Hanna Sjögren: Snälla, vita föräldrar i USA – och i Sverige
Skolvalet ställer privilegierade föräldrar inför valet att stå upp för större värden, som integration, eller satsa på sitt barn. De väljer sällan det förra. Resultatet har blivit ett allt mer segregerat skolsystem, i USA såväl som i Sverige. Skolvalet måste offras, för demokratins skull, menar Hanna Sjögren (red.).
I Sverige går debatten just nu het kring marknadsskolans orimlighet. Opinionen verkar bli alltmer enig om att det nu får vara nog med vinstuttag av skattepengar avsatta för våra barns skolgång. Det är idag lika radialt att vara emot marknadsskola som det är att vara för en hållbar utveckling. Ändå kvarstår och accelererar både vinstuttagen och miljöförstöringen. Vem tjänar på det?
Skolvalet utgör ytterligare en reform sprungen ur synen på skolan som marknad. Rätten för föräldrar att som kunder välja skola till sina barn är, till skillnad från marknadsskolan, inte alls särskilt ifrågasatt. Detta trots att valfrihet som föräldrarättighet står i konflikt till skolans viktiga roll som jämlikhetsskapare. Vems barn är det som har gynnats av skolvalet?
Jag har nyligen lyssnat på New York Times podcastserie Nice White Parents. I fem välgjorda avsnitt får vi följa skolsegregationens anatomi i New York City, USA, med utgångspunkt i den utbredda uppfattningen att offentligt finansierade skolor i USA länge varit i fritt fall. Vita föräldrar har valt bort den offentliga skolan för sina barn i decennier och skolsystemet i New York City är ett av USA:s mest segregerade.
Podcastserien tar sin början när den vita journalisten Chana Joffe-Walt ska välja skola till sitt barn. Det första avsnittet inleds med ett hon går en guidad tur på en skola i närheten av sitt hem tillsammans med andra vita föräldrar. I de offentliga skolorna går nästan bara färgade barn. Året är 2015. Därefter får lyssnaren följa vita föräldrars relation till offentligt finansierade skolor i New York City under sex decennier. Historien återupprepar sig, gång efter annