Gunnlaugur Magnússon: Replik på Olov Aronson

Det finns synnerligen starka skäl att kritiskt granska argumenten för privatisering av högre utbildning – innan idéerna blir till skarpa policyförslag, skriver Gunnlaugur Magnússon i en replik på Olov Aronson. (red.)

En debattartikel av Olov Aronson publicerades på Skola och samhälle 23/10 2023 där författaren framför vad han själv kallar en ”kontroversiell tanke” och ”rent av, förargelseväckande”: att högre utbildning bör öppnas upp för fler offentligt finansierade privata aktörer.

Tanken är inte så sällsynt som antyds. Det finns redan ett antal lärosäten som drivs i privat regi och politiska partier har sedan länge förespråkat fler sådana. Inte minst har tanken om fristående lärarutbildningar kittlat fantasin – något som också framförts av borgerliga ledarskribenter som en lösning på pedagogiska etablissemangets envälde, men tankesmedjor som Timbro och organisationer som Almega och Svenskt näringsliv har också vädrat idén om fler privata högskolor flera gånger.

Idén kan därmed anses kontroversiell endast i den grad att den trots flertalet offentliga och maktfulla förespråkare inte har vunnit direkt gehör. Det vill säga än. Idén måste därför tas på allvar. Snart får vi resultatet från enmansutredningen om lärarutbildning och med tanke på att fristående högskolornas främsta förespråkare, Moderater och Liberaler, sitter på makten tillsammans med Kristdemokrater vars ordförande lanserat begreppet ”akademiska myndighetsvänstern” och Sverigedemokraterna, vars skepsis mot den högre utbildningens institutioner är väldokumenterad, finns all anledning att granska argumenten för privatisering av högre utbildning innan de blir skarpa policyförslag.

Aronsons argument är bekanta från tidigare privatiseringar av utbildningssektorn. Först ska mindre privata aktörer anses vara ”mer flexibla än våra nuvarande jättelika offentliga institutioner” och dessutom använda offentliga medel ”på mer effektivt sätt” än de ”ålderdomliga, invecklade och svårmanövrerade organisatoriska strukturer” vi lever med nu. Aronson nämner minskade lokalkostnader, minskad administration, mindre byråkrati samt ”flera lager av chefer, styrelser, råd och kommittéer” som kan tas bort. Aronson menar därtill att även om vinster skulle tillåtas borde det ändå finnas mer medel till bättre villkor för lärare och studenter.

Det är lätt att dras med här för alla med erfarenhet av högre utbildning vet att den ofta är svårmanövrerad och rigid. Med det sagt, så har dessa ålderdomliga strukturer sina rötter i akademins kollegiala självstyre, åtminstone på de lärosäten som inte helt givit vika för linjestyrningen á la NPM där all makt utgår från rektorn som ett slags VD. Där har marknadsstyrningsidealet inte imponerat avseende minskad byråkrati och ökade resurser till undervisning.

Det tredje argumentet Aronson nämner är att mindre aktörer skulle leda till en större pedagogisk variation – snarare än den nuvarande ”vaga sociokulturella ansats” som används överallt. Jag och min kollega Johannes Rytzler har skrivit både artiklar och en bok om den vid många lärosäten rådande högskolepedagogikens brist på pedagogisk och didaktisk förankring – något vi härleder till Bolognaprocessens emfas på målstyrning, modebegreppet student-centered learning och ”one-size-fits-all”-modellen Constructive Alignment. Problemet där är alltså marknadsstyrning som leder till enkla, standardiserade lösningar för kvalitetssäkringens och buzz-ordens skull – både i Sverige och internationellt.

Aronson är dock ödmjuk då han nämner risker och oförutsedda komplikationer som bör utredas innan en sådan reform skulle tas fram. Det är mer än vad man gjorde på 1990-talet, men jag ställer ändå frågetecken vid argumenten. Vi har ju en gedigen erfarenhet av privata aktörer i övriga skolsystemet, reformer som genomfördes i en ideologisk feberdröm med samma tre argument som Aronson för fram och som nu har fått puttra på i närmare 30 år. Vi kan med gott samvete påstå att inga av argumenten faktiskt fullbordats där.

Vi skulle genom konkurrens bland små privata aktörer få en mer effektiv resursanvändning, mindre administration, bättre villkor för lärare och elever samt en större mångfald pedagogiska alternativ. Istället har vi fått en organisation som blöder resurser till byråkrati, dokumentation och enorma kontrollfunktioner i form av växande kolosser till statliga myndigheter. Vi har ett system med vinstdrivande skolkoncerner som är större än de flesta kommunerna i landet och som köper upp mindre skolor vilket minskar antalet små aktörer. Vi har ett system där vinstdriften, hand i hand med kommunernas effektiviseringshets, lett till större klasser med färre och oftare obehöriga lärare tillika cream-skimming av eleverna. Vi har sämre anställningsvillkor och sämre arbetsmiljöer för både lärare och elever och kommuner som inte förmår hantera sitt ansvar som huvudmän. Vuxenutbildningen, som nog ligger närmast den högre utbildningens målgrupp, har nyligen presenterats som vilda västern i en debattartikel av flera sakkunniga forskare. Och då har vi inte ens börjat diskutera den eskalerande segregationen, betygsinflationen och dramatiska nedgången i likvärdigheten som skolmarknaden lett till.

Införandet av fristående huvudmän kan inte ensamt förklara alla dessa problem, men inte heller har det lett till de lösningar som man hoppades på och det verkar svårt att dra några lärdomar av marknadsexperimentet som får en att tro det vore klokt med motsvarande införande av fler privata aktörer i högre utbildning.

Högskolor och universitet konkurrerar dessutom redan med varandra och är därmed utsatta för den logik Aronson för fram som positiv – kravet på bättre och mer effektiv användning av skattemedel (inte minst genom det årliga produktivitetsavdraget), konkurrens om externa forskningsmedel, internationella och nationell rankningar, varumärkesförädling och framställandet av olika utbildningsprogram. Det har inte heller lett till de resultat Aronson hoppas på att en privatisering bland lärosätena skulle driva fram.

Jag kanske bekräftar Aronsons inledande varning – att hans text var förargelseväckande och kontroversiell. Men jag hade gärna sett lite bättre underbyggda argument än de som framfördes i ljuset av privatiseringens historia i skolsystemet.

Vi har inte råd att upprepa nittiotalets naivitet. Den högre utbildningen har nog med problem ändå.

Gunnlaugur Magnússon är docent i pedagogik vid Uppsala universitet och redaktionsmedlem för Skola och samhälle.

Foto: Getty Images

2 Comments on “Gunnlaugur Magnússon: Replik på Olov Aronson

  1. Helt rätt, Gunnlaugur. Vi har ju redan facit. Och om man med insikt i grund-och gymnasieskolans utveckling de senaste trettio åren inte blir förfärad, så har man förmodligen blivit mångmiljonär som “välfärdskapitalist” istället. De är väl de ända som kan vara riktigt nöjda.

  2. Väl talat! Goda argument. Vi får hoppas att det vansinna förslaget inte blir verklighet.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »