Gustav Borsgård: Skolans (post)demokratiska uppdrag

Är det så att läroplanens värdegrund motarbetar sitt syfte att fostra demokratiska individer? Gustav Borsgård menar att det finns en inneboende motsättning i att tro att man kan fostra till frihet genom specifika utbildningsinsatser då en gemensam värdegrund motverkar självständigt kritiskt tänkande. Demokrati kan inte bibehållas genom ”mer utbildning” utan genom att utforska förutsättningarna för politisk delaktighet (red.).

Den svenska skolan har sedan 1940-talet ett demokratiskt uppdrag. Det innebär att eleverna ska fostras till självständiga, kritiskt tänkande medborgare. Men är företeelser som kritiskt tänkande och självständighet egentligen möjliga att utfärda ”ovanifrån”? Finns det inte en grundläggande motsättning i ansatsen att fostra till frihet? Kanske skulle man kunna beskriva det som att staten, genom att pådyvla självständighet, hotar det mål som den själv utfärdar.

Detta är frågor som läroplansmakarna historiskt sett har brottats med, tydligast så under 1940-talet. Eleverna skulle visserligen bli självständiga och kritiska, men de skulle också skolas in i en gemenskap som syftade till att utveckla det socialdemokratiska samhällsbygget. Pedagogikprofessorn Göran Linde har kallat detta för ”ett nytt slags mentalitetsformering” inom 1940-talets skola. Man skulle också kunna beskriva det i än mer negativt laddade termer, som social ingenjörskonst eller ideologiproduktion.

I förlängningen reser det frågan om skolans demokratiuppdrag över huvud taget strävar efter att hos eleverna utveckla självständighet och genuint kritiskt tänkande eller om det snarare syftar till att åstadkomma sammanhållning i en liberal demokrati. Introducerandet av värdegrunden på 1990-talet, som tillhandahåller en gemensam uppsättning normer och värden, blir ur den synvinkeln intressant. Det är möjligt att förstå värdegrunden utifrån 1990-talets decentralisering av den svenska skolan och det alltmer mångkulturella samhället, men behovet av en tydlig och gemensam värdegrund kan också förstås som en konsekvens av ett alltmer individualiserat och ojämlikt samhälle.

I boken Goda medborgare och onda tider? (2010) skriver Peter Strandbrink och Linda Åkerström att ett nödvändigt villkor för att det demokratiska perspektivet ska fungera är att det konstrueras en social världsbild där människor ses som sammanhörande med varandra. Liberal teori lyfter fram individen, men måste också hitta ett sätt att knyta individerna till en större gemenskap, ett folk eller ”demos”. Ett sätt för den liberala demokratin att skapa samhörighet är att konstruera en symbolisk gemenskap där det råder en samsyn kring de grundläggande värden som samhället anses bygga på.

Utifrån det perspektivet kan man förstå introducerandet av värdegrunden som en del av ett slags pendelrörelse. Behovet av att etablera en symbolisk gemenskap blir som störst när gemenskapen i praktiken är som mest instabil, till en följd av en ökad individorientering i skola och samhälle, decentraliseringen och friskolereformen, den ökade invandringen och mångkulturen, de sedan 1980-talet växande inkomstklyftorna etc. Denna värdegemenskap är måhända ett slags fantasi – alla innefattas inte eller vill inte innefattas i den – men åtminstone möjlig för skolan att försöka förmedla. Skolan har med andra ord mindre möjligheter att påverka samhällets materiella resursfördelning, även om den kan ha som strävan att fungera klassutjämnande.

När värnandet om den symboliska värdegemenskapen betecknas som ett ”demokratiskt uppdrag” utger den sig för att ge uttryck för det som kännetecknar demokratins väsen. Det är genom att hålla hårt om en uppsättning demokratiska principer som det anses möjligt att bära upp eller skydda demokratin. Demokratin får med andra ord en fast och ”färdig” form, snarare än att den betraktas som någonting som kan utvecklas eller fördjupas. Strandbrink och Åkerström menar att demokratiska samhällen där demokratin uppfattas som färdig eller fullbordad är så hårt ideologiskt präglade av en ”politics of closure” att det blivit svårt att ens föreställa sig att andra demokratisyner är möjliga.

Uttrycket ”politics of closure” för tankarna till begreppet postdemokrati. Det är ett begrepp som ett flertal teoretiker har använt för att beskriva ett rådande tillstånd där demokratins formella struktur är intakt medan möjligheterna till politiskt inflytande i praktiken är kraftigt begränsade. Detta beror till stor del på att statens politiska handlingsutrymme de senaste decennierna har underordnats det globala kapitalets. Skolutbildningen har blivit mindre av en statsideologisk angelägenhet och mer av en producent i den globala ekonomins service. Detta är tendenser som den enskilda staten har svårt att göra mycket åt, eftersom de upprätthålls av inflytelserika, mellanstatliga organisationer som EU och OECD.

Enligt en teoretiker som Gert Biesta gör man således ett misstag om man föreställer sig att skolan i sig kan skapa eller rädda demokratin. Den demokratiska utbildningens yttersta uppgift ligger, med Biesta, hos samhället som sådant och inte hos dess utbildningsinstitutioner: ”Ett samhälle där individer inte får eller kan handla, kan inte förvänta sig att skolan ska producera demokratiska medborgare åt det”. Ur det perspektivet stärks inte demokratin genom ett fokus på ”mer utbildning”, utan genom att undersöka de faktiska förutsättningarna för politisk delaktighet. Tvärtom kan en övertro på skolans förmåga att rädda demokratin medföra en blindhet inför de praktiska och ideologiska hindren för denna vision.

Gustav Borsgård är doktorand i litteraturvetenskap med didaktisk inriktning vid Umeå universitet