Hanna Sjögren: Emmas Leijnses bok om skolan visar att medelklassen måste våga välja annorlunda

I mitten av januari gavs journalisten Emmas Leijnse reportagebok I en annan klass ut. Den skildrar de skillnader som finns i den svenska skolan idag. Skillnader som borde få vem som helst att vråla av ilska, tycker Hanna Sjögren som har läst boken och drar slutsatsen att den svenska medelklassen måste våga välja annorlunda. (red)

Inget barn är en ö. Alla de barn som går igenom det svenska skolsystemet idag är vårt lands framtida medborgare, oavsett bostadsort och hemförhållanden. Den gamla ö-metaforen är det första som kommer till mig när jag lägger ifrån mig journalisten Emmas Leijnse reportageboken I en annan klass som gavs ut av förlaget Natur & Kultur i mitten av januari i år. Leijnse har följt två skånska skolklasser under deras tre mellanstadieår. Den ena skolan ligger i ett välbärgat område i Lund och den andra i ett utsatt område i Malmö. Boken bygger dels på observationer av undervisningen, dels på upprepade intervjuer med elever, lärare och rektorer under flera års tid. Genom djupgående personporträtt gestaltar Leijnse hur det är att vara elev i den svenska skolan idag. Leijnse har utgått från en enda faktor när hon gjort sitt urval av skolor: föräldrars inkomst. Skillnaderna som sedan framkommer mellan de två skolorna syns i inte bara i förädlarnas inkomster, de syns i studieresultaten, elevernas boendesituation, deras nätverk, skolans lärarbehörighet, undervisningskvaliteten och i de resurser som skolorna har tillgång till. Både likvärdigheten och jämlikheten lyser med sin frånvaro.

Förutom Leijnses skildringar av de enskilda eleverna och deras lärare tar hon även ett välbehövligt större grepp på läget i svensk skola. Leijnse visar bland annat att den svenska skolan under de senaste decennierna blivit allt sämre på att kompensera för elevernas bakgrund och hemförhållanden. Hon pekar ut fyra anledningar till de ökade skillnaderna: 1) stegrande bostadssegregation 2) att barn från välbeställda familjer i högre utsträckning placeras i friskolor 3) det fria skolvalet och 4) ökade kvalitetsskillnader mellan skolor. Den sista faktorn om kvalitetsskillnader förklaras med att de lärare som är minst utbildade och har minst erfarenhet av yrket arbetar på skolor där elever har störst behov av bra lärare och god undervisning.

De barn på Malmöskolan som intervjuats av Leijnse har för det mesta inte möjlighet att göra läxor i hemmet, de har få eller inga fritidsaktiviteter och därtill föräldrar med knappa svenskkunskaper. För medelklassens barn i Lund finns det däremot stöttande föräldrar hemma, välfyllda bokhyllor, mängder av fritidsaktiviteter att välja mellan efter skolan samt kulturella och historiska sevärdheter att besöka på helger och lov. Ändå är det eleverna i Lund som har de bästa och mest rutinerade lärarna, kontinuitet i skolans ledning, nya datorer och mängder av läroböcker. Hur är det möjligt?

Det finns flera förklaringar till att den svenska skolan gått från en av världens jämlikaste till det motsatta. Högervridningen på 1990-talet som skedde över hela det politiska spektret gjorde flera samhälls- och utbildningsreformer möjliga, vilka har bidragit starkt till att både skapa och legitimera växande klyftor i samhället. De historiska förklaringarna till dagens situation får inget större utrymme i boken. I stället ligger fokus på att lyfta fram att vi i dagens Sverige har ett skolsystem där barns sociala arv avgör hur de klarar sig i skolan. Emma Leijnses bok gestaltar och ger kött och blod åt vad den ojämlika utvecklingen betyder för barnen i den svenska skolan.

Det är välkänt att en lyckad skolgång är livsavgörande för människors livskvalitet, hälsa och livslängd. Ändå lever vi med ett skolsystem som systematiskt nekar barn chansen att få en lyckad skolgång. Leijnse påpekar att denna utveckling riskerar att drabba hela samhället i form av sämre samhällsekonomi och sämre framtida välfärd. Jag är övertygad om att det krävs en ideologisk analys för att på allvar kunna förändra den här utvecklingen. På sista sidan i Leijnses bok tydliggörs äntligen en central intressekonflikt i dagens skola:

Föräldrar till barn på andra skolor är nöjda så länge eleverna från den utsatta skolan håller sig där och inte kommer till deras barns skolor. Politiker har ingen tydlig röst som kräver förändring, ingen blåslampa för att göra något. De får inga uppenbara politiska poäng för att stänga skolor och sprida eleverna på andra skolor. Uppskattningen från kärnväljarna lär utebli om man verkligen skulle göra allvar av den politiska sloganen att de bästa lärarna och de största resurserna ska finnas på de skolor som har störst behov.  Och proteströsterna riskerar att bli de som hörs mest om man försöker blanda elevunderlaget mer. För när det kommer till de egna barnen vill en förälder inte ta några risker. Svaga elever i grupp är ett hot och ska hållas på avstånd. (s. 188)

De föräldrar som har sina barn på skolor med goda förutsättningar verkar inte vilja dela med sig av kakan till andra barn och familjer. Det är djupt beklagligt. Medelklassen berövar därmed inte bara sina egna barn möjligheten att möta och förstå människor med andra bakgrunder och erfarenheter, de berövar även barnen i de utsatta områdena en god skolgång och möjligheten till goda livschanser. Det skolsystem som nu legitimeras är kortsiktigt och orättvist för allas våra barn. En hel generation barn får inte möjlighet att mötas genom skolan.

Jag hoppas innerligt att Leijnses bok om skolan blir läst och spridd bland alla som har barn i skolan och bland dem som är intresserade av skolpolitiska frågor. I år är det valår. I år måste medelklassen våga välja annorlunda: både för sina egna och andra barns skull.

Hanna Sjögren är biträdande lektor i pedagogik vid Malmö universitet.

Foto: Arek Socha, Pixabay.

Referens
Leijnse, Emma. (2022).  I en annan klass: ett reportage om skillnaderna i den svenska skolan. Stockholm: Natur & Kultur.

5 Comments on “Hanna Sjögren: Emmas Leijnses bok om skolan visar att medelklassen måste våga välja annorlunda

  1. Att blanda elever på det sättet fungerade utmärkt för 20-30 år sedan eftersom demografin såg helt annorlunda ut. Då kunde man placera en eller två elever med annan bakgrund i varje klass och man fick en naturlig integration (eller snarare assimilation).

    Problemet är att den situationen inte existerar längre då barn med utländskt ursprung redan är majoritet i flera stora städer och med nuvarande utveckling kommer det bli fallet i större delen av landet.

    Det enda realistiska alternativet för en förälder idag är att segregera och det är precis vad man gör. Det gör att man kan låta sina barn umgås med barn med samma värderingar och bakgrund, vilket ger goda möjligheter att låta sina barn växa upp i en konfliktfri miljö. Vilken förälder är villig att offra sina barn i ett omöjligt integrationsprojekt?

    Vi måste inse att det som efterfrågas är omöjligt i dagens samhälle.

    • Är inte detta en uppdaterat parallell till diskussionen kring införandet av enhetsskolan – Ska verkligen arbetarklassens ungar blandas med medelklassens? Också då var argumentet att de “finare” barnen inte skulle offras. Jag tillhör de barnen som hade turen att blandas. I skolan kom vi kom från familjer med låg och hög inkomst och jag önskar dagens barn den chansen också. Det har verkligen haft en mycket positiv betydelse i mitt arbetsliv.

  2. Hanna Sjögrens slutkläm ligger i linje med miljöpartisten Karin Pleijels förslag om att “placera” medelklassens barn i utanförskapets skolor. Man gör barnen till ett redskap för att hantera ett integrationspolitiskt haveri. Hur skulle detta gå till? Var kommer dessa auktoritära tankegångar ifrån?
    Varför skuldbelägga föräldrar för politikernas misslyckanden? “De föräldrar som har sina barn på skolor med goda förutsättningar verkar inte vilja dela med sig av kakan till andra barn och familjer.”
    Vad är det för kaka som ska delas?

  3. Det finns många som är av den uppfattningen att en väljer bostadsområde först och skola sen. Det är min uppfattning att en väljer skola först och sen bostadsområde. En lugn miljö för en barn går först. Blandade bostadsområden med olika typer av boende kommer medföra att skolorna också får elever med blandat ursprung. EBO bort är ett steg i rätt riktning. Att vända skolskutan kommer att kosta pengar. Frågan är om det går. I slutändan handlar det om vilket samhälle vi alla vill ha.

  4. Tvångsmässigt fördelning av elever har en symboliskt värde, men den inte löser problemet! I en demokrati går det inte att tvinga folk att placeras hit och dit! Dessutom omoraliskt att lägga skulden på enskilda föräldrar ty de söker sitt barns lycka i och med en väljer det bästa !
    Problemet delvis är att det inte finns mekanismer för fördelning av de bra lärarna, resursfördelning, alltså staten avsagt sitt ansvar och endast avsätter mer pengar som i sin tur dräneras av vissa friskolor ( det finns bra friskolor också), och när det inte fungerar skruvar man åt reglerna! Men grundproblemet kvarstår i alla fall! Två stora problem är skolpengen och vinstdrivande företag i skolan! Elever är inte elever utan en vara som vilken annan vara!

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »