Gustav Borsgård: Skolans (post)demokratiska uppdrag

Är det så att läroplanens värdegrund motarbetar sitt syfte att fostra demokratiska individer? Gustav Borsgård menar att det finns en inneboende motsättning i att tro att man kan fostra till frihet genom specifika utbildningsinsatser då en gemensam värdegrund motverkar självständigt kritiskt tänkande. Demokrati kan inte bibehållas genom “mer utbildning” utan genom att utforska förutsättningarna för politisk delaktighet (red.).

Den svenska skolan har sedan 1940-talet ett demokratiskt uppdrag. Det innebär att eleverna ska fostras till självständiga, kritiskt tänkande medborgare. Men är företeelser som kritiskt tänkande och självständighet egentligen möjliga att utfärda ”ovanifrån”? Finns det inte en grundläggande motsättning i ansatsen att fostra till frihet? Kanske skulle man kunna beskriva det som att staten, genom att pådyvla självständighet, hotar det mål som den själv utfärdar.

Detta är frågor som läroplansmakarna historiskt sett har brottats med, tydligast så under 1940-talet. Eleverna skulle visserligen bli självständiga och kritiska, men de skulle också skolas in i en gemenskap som syftade till att utveckla det socialdemokratiska samhällsbygget. Pedagogikprofessorn Göran Linde har kallat detta för ”ett nytt slags mentalitetsformering” inom 1940-talets skola. Man skulle också kunna beskriva det i än mer negativt laddade termer, som social ingenjörskonst eller ideologiproduktion.

I förlängningen reser det frågan om skolans demokratiuppdrag över huvud taget strävar efter att hos eleverna utveckla självständighet och genuint kritiskt tänkande eller om det snarare syftar till att åstadkomma sammanhållning i en liberal demokrati. Introducerandet av värdegrunden på 1990-talet, som tillhandahåller en gemensam uppsättning normer och värden, blir ur den synvinkeln intressant. Det är möjligt att förstå värdegrunden utifrån 1990-talets decentralisering av den svenska skolan och det alltmer mångkulturella samhället, men behovet av en tydlig och gemensam värdegrund kan också förstås som en konsekvens av ett alltmer individualiserat och ojämlikt samhälle.

I boken Goda medborgare och onda tider? (2010) skriver Peter Strandbrink och Linda Åkerström att ett nödvändigt villkor för att det demokratiska perspektivet ska fungera är att det konstrueras en social världsbild där människor ses som sammanhörande med varandra. Liberal teori lyfter fram individen, men måste också hitta ett sätt att knyta individerna till en större gemenskap, ett folk eller ”demos”. Ett sätt för den liberala demokratin att skapa samhörighet är att konstruera en symbolisk gemenskap där det råder en samsyn kring de grundläggande värden som samhället anses bygga på.

Utifrån det perspektivet kan man förstå introducerandet av värdegrunden som en del av ett slags pendelrörelse. Behovet av att etablera en symbolisk gemenskap blir som störst när gemenskapen i praktiken är som mest instabil, till en följd av en ökad individorientering i skola och samhälle, decentraliseringen och friskolereformen, den ökade invandringen och mångkulturen, de sedan 1980-talet växande inkomstklyftorna etc. Denna värdegemenskap är måhända ett slags fantasi – alla innefattas inte eller vill inte innefattas i den – men åtminstone möjlig för skolan att försöka förmedla. Skolan har med andra ord mindre möjligheter att påverka samhällets materiella resursfördelning, även om den kan ha som strävan att fungera klassutjämnande.

När värnandet om den symboliska värdegemenskapen betecknas som ett ”demokratiskt uppdrag” utger den sig för att ge uttryck för det som kännetecknar demokratins väsen. Det är genom att hålla hårt om en uppsättning demokratiska principer som det anses möjligt att bära upp eller skydda demokratin. Demokratin får med andra ord en fast och ”färdig” form, snarare än att den betraktas som någonting som kan utvecklas eller fördjupas. Strandbrink och Åkerström menar att demokratiska samhällen där demokratin uppfattas som färdig eller fullbordad är så hårt ideologiskt präglade av en ”politics of closure” att det blivit svårt att ens föreställa sig att andra demokratisyner är möjliga.

Uttrycket ”politics of closure” för tankarna till begreppet postdemokratiDet är ett begrepp som ett flertal teoretiker har använt för att beskriva ett rådande tillstånd där demokratins formella struktur är intakt medan möjligheterna till politiskt inflytande i praktiken är kraftigt begränsade. Detta beror till stor del på att statens politiska handlingsutrymme de senaste decennierna har underordnats det globala kapitalets. Skolutbildningen har blivit mindre av en statsideologisk angelägenhet och mer av en producent i den globala ekonomins service. Detta är tendenser som den enskilda staten har svårt att göra mycket åt, eftersom de upprätthålls av inflytelserika, mellanstatliga organisationer som EU och OECD.

Enligt en teoretiker som Gert Biesta gör man således ett misstag om man föreställer sig att skolan i sig kan skapa eller rädda demokratin. Den demokratiska utbildningens yttersta uppgift ligger, med Biesta, hos samhället som sådant och inte hos dess utbildningsinstitutioner: ”Ett samhälle där individer inte får eller kan handla, kan inte förvänta sig att skolan ska producera demokratiska medborgare åt det”. Ur det perspektivet stärks inte demokratin genom ett fokus på ”mer utbildning”, utan genom att undersöka de faktiska förutsättningarna för politisk delaktighet. Tvärtom kan en övertro på skolans förmåga att rädda demokratin medföra en blindhet inför de praktiska och ideologiska hindren för denna vision.

 

Gustav Borsgård är doktorand i litteraturvetenskap med didaktisk inriktning vid Umeå universitet

 

5 Comments on “Gustav Borsgård: Skolans (post)demokratiska uppdrag

  1. För att komma någon vart med att lära sig och hitta nya kunskaper kräver vetenskapligheten en metod för undersökningen vare sig den är positivistiskt eller hermeneutiks. Skolan ska vila på vetenskaplig grund men misslyckas alltför många gånger med att ens lära ut enkel beslutande- metodik till eleverna. Fråga vilken gymnasietrea som helst vad en kontrapropositionsvotering är ? Då det gäller värdegrunden borde arbetet gå ut på att väcka engagemang och entusiasm inför att tillsammans med andra ta ansvar och beslut om världens utformning och utveckling.

  2. Mycket intressant! Den här meningen ur artikeln “Det är ett begrepp som ett flertal teoretiker har använt för att beskriva ett rådande tillstånd där demokratins formella struktur är intakt medan möjligheterna till politiskt inflytande i praktiken är kraftigt begränsade. ” får mig att tänka på förhållandena i skolan. Den formella demokratin med klassråd och elevråd fungerar i regel väl, men dessa organ har sällan något reellt inflytande på undervisningen, särskilt inte dess innehåll. För något år sedan satt jag och pratade med några högstadieelever. När samtalet gled in på elevinflytande och demokrati sa en av eleverna (mina formuleringar): På den här skolan har vi demokrati var annan måndag mellan klockan åtta och nio när vi har klassråd. Men klockan nio är det slut med klassrådet och därmed också med demokratin för då börjar undervisningen.

  3. Man frågar sig ju vad som skulle utgöra alternativet. Skola har alltid en värdegrund. Den var om möjligt än mer framträdande i den pre-demokratiska skolan med alla dess ceremonier. Förhoppningen om att kunna forma morgondagens individer har alltid funnits där, och för det mesta kommit på skam. Den hegemoniska glidningen idag, sker väl dessutom närmast bort från demokratiska ideal, eller?

  4. Gustav Brorsgrund ställer inledningsvis frågan:”Finns det inte en grundläggande motsättning i ansatsen att fostra till frihet?” Mitt svar är vilket utgångpunkt man utgår ifrån. Dagen läroplaner introducerar värdegrunden som är en gemensam uppsättning normer och värden, en konsekvens av ett alltmer individualiserat samhälle. Man har konstruerat en symbolisk gemenskap där det råder samsyn kring de grundläggande värden som samhället bygger på. Men det är inte med mer utbildning som demokratin ställs utan, som Brorsgrund framhåller, “utan genom att undersöka de faktiska förutsättningarna för politisk delaktighet.” Hade skolminister Bengt Göransson ställt sig bakom konfliktperspektivet i Lgr 80 hade demokratin utvecklats och inte stagnerat. Se min artikel”Skolan och demokratin”!

  5. Lysande, Gustav. Synd att jag inte fick syn på din forskning innan jag skrev min avhandling som slåss med samma problem: utbildning för eller genom demokrati? Eller, med andra ord: att forma elever är inte förenlig med att praktisera demokrati i undervisningen – det positionerar elever som undersåtar och inte som medborgare.

    Det finns flera frågor i bakgrunden som vi borde ställa oss, t ex vilken demokratimodell vi vill åberopa, och vilken typ av medborgare vi vill utbilda. Europarådet – för att nämna en institution bland många – argumenterar helt klart att undervisning skall praktisera demokrati, och att det faktiskt är möjligt att kombinera undervisning och demokratipraktik.

    Din forskning behövs!

Lämna ett svar till Nils Westberg Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS