Skola och SamhälleGunnlaugur Magnússon: Replik på ”Inga fler experiment med den svenska skolan”.
Istället för att ägna sig åt pseudoproblem borde vår skolminister påbörja en kritisk granskning och omprövning av marknadsstyrningen av svensk skola. Det är marknadsskolan och inte ”postmodern kunskapssyn” eller ”full inkludering” som lett till vikande resultat, sämre arbetsmiljöer, omfattande byråkrati och kontroll, slöseri med skattemedel och växande segregation, skriver Gunnlaugur Magnússon. (red.)
Skolminister Lotta Edholm skrev 11/3 en debattartikel om regeringens prioriteringar på skolområdet. Problemen är två ”experiment”, ”postmodern kunskapssyn” i läroplanen och ”tanken om full inkludering”. Båda problemformuleringarna är bekanta från Liberalernas debattartiklar de sista 10-15 åren – en besvikelse då skolan ändrats mycket under tiden.
Det är bra att politiker inser läroplanens vikt som styrmedel i skolsystemet. Problemet är att drömmen om en perfekt läroplan som anpassats till ”barnens hjärnor” är en chimär, annars hade lösningen redan implementerats. Idén om postmodernism i läroplanerna som en förklaring till fallande resultat och lärarkårens fallande status har förts fram av flera debattörer, även om det har kritiserats kraftigt av sakkunniga forskare.
Det visar på vikten av en faktabaserad skoldebatt då konspirationsteorier, falska orsakssamband och meningslösa lösningar riskerar få fäste bland politiker som sen kastar resurser i sjön med ett evighetspetande i läroplanens formuleringar.
Förbättringar på läroplanen går såklart att göra, men en fråga är varför en borgerlig regering skulle lösa läroplanens problem med tanke på att samtliga läroplaner från 1980 framåt tagits fram av borgerliga regeringar, sist av Liberalernas minister Jan Björklund.
Det andra experimentet Edholm nämner är ”full inkludering” – en tanke som aldrig varit aktuell i Sverige som har ett omfattande system med särskolor, träningsskolor och specialskolor.
Bland inkluderingsförespråkare finns en uppsjö idéer om hur inkludering kan formas praktiskt. Edholm utgår här från s.k. placeringsdefinition, om alla elever vistas tillsammans i klassrummet = inkludering. Mig veterligen står ingen seriös inkluderingsteoretiker för den definitionen, snarare är mötandet av elevernas pedagogiska och sociala behov en förutsättning för att skolverksamhet överhuvudtaget ska kunna anses inkluderande.
Att placering av elever utan stöd och resurser i allt större klasser med allt färre behöriga lärare varit en besparingsmetod som betecknats som inkludering är däremot ett stort svek mot både elever och lärare. Notera att elever med låg socioekonomisk bakgrund och migrationsbakgrund är överrepresenterade bland elever i behov av stöd. I en alltmer olikvärdig och segregerad skola riskerar generellt formulerat ratande av inkludering som ambition med andra ord inte bara gå emot internationella åtaganden utan drabba skolans mest utsatta elever.
Varken läroplanen eller inkludering kan frikopplas från förutsättningarna skolor får för sitt uppdrag. Exempelvis ledde 1990-talets kommunalisering av skolan till kraftigt ändrade ekonomiska förutsättningar som i sin tur ledde till fördubbling av elevantalet i särskolan på grund av minskade resurser i grundskolan. Parallellen idag är att nästintill samtliga kommuner i landet (oberoende av politisk färg) gjort nedskärningar i skolan under flera år och ”effektiviseringar” som fortsätter.
Konsekvenserna är större elevgrupper, ökad lärarbrist, nedskärningar särskilt stöd både i termer av specialiserad personal som andra resurser, att kvalificerade läromedel ratas för billigare alternativ och ansvaret för särskilt stöd bantas till extra anpassningar.
Om Edholm vill göra skillnad borde hon ge sig på det största ideologiska experimentet i skolan: marknadsstyrningen som skulle leda till bättre resultat, större mångfald bland skolorna och större demokratisk närhet till beslutsfattande. Resultatet är dock sämre resultat, sämre arbetsmiljöer för lärare, omfattande byråkrati och kontroll, slöseri med skattemedel, växande segregation som främst drabbar de mest utsatta eleverna och minskad likvärdighet. De ansvariga för dessa problem i skolsystemet är politiker på kommunal och nationell nivå.
Det vore klädsamt om Edholm inledde en kritisk granskning av marknadsstyrningsexperimentet istället för att återvinna politiskt formulerade pseudoproblem ämnade att rikta uppmärksamheten från skolans problematiska och dysfunktionella politiska styrning.
Gunnlaugur Magnússon, forskare i pedagogik vid Universitetet i Oslo, docent i pedagogik vid Uppsala universitet.
Texten är tidigare publicerad i Svenska Dagbladet (13 mars 2023).
10 Comments on “Gunnlaugur Magnússon: Replik på ”Inga fler experiment med den svenska skolan”.”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Marknadsskolan är förvisso ett problem, men en skolminister måste rimligtvis ta itu med alla problem.
Påstår Gunnlaugur Magnússon att postmodernism var ”hittepå” från Folkpartiet och att det inte existerar i svensk skola? Skolministern beskriver detta fenomen i sin artikel som ”att den ursprungliga idén om att lära ut fakta och kunskaper har frångåtts” och att man i stället fått ”en subjektiv kunskapssyn, där diskussion kring åsikter varit centralt”.
Vad händer i en skola som negligerar faktakunskaper? Utan fakta inget tänkande. Utan faktakunskaper återstår bara tomhet och floskler. Att svensk skola saknar böcker i läroämnena beror förstås på kunskapssynen. Utan böcker försämras möjligheterna till repetition, studieförmågan tränas inte upp och läsförmågan avtar.
Inkludering har lett till att många elever lämnats utanför och inte fått den hjälp de behöver och fusk i alla former breder ut sig i skolan. Den viktigaste skolreformen vore att återgå till att rektorer och högskolepedagoger tvingades ut i lärarrollen med jämna mellanrum för att de ska få bekanta sig med verkligheten.
Det är märkligt att människor som kunde antas besitta en viss intellektualitet ständigt fastnar i hopplösa dikotomier som ”postmodernism versus fakta”. Naturligtvis handlar det om kontext och situation. ”Fakta” på en nivå är att en björk är en björk, som kännetecknas av svart och vit bark och relativt små löv. På molekylär nivå blir det lite mer komplicerat, precis som på interstellär.
Lennart Nilsson, språklärare och ornitolog, har skrivit den underbara boken ”Kråkan som var en mes — Om fågelarter och artbildning”. i boken visar han tydligt att artbestämningar, och själva artbegreppet, är en tydlig mänsklig konstruktion. Inte i strid med ”fakta”, men ett resultat av hur fakta väljs ut och organiseras. Gäller detta månne andra kunskapsområden eller ej?
Är otrohet syndigt? Är moderaterna konservativa eller liberala? Jag kräver fakta!
Hej Johnny och tack för din kommentar. Jag påstår ingenstans att postmodernism vore hittepå av folkpartiet och begriper inte riktigt frågan. Jag länkar till flera debattartiklar på temat däremot för att visa att föreställningen om detta framförts av flera aktörer men att de inte riktigt har fog för sina påståenden. Det finns betydligt bättre förklaringar till varför läromedel försvunnit ur svensk skola än postodernism – själv är jag benägen att se till de materiella förutsättningarna som skolan ges – där besparingar genomdrivits till den grad att läromedel inte köpts in, till att central kvalitetsgranskning av läromedel lagts ned. Materiella och ekonomiska förklaringar räcker mycket längre än sökande efter epistemologiska ståndpunkter i läroplanerna.
Vad avser inkluderingen så trodde jag mig vara någorlunda tydlig med att den situation du beskriver inte kan kallas inkludering. Så verkar jag inte ha varit. Jag kan hänvisa här till en annan artikel av mig som redogör för detta mer noggrannt: https://www.skolaochsamhalle.se/flode/skolpolitik/gunnlaugur-magnusson-har-inkluderingen-gatt-for-langt/
Tack för svar! Dock har det skett så många missgrepp i skolan, så att ett avskaffande av marknadsskolan inte lär räcka till för att lösa problemen. Bristen på böcker och läsning i skolan är ett stort och växande problem. Det beror bl a på en överdriven digitalisering, som i sin tur får näring från en postmodern kunskapssyn.
Allvarligt är att elever med problem inte får hjälp av speciallärare utan i stället får speciella anpassningar, som t ex att lyssneläsa. Alla anpassningar tynger lärarnas arbetsbörda och det leder till att eleverna får bristfällig läsförmåga eller rent av analfabetism. Metoden ”in med alla i klassrummet” leder till minskad eller helt utebliven undervisning.
Då återstår en mentorroll för lärare och utdelande av uppgifter för eget arbete. Uppföljning av förmågor sker och betygsätts då via hemuppgifter som kan ha skrivits av föräldrar, av betalda skrivare och numera av AI-program.
Den 16 mars återpublicerade S.O.S. två artiklar som tidigare publicerats i Göteborgs Posten, respektive Svenska Dagbladet. En av artiklarna har fått 2 kommentarer av S.O.S.-läsarna.
Det är således sammanlagt 6 PEDAGOGER, som återigen diskuterar vårt ämne Pedagogiken, utifrån andra samhällsområdens perspektiv. Det LÅGAFFEKTIVA BEMÖTANDET är en metod med beteendevetenskaplig hemvist. Den POLITISKA MARKNADSSKAOLAN är en politisk/ekonomisk planhalva, där PEDAGOGER inte blir maktbärare idag. Vi saknar ett eget ABSTRAKTIONSFÄLT för vårt professionsområde, såsom läkare och jurister äger.
Det finns en sida av MERITOKRATIN, som skulle kunna förändra samhällsfunktionerna om vi tog till oss Immanuel Kants sätt att tolka KUNSKAPSTEORIN. Där ingår både praktik/empiri och människans Förstånds-Erkännande om ”Ding an sich”.
Se min blogg ”Kant-Jubileum 2024 – En nystart för Kants Kunskapsteori?”
http://kunskapsvetenskap2012.blogspot.com
(I Tyskland kommer man att fira Kant är 2024, genom att lyfta hans begrepp ”Aufklärung”.)
Hej Kerstin, och tack för din kommentar.
Jag tror att jag förstår vad du avser med din kommentar om det pedagogiska abstraktionsfältet – som du faktiskt påpekat i kommentarer till flera debattartiklar på denna sida tidigare. Jag kan till och med hålla med dig om att vi för ofta ger oss in i spelet på fel plan – och släpper därmed vår styrka, de begrepp och regler som vi borde förhålla oss till till motståndarens fördel.
Min enda invändning är att skoldebatten förhåller sig inte till vetenskapsområdenas gränser och att pedagoger alldeles för länge undanhållit sig debatten och därmed gjort sig själva irrelevanta och lämnat walk over istället för att bidra med de egna perspektiven och den egna expertisen. För även om vi skulle lyckas formulera en skoldebatt inom det egna abstraktionsfältet finns det ingen anledning att tro att någon annan utanför fältet skulle intressera sig för den diskussionen i och med att forskare från andra fält (och till stor del politiker) sällan bryr sig om vad pedagogerna har att säga ändå.
Enligt Magnùsson är det marknadsskolan som orsakar fallande kunskaper i skolan. Bara det faktum att att endast 16% av eleverna i grundskolan går i en friskola talar för att påståendet är fel.
