Gunnlaugur Magnússon: Om den nya regeringen och skolpolitiken – del I: Vart tog den liberala skolpolitiken (och liberalismen) vägen

Red, I denna artikelserie om tre artiklar granskar Gunnlaugur Magnússon Tidöavtalets skolpolitik. Den första delen som publiceras här, tittar på avtalets övergripande innehåll och analyserar vilka de politiska konsekvenserna verkar kunna bli för de samarbetande partierna.

Fredagen 14 oktober presenterades äntligen resultatet av en månads regeringsförhandlingar. Ulf Kristerson kunde därmed, på fjärde försöket, äntligen se fram emot en statsministeromröstning som inte skulle sluta med en garanterad förlust (hur den slutar återstår dock att se). Kristdemokraterna kunde luta sig tillbaka på det noggrant frammejslade syskonskapet mellan Ebba Busch, Ulf Kristerson. Liberalerna klarade sig precis över riksdagsgränsen och fick med tanke på valresultatet oproportionerligt stor utdelning i form av platser i regeringen.

Sverigedemokraterna är dock Tidöavtalets stora segrare. Inte nog med att SD får ordförandeposter i tunga utskott, de lyckades också förhandla sig till ett guldläge bredvid regeringen. Utan ministerposter och med beteckningen stödparti präglar Sverigedemokraternas politiska program ändå kriminalpolitiken och deras invandringspolitik anammas i huvuddrag av den nya regeringen. SD kan helt enkelt inte förlora på samarbetet. Den politik som SD lyckas driva igenom blir i väljarnas ögon verklighet tack vare just SD. Den politik de inte lyckas driva fram blir däremot regeringens fel. Deras avtryck på mandatperiodens politik kommer vara enormt, men de slipper ta ansvar.

Liberalernas Johan Pehrsson twittrade dock om avtalet som en liberal seger:
”Maktskifte! Det liberala avtrycket är bergfast. För kunskapsskolan. För den fossilfria energin. För integrationen. Och för rättsstaten. Aborträtten ska grundlagsskyddas. Kulturens oberoende stärkas. Public service långsiktiga finansieringar består.”

Han avslutade tweeten med ett Chamberlain-aktigt utrop: Socialliberalism, i vår tid!” Den historiska parallellen undflyr nog endast det forna bildningspartiet. Det kan hända att Pehrson läst en annan text än alla vi andra, för socialliberalism går endast att hitta här om man håller dokumentet långt ifrån sig, kisar och läser sedan någon annan text, åtminstone om gängse definitioner av liberalismens grenar ska ha någon betydelse – ett faktum som Liberalernas företrädare på sina håll i landet också påpekat. Pehrson twittrade också att aborträttens grundlagsskyddande ska tolkas som att ”en röst på Liberalerna är en röst på kvinnors rättigheter”. Det är välkommet att aborträtten säkras, inte minst med tanke på hur de inre tongångarna gått i samarbetspartierna, samt i diverse omröstningar men noteras bör att kvinnor som är arbetslösa, sjukskrivna, tiggare, asylsökande, flyktingar, de som vill ha en kjolen kortare än vad Barbara Bergströms smak tillåter eller utländska medborgare som med ”bristande vandel” råkar ”missakta befolkningen” (s.37 i avtalet) snarare bör räkna med kraftig avgränsning av sina rättigheter.
Vi är därför många som står förbluffade över Liberalernas perspektiv på både själva valrörelsen, valet och dess resultat. Resultat, som nu ska få konkret uttryck inte bara i avtal utan i politisk handling. Men för varje problem finns en lösning om man anammar Pehrssons imponerande politiska kappvändarakrobatik på presskonferensen den 14 oktober: ”Mitt parti består av kloka människor som förstår att när man går till val så säger man en sak, sen genomförs valet och så säger man en sak också efter valet”. Det som kvarstår av Liberalernas väljarkår får ”låta det sjunka in” för att citera Ebba Busch.
Det blir därför av intresse att undersöka hur Liberalerna lyckats med en av sina största hjärtefrågor. Finns det en tydlig påverkan där? Är det en ny politisk inriktning som kan spåras eller kan skolpolitiken fortfarande här härledas till det björklundska arvet?

Skolfrågorna formuleras under de femte direktivskapitlet i avtalet (pdf här) och omfattar ungefär sju sidor. Samarbetsprojektet Skolan, som kapitlet kallas, har syftet att ”ta fram och genomföra konkreta politiska förslag som löser Sveriges viktigaste samhällsproblem på skolans område”. Det må låta lovande men formuleringen är inte särskilt substantiell. Det är dock intressant att se hur skolan kopplas till samhällsproblem, något som i utbildningsforskning emellanåt kallas för ”educationalization of social problems”, ett begrepp som beskriver hur samhällsfrågor som arbetslöshet, integration och nationell konkurrenskraft blir frågor som skolsystemet ska lösa. Under syftet lyfts å andra sidan fem konkreta mål som samarbetet ska uppnå:

• Lyfta kunskapsresultaten i den svenska skolan, såväl generellt som för de elever som behöver extra stöd eller som kan gå fortare fram
• Varaktigt stärka tryggheten och arbetsron i skolan
• Utveckla rätten att välja skola och tillvarata mångfalden av utförare, och samtidigt kraftigt minska utrymmet för aktörer med kvalitetsbrister
• Höja läraryrkets status och förbättra arbetsvillkoren
• Ge skolan i hela Sverige likvärdiga förutsättningar och stärka verksamhetens kvalitet

Målen innehåller varken något specifikt borgerligt eller liberalt, utan återspeglar ungefär de problemformuleringar som gått i arv mellan de flesta av 2000-talets regeringar. Målen bryts ned i mer konkreta reformförslag som kan kategoriseras från frågor som förläggs till utredningar till mer direkta reforminitiativ.
Avtalstexten är dock tydlig med att det sakpolitiska samarbetet kommer avgränsas till det som står att läsa i avtalet och att ”inga ytterligare frågor kommer att beredas” samt att ”det finns ingen garanti för att frågor som bereds i projektet automatiskt är garanterade finansiering i budgetpropositionen” (s. 48). Den sista meningen ger regeringen och SD manöverutrymme att lämna diverse reformer ofinansierade och därmed förvandla dessa till dekorativa formuleringar i avtalet, retoriska utsmyckningar som aldrig kommer sätta avtryck i verkligheten. Vad som blir finansierat återstår att se, men noterbart är att inga reformförslag ges som skulle leda till större investeringar i skolan. Med tanke på att vi står vid randen på en ekonomisk kris som vi inte riktigt ser slutet för, med skenande inflation och kostnader för såväl privatpersoner som kommuner, huvudmän och myndigheter, samt ett av kriget pådrivande intresse för försvarets kostnader lär vi inte se några större steg mot investeringar.

Gunnlaugur Magnússon är docent i pedagogik vid Uppsala universitet och forskare vid Universitetet i Oslo.
Medlem i Nätverket för likvärdig skola

Red. Del två av denna artikelserie publiceras tisdagen 18/10 och vänder blicken mot det sakpolitiska innehållet i Tidöavtalets reformförslag för skolan, särskilt de delar som rör lärarnas arbetssituation och utbildning.