Gunnlaugur Magnússon: Om skolmarknadens oundvikliga absurditet

Svensk politik saknar visioner om hur skolan skulle kunna organiseras och styras till samhällets och demokratins bästa – bortom skolmarknadens destruktiva spiral mot avgrunden, skriver Gunnlaugur Magnússon. (red.)

I juni 2018 twittrade Carl Bildt, statsministern som öppnade för skolmarknadens införande, att friskolor ”drivs av individer besjälade av viljan att göra en än bättre skola för både elever och lärare. Annars hade de gjort något annat”. Vändorna med försäljningen av aktier i Academedia visar dock att det finns helt andra drivkrafter än ”göra en bättre skola” bland storägarna, för när köparen, miljardären Roger Akelius, luftade sina idéer om framtida vinstutdelningar satte de nuvarande ägarna ”kaffet i halsen” (direkt citat) och ångrade försäljningen direkt. Det kan tilläggas att Akelius spaningar kring undervisning, läromedel och arbetsmiljöer samt om renodlad privatskolesektor med avgifter inte var det som satte stopp för affären, utan just att vinstutdelningen skulle begränsas.

Denna röra illustrerar än en gång hur absurd den svenska skolan blivit. Miljardärer köper och säljer skolbolag till varandra, använder vinsterna för att köpa våffelstugor och skärgårdsöar, understödjer vapenaffärer med teokratiska diktaturer, finansierar klimatförnekare och abortmotståndare och suger åt sig miljontals kronor från kommunerna flera år efter att ha gått i konkurs. Allt samtidigt som vissa koncerner satt i system att sälja undermålig undervisning av obehöriga lärare, fuskar till sig statsbidrag, och bidrar till ökad skolsegregation.

Därtill deltar inte aktiebolagen i det samhälleliga ansvaret att utbilda barnen längre än så att det kan anses ekonomiskt försvarbart – ägarna kan stänga igen dörrarna om inte vinstmarginalerna passar och lämna såväl personal och elever utan varsel. Då får kommunerna ta över ansvaret utan ekonomisk ersättning.

Tanken med skolmarknaden gick hand i hand med decentraliseringen. Makten skulle flyttas närmare brukarna och beslutsfattandet bli kortare. Men så är det inte idag – det tar statliga myndigheter flera månader att reda ut vilka som äger skolkoncernerna, information man skulle ha trott var tillgänglig i ansökningarna till Skolinspektionen och inte krävde tusentals arbetstimmar på att jaga. Samtidigt har ägarförhållandena på den svenska skolmarknaden – där flera utländska bolag ingår – pekats ut som ett säkerhetshot av Totalförsvarets forskningsinstitut. Den säkerhetsaspekten återaktualiserades förra veckan när flera skolor förlorade sina tillstånd på grund av personal som SÄPO ansåg problematiska. Samma ägarbolag har tidigare varit i hetluften.

Att skolmarknaden blivit en segregationsmaskin som kan beskrivas med den förskräckliga ordkombinationen ”omvänt kompensatorisk” är väl dokumenterat. Sorgligt nog är denna utveckling självförstärkande – det segregerade skolsystemet blir alltmer segregerat, vinnarna vinner alltmer och förlorarna fortsätter förlora. Till och med OECD varnar för att resultatet av den bristande likvärdigheten kan bli förödande, som om den inte redan vore det.

Problemet är att konkurrens betraktas som skolmarknadens främsta förbättringsmotor och inneboende i konkurrensidealet är att det ska finnas bra skolor och sämre skolor. Vissa elever måste med andra ord helt enkelt gå i sämre skolor. Att alla kvalitetsmått är satta ur spel genom betygsinflation, bristfälliga kontrollfunktioner, långsam byråkrati och undermåliga utvärderingsredskap betraktas dock som ett sekundärt problem eftersom riktigt usla skolor stängs emellanåt – även om samma ägare kan öppna nya skolor kort senare.

Marknadsstyrningen är så vedertagen att ingen lyckas formulera politiskt levnadskraftiga alternativ till den. Hittills har dock marknaden inte levererat. Resultaten har inte blivit bättre, resursanvändningen inte blivit effektivare och byråkratin växer. Ekonomin har blivit överordnad alla andra värden när det kommer till den ideologiska styrningen av skolan. Det har i sin tur lett till en nedåtgående dödsspiral där kommunerna verkar tävla i nedskärningar i utbildningssektorn.

Våra politiker talar ofta och gärna om skola och utbildning, det är lätt att röra upp känslor kring dessa frågor och alla är överens om hur viktigt det är att omhänderta den framtida generationen och förse dem med kunskaper och värderingar. De flesta vill gärna tro att det går att lösa en hel del problem genom att förebygga dem tidigt genom skolan; allt från integration till arbetslöshet, nationell konkurrenskraft till ojämlikhet, ska kunna ordnas genom skolan.

Olyckligtvis för skolan innebär detta att skolan görs ansvarig för samhälleliga problem den inte kan påverka. Skolan kan omöjligen fixa integration i ett samhälle som aktivt ökar segregationen. Den kan omöjligen förbereda de framtida medborgarna för flexibilitet och konkurrens på en internationell arbetsmarknad vars skiftningar inte ens marknaden själv kan förutse. Och den kan omöjligen – trots politiska feberdrömmar – säkra den nationella konkurrenskraften. Numera tar gängkriminaliteten, av förklarliga skäl, all uppmärksamhet. Återigen har skolan förhållandevis lite att säga till om när det kommer till de marknader som göder gängkriminaliteten; numera inte bara knarklangande utan välfärdsmarknader, alltifrån samhällsfastigheter till assistansbolag och skolor kan vara en del i en allt smartare och hänsynslös kriminalitet.

Däremot kan skolan göra en skillnad när det kommer till gängens rekrytering av unga. Med tidiga insatser, kvalitativ undervisning, engagerad personal och meningsfulla fritidsverksamheter skulle samhället kunna förebygga rekryteringen av barn och unga. En genomgången skolgång och meningsfull entré till arbetsmarknaden är trots allt bland de viktigaste skyddsfaktorerna när det kommer till kriminalitet.

Så vad gör politikerna? Lägger de resurser på skolan? Ger de skolan de policyer som behövs? Ger de skolmyndigheterna de redskap de behöver? Nej. Kommunerna fortsätter spara på sina verksamheter, och regeringen, fullt medveten om situationen, bidrar inte med några resurser. Med ”budget i balans” som den heliga graalen betraktas specialpedagogiskt stöd, kuratorer, klassassistenter, behöriga lärare och läromedel som fett som ska hyvlas bort snarare än som nödvändiga element i institutioner som ska utbilda unga människor för livet. Återigen drabbas de mest utsatta eleverna mest av denna utveckling.

Nuvarande regering har gjort ett antal utspel med flera skolreformer som skissats upp. Några av dem riktas visserligen mot skolmarknaden, främst genom utökade kontrollfunktioner – alltså mer byråkrati för att hålla ett ohållbart system under armarna. Den tidigare regeringen föreslog i sin tur några impotenta reformer som var dömda att dö i riksdagen. Båda fallen visar att många politiker inte bara saknar ryggraden att stå upp för skolan utan att de också saknar kunskaper om problemens ofantliga omfång. Svensk politik saknar visioner om hur skolan skulle kunna organiseras och styras till samhällets och demokratins bästa – bortom skolmarknadens destruktiva spiral mot avgrunden.

Under tiden får väljarna nöja sig med en bajsmackebuffé av skolskandaler, floskelparader av dåligt argumenterade debattartiklar och olyckligt formulerade tweets.

Gunnlaugur Magnússon är docent i pedagogik vid Uppsala Universitet.