I TIMMS har man mätt kunskaper i matematik och naturvetenskap 1995-2019. Poängerna i matematik är följande: 1995(540p), 2003(499p), 2007(491p), 2011(484p), 2015(501p) och 2019(503p). Vi ser en mycket stor försämring 1995-2003 och en viss förbättring 2011-2019. 1995-2003 hade vi i stort sett ingen marknadsskola. Däremot genomförde socialdemokraterna stora skolreformer 1988-2001 som tillsammans sannolikt har orsakat de sjunkande resultaten. Jag kan återkomma till detta.
I lgr11 införde den borgerliga regeringen ett väldefinierat centralt innehåll i kursplanerna, det saknades i lpo94. Det innebar att läroböckerna i matematik anpassades till lgr11 och blev betydligt bättre. I TIMMS 2019 kan vi se en förbättring i algebra och geometri med 37p respektive 39p. Dessa områden beskrevs i diffusa mål att uppnå i lpo94. Detta tar skolministern upp sin artikel.
Tack för din kommentar Hans-Gunnar. Marknadsskolan är inte en beteckning för friskolor, och har aldrig varit det, utan avser marknadsstyrningen av skolan. Begreppet omfattar därför inte bara skolvalet utan själva konkurrensen om elever och personal, standardisering, juridifiering, effektiviseringsjakt som leder till försämrade arbetsvillkor för lärare, sämre läromedel, större klasser och neddragning av kringresurser, dokumentationshets och inspektioner av diffus karaktär. Nu förstår jag att inte alla dessa begrepp förekommer i min text, men att marknadsskolan inte avser friskolor torde ändå vara klart. Jag är däremot rörande överens med dig om att S bär en stor del av ansvaret för skolmarknaden såsom den ser ut idag, dels genom de reformer de genomdrivit – inklusive decentraliseringen och utjämnandet av skolpengsmodellen, och genom försummandet av att dra tillbaka de mest skadliga reformerna de borgerliga regeringarna genomfört.
Tack för din kommentar Gunnlaugur. Det avgörande för hur väl ett lands skola lyckas är vad som händer i klassrummet, undervisningens innehåll. Detta är internationella forskare allt mer eniga om. Marknadsskolan kan inte direkt kopplas till det som sker i klassrummet och blir, beträffande kunskapsutvecklingen, ett ”pseudoproblem” i jämförelse med följderna av de reformer som genomfördes 1988-2001. Man kommunaliserade skolan, man sänkte kraven i ämneskunskaper på ett oansvarigt sätt i lärarutbildningen, man avskaffade allmän och särskild kurs i högstadiet, man avskaffade väldefinierade behörighetskrav för undervisning och sist men inte minst, man propagerade för en pedagogik där eleven konstruerar sin egen kunskap med läraren som stöd.
Dåvarande skolministern Ylva Johansson åkte runt i skolor och uppmanade lärare att ta ett steg tillbaka och låta eleverna söka kunskap på egen hand. Nu vill Lotta Edholm att lärarna tar ett steg framåt och börjar undervisa. Då får hon hård kritik! Det innebär, enligt min mening, att det pedagogiska etablissemanget inte tagit ett enda steg framåt, trots 25 år med fallande kunskaper i den svenska skolan.
Det som sker i klassrummet kan inte frånkopplas de ekonomiska och materiella villkor skolan har till sitt förfogande. Skolministern må prata om faktaundervisning allt hon vill men det lär inte ske med tanke på det ekonomiska stålbad skolor i hela landet står inför vilket kommer försämra såväl lärarnas arbetsvillkor som det stöd eleverna erbjuds.
Vad avser pedagogiska etablissemanget så har jag kommenterat det i en egen artikel tidigare samt publicerat ett par bokkapitel på temat. Här är en kort och öppet tillgänglig artikel om vad jag anser om det som förklaring i skoldebatten: https://www.dagensarena.se/essa/populism-och-paranoia-den-svenska-skoldebatten/
Tack för replikskiftet!