Håkan Wiclander: Framtidens skola kombinerar mångfald och jämlikhet

Tänk dig att du snart ska bli förälder, men att du inget vet om dina eller ditt blivande barns förutsättningar. Du vet inte om du är nyanländ flykting från Syrien, bor i Täby eller om ditt barn eller du har en hörselnedsättning från födseln. Det enda du vet är att skolan fyller en väsentlig funktion för samhällets demokratiska och ekonomiska utveckling. Vilken skola, eller snarare vilket skolsystem skulle du önska ditt barn?

Jag tror vi är många som skulle välja ett jämlikt skolsystem, där ojämlikhet endast skulle tillåtas om det var till de sämst lottades fördel. Jämlikhet är väsentlig, men saknar praktiskt värde om den övergår i likformighet. Därför är friheten att välja pedagogik och skolmiljö för mitt barn minst lika viktig. En mångfald av olika idéburna utförare – själva kärnan i friskolereformen – är en viktig garanti för att ett jämlikt skolsystem förblir innovativt, flexibelt och kan behålla eleven i fokus. Så varje barn får utvecklas utifrån sina egna förutsättningar.

Den lilla tankeövningen är viktig. För Sverige står idag vid ett vägskäl. De val vi gör idag avgör skolans och vårt samhälles utveckling de kommande trettio åren och långt därefter. Vi får leva med konsekvenserna av varje individuellt och kollektivt beslut vi fattar.

Länge har utvecklingen sett mörk ut och molnen hänger kvar. Vi vet att den nu inslagna vägen leder till att skolsegregation, fallande kunskapsresultat och vinstmaximering fortsätter prägla svensk skola. Högre trösklar, fler statliga regleringar och en fortsatt oligopolisering av den så kallade skolmarknaden blir resultatet. Och det betyder begränsad pedagogisk frihet i hela skolsystemet. Men kanske allra allvarligast – eleven riskerar att försvinna helt och istället bli en siffra med en valutabeteckning efter. Det blir en skola för fåtalet, där egennytta går före allmännytta.

Och alternativet är heller inte lockande. En återgång till den gamla statliga skolan och en nedmontering av civilsamhällets fristående skolorganisationer skulle lika snabbt leda till likformighet. En sådan utveckling vore naturligtvis likaledes djupt olycklig.

Länge har den svenska skolpolitiken levt med dessa två alternativ. Men så hände något i början av 2010-talet. En tredje väg formulerades och börjar nu slå igenom i politiken. Den handlar om insikten att vårt skolsystem måste passa alla, men också var och en. Den måste kunna förena både jämlikhet och mångfald. Idéburna skolors riksförbunds mål är att denna tredje väg slår igenom med full kraft i svensk skolpolitik under de kommande åren.

På sikt ser vi framför oss ett balanserat skolsystem där de idéburna friskolorna – utan vinstintressen – är självklara och naturliga delar i kommunernas skolväsende. Vi ser en mångfald av olika miljöer, organisationer, icke-vinstdrivande driftsformer och pedagogiker. Självständiga skolor som provar olika vägar och på så sätt bidrar till utveckling för helheten. Vi ser också en professionsstyrning bortom New public management – att lärare får förtroende och makt att sätta sin kompetens i rörelse.

En skola utan vinstintressen, med en bred pedagogisk mångfald på en jämlik och likvärdig grund kommer också fokusera på skolans alla tre uppdrag. Inte bara kunskapsmål för nytta, utan också medborgarskap och frigörelse för sin egen sak – att bli människa. Det är en skola som jag själv skulle vilja sätta mina barn i oavsett vilka förutsättningar de fötts med. Och alla andras barn också för den delen.

(Håkan Wiclander är ordförande i Idéburna skolors riksförbund. Hans artikel har varit publicerad i Skolvärlden.)