Gunnlaugur Magnússon: Särskilt stöd till elever i fristående grundskolor

Det finns en risk att ett specialskolsystem kan uppstå när elever i behov av särskilt stöd blir en nisch för marknadsföring, skriver Gunnlaugur Magnússon. (red)

Det finns mycket få studier som belyser vad införandet av fristående skolor och skolval har inneburit för elever i behov av särskilt stöd. På ett övergripande plan är det väl dokumenterat i både svensk och internationell forskning att elever med migrationsbakgrund och låg socioekonomisk bakgrund är överrepresenterade bland elever som får specialpedagogiska insatser, samtidigt som dessa elevgrupper är underrepresenterade vad gäller utövandet av skolval. Det finns således stor anledning att närmare studera vilka konsekvenser denna förändring av det svenska skolsystemet har inneburit för elever i behov av särskilt stöd.

Den här artikeln är en sammanfattning av min avhandling om de fristående grundskolornas arbete med särskilt stöd.* En av de övergripande slutsatserna är att gruppen friskolor är oerhört heterogen. Därför är det vare sig meningsfullt eller konstruktivt att dra för stora slutsatser om friskolor som en grupp och kommunala skolor som en annan – väsentligt annorlunda – grupp. Skillnaderna är större inom grupperna än mellan dem. Med det sagt, så visar dock resultaten att introduktionen av skolval och fristående skolor kan ha haft konsekvenser för de elever som är mest utsatta i skolsystemet.

Resurser

70 procent av friskolorna menar att diagnos krävs för att erhålla resurser till särskilt stöd. Sådana krav går emot intentionerna i skollagen som föreskriver att särskilt stöd ska ges oavsett om elever har diagnos eller inte. Strax över 15 procent av de fristående grundskolorna uppger att de har nekat elever antagning med hänvisning till att de inte fick resurser till särskilt stöd, alternativt att de skulle orsaka skolan ekonomiska eller organisatoriska svårigheter. Över en tredjedel av skolorna, 38 procent, menade att det stöd de fick från kommunerna inte var likvärdigt det stöd de kommunala skolorna fick. Kommentarer om resursfördelning stack även ut i fritextsvaren. De flesta var starkt kritiska till resursfördelningen som beskrivs som orättvis, otillräcklig, ineffektiv och icke transparent. Man menar att det kan komma att hota skolvalsprincipen för elever i behov av särskilt stöd.

Andelen elever i behov av särskilt stöd

Ett annat symptom på resursproblematiken är att skolgrupper med hög andel elever i behov av särskilt stöd, i högre grad säger nej till att ta emot elever. 40 procent av Waldorfskolorna till exempel, har sagt nej till elever. Den motsatta bilden finns på skolor som tillhör aktiebolag som äger flera skolor. De har lägst förekomst av nekande till antagning bland alla skolgrupper, 9 procent.

Andelen elever i behov av särskilt stöd varierar avsevärt mellan olika skolor. En del skolor har inte några elever i behov av särskilt stöd samtidigt som det finns skolor där samtliga elever är i behov av särskilt stöd. Andelen elever i behov av särskilt stöd är högre i Waldorfskolor och konfessionella skolor, 21 procent respektive 19 procent, än i skolor med specifika ämnen som profil, 12.7 procent och i aktiebolag, 12.3 procent.

En dryg tiondel av skolorna hade profilen särskilt stöd eller marknadsförde sig mot den målgruppen. Dessa skolor har oftast få elever som samtliga är i behov av särskilt stöd. Totalt är andelen elever i behov av särskilt stöd lägre bland fristående skolor än bland kommunala skolor.

Specialpedagogisk praktik – mot inkludering?

Inom den traditionella specialpedagogiken förklaras skolproblem i första hand med individens brister och särskilda grupper och individuell undervisning tillämpas ofta. Tidigare forskning har visat att användningen av sådana åtgärder har ökat trots att det riskerar ha negativa konsekvenser för eleverna. Alternativ specialpedagogik förklarar däremot skolproblem i första hand med skolans organisation och undervisning. Detta kopplas ofta till konstruerandet av en inkluderande skolpraktik – där elever inte särskiljs från den sociala gemenskapen i den vanliga gruppen utan är delaktiga i den undervisning som bedrivs där. I friskolorna finns exempel på både traditionella och alternativa åtgärder i de flesta skolor. Traditionella åtgärder är dock mycket vanliga och individuella brister hos eleverna är den dominerande förklaringen till behovet av särskilt stöd.

Både offentlig statistik och tidigare forskning visar vidare att fristående skolor anställer färre specialpedagoger och speciallärare än kommunala skolor. Min studie visar dessutom att specialpedagoger och speciallärare i fristående skolor oftare har kortare erfarenhet inom yrket och att de arbetar deltid i betydligt högre grad, 50 procent kontra 20 procent i kommunala skolor. De kombinerar även sin speciallärar- och specialpedagogtjänst oftare med andra anställningar.

Eftersom specialpedagoger och speciallärare oftast uttrycker värderingar i linje med alternativ specialpedagogik, och ofta har ett övergripande ansvar för specialpedagogiska insatser, kan dessa skillnader ha stora konsekvenser för hur specialpedagogisk praktik formas i olika verksamheter.

Slutsatser

Sammantaget ger resultaten inte något stöd för att införandet av fristående skolor och skolval skulle ha utmanat specialpedagogiska traditioner. Traditionella specialpedagogiska förklaringar är de vanligaste bland skolorna och segregerande åtgärder är vanliga. Dessutom verkar det som att skolvalet är begränsat för elever i behov av särskilt stöd, dels då de kan nekas antagning, dels eftersom vissa skolor marknadsför sig specifikt mot denna elevgrupp. Det kan i förlängningen leda till att elever hänvisas till sådana verksamheter i högre grad. I ett skolsystem där särskilt stöd blir en nisch för marknadsföring bland andra finns det en uppenbar risk för att ett ”specialskolesystem” kan återuppstå. Det finns en risk för en urholkning av inkluderingsambitioner på systemnivå. Om mångfald ska ses som något som har ett värde i sig finns det all anledning för makthavare och policyförfattare att förtydliga och förstärka inkluderingsambitionerna, i synnerhet vad gäller deras värde i ett samhälle där skolsegregationen ökat successivt och där stora utmaningar kan ses vid horisonten.

Gunnlaugur Magnússon. Lektor i didaktik Mälardalens Högskola

* Länk till avhandlingen. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:mdh:diva-28823

Data kommer från två totalpopulationsstudier – en enkätstudie riktad alla svenska fristående grundskolor (N = 686, respons = 79.5%) och en enkätstudie riktad till alla specialpedagoger och speciallärare som tog examen enligt examensförordningar efter 2001 (N = 4252, respons = 75%).