständig överkapacitet för att hantera oförutsägbara fluktuationer får friskolor samma skolpeng.

Alla tidigare varningar (inklusive en rapport från OECD) om att reformerna skulle bidra till segregation, förvärra situationen för redan utsatta elevgrupper och minska likvärdigheten i systemet avfärdades då marknadens osynliga hand skulle ordna skolsystemet. Skolvalet skulle leda till elevblandning, resultaten skulle öka på grund av konkurrens och en mångfald av pedagogiska nymodigheter skulle växa fram. Inga av dessa målbilder har uppfyllts. Skolan är mer segregerad, resultaten sämre och mångfalden på friskolemarknaden blir allt mindre på grund av koncernernas ökade marknadsandelar.

Skolstatistik betraktas som affärshemligheter på skolmarknaden, men eftersom offentlighetsprincip riskerar påverka vinstmarginalerna har det blivit ytterligare en ideologisk låsning i skolpolitiken grundad i skolbolagens behov snarare än medborgarnas. Konsekvenserna är, precis som man varnat för sedan 1990, dramatiska för de mest utsatta eleverna i systemet.

Trots alla de väldokumenterade och uppenbara avigsidor som följer på marknadsstyrningen av skolan verkar få av riksdagspartiernas politiker vara villiga att diskutera alternativ styrning av skolsystemet. Från politiskt håll har inget av substans tillkommit sedan de 10 justeringsförslagen från Friskolekommitténs rapport 2013 (SOU 2013:56), de flesta av vilka är fortfarande aktuella sju år senare. Centerledaren har förbjudit all diskussion om vinster i skola och välfärd och socialdemokraterna verkar lika delar bakbundna och lättade av detta förbud, inte minst vill de nog undvika diskussion om deras egen roll i marknadsutsättningen av systemet.

Resten av den forna alliansen skyller också gärna skolans kriser på skolmyndigheterna, läroplanerna och socialdemokratisk ideologi, i hopp att väljarna glömmer att samtliga stora utbildningsreformer sedan 1980-talet har varit borgerliga. Under tiden fortsätter utvecklingen urholkad likvärdighet, eskalerande lärarbrist och effektiviseringar.

Skolmarknadens försvarare gör gärna ifrågasättanden av marknadens konsekvenser till ifrågasättande av skolvalet, friskolornas personal och väljande vårdnadshavare, men det är en djupt ohederlig argumentation. Att peka på marknadens negativa konsekvenser är inte ett fördömande av vare sig väljande föräldrar, lärare i friskolor eller ens individuella friskolor.

Att marknadssystemet missgynnar redan utsatta elevgrupper är kanske den yttersta domen över svenska skolsystemet, tidigare grundat på idéer om likvärdighet och kompensatoriskt uppdrag men där det nu pläderas för ”rättvis ojämlikhet”. Efter åratal där skolans kriser har beskyllts på lärares kompetens, lärarutbildningarnas innehåll, postmodernism och pedagogiska etablissemang, är det dags att säga som det är. Skolans kris är resultat av politikernas misslyckande att förvalta det ansvar de har fått. Det är dags för dem att sätta sig ned i bänken och lyssna.

Gunnlaugur Magnússon är docent i pedagogik vid Uppsala Universitet.

En längre version av textens argument publicerades på Arena Essä, 24/12 2020

5 Comments on “Gunnlaugur Magnússon: När likvärdigheten offrades till marknaden

  1. En svaghet i kritiken är att den saknar en tydlig adressat. Om friskolornas kritiker vill nå framgång så bör man 1) fokusera på vinsten, dvs att aktiebolag tillåts driva skolor, samt 2) rikta krav på förändringar till regeringen och (v) att sätta stopp för detta. Många av kritikerna sympatiserar redan med dessa partier. Men vågar socialdemokraterna genomdriva förändringar av skolmarknaden? Inte troligt, vilket resulterar i en fortsatt utveckling av nya friskolor. Börja med att adressera friskolekritiken till (s).

  2. Det är helt korrekt att friskolorna har ökat segrationen och minskat jämlikheten, samtidigt som de inte producerat någon ökning av elevernas resultat. Men det är betydelselöst för att lösa skolans vekliga problem. Jag har summerat det i ett dokument som jag skall producera och som nu finns tillgängligt på http://www.sweducation.info: “UNDERVISNINGEN ÄR SKOLANS PRIMÄRA PROBLEM –
    DIGITALISERING ÄR DEN ENDA HÅLLBARA LÖSNINGEN”.

  3. När det är ett frivilligt val verkar folk vilja segregera. Man väljer att umgås med människor som är lika en själv. Det gäller på bostadsmarknaden och nu även i skolan. Det låter på artikeln som att man bör ta bort detta fria val och tvinga människor att välja skolor de egentligen inte vill ha. Detta är en oerhörd inskränkning i människors frihet där barnen används som statliga integrationsverktyg. Att sedan kommunala skolor har problem med budgeten trots god finansiering kan inte skyllas på friskolorna utan där behöver man se över den egna verksamheten. Sen kan man också fråga sig varför kommunala skolor inte lyckas med eleverna från de lägre socioekonomiska skikten när friskolor i mindre reglerade system lyckas med det. Även där bör man se över den egna verksamheten istället för att skylla ifrån sig på friskolorna.

    Det är uppenbart att även om du skulle lägga ner varenda friskola så skulle kommunala skolorna fortfarande misslyckas med integrationen samt ha svårt att få budgeten att gå ihop.

    • “Sen kan man också fråga sig varför kommunala skolor inte lyckas med eleverna från de lägre socioekonomiska skikten när friskolor i mindre reglerade system lyckas med det.”
      Ska vi åtminstone inte kunna komma överens om att om man blandar ett fåtal omotiverade oambitiösa elever med mindre utbildade föräldrar med högmotiverade elever med “grit” och utbildade föräldrar som stöttar hemifrån så kommer de omotiverade att i samspel med majoriteten bli åtminstone lite mera motiverade och klara skolan bättre. Och att motsatsen också gäller !

      • Det är onekligen något som man hör ofta men jag roade mig för ett tag sedan med att kolla på forskningen i området lite hastigt och det verkar som att det en myt. Forskningsläget idag verkade snarare luta åt att man helt enkelt inte vet, det finns för stora metodologiska problem för att kunna säga varken det ena eller det andra. Däremot finns det skapligt stöd för att det är negativt att få “problematiska” elever i klassen. Vill minnas att Björn Åstrand i sin likvärdighetsutredning drog en snarlik slutsats och integreringen av elever motiverades på andra sätt än att det skulle ge fördelar i inlärning.

        Det som är mycket spännande i USA just nu är att man verkar ha funnit sätt att utbilda minoritetselever trots i princip 0% integrering. Det säger sig självt egentligen, varför skulle inte dessa elever kunna lära sig precis lika bra som andra elever? Är det något fundamentalt fel på eleverna? Det verkar inte vara fallet eftersom det går bra i USA, snarare ligger felet i skolsystemet som gör det extremt svårt (och för det mest olagligt) att vara innovativ i svenska skolans värld.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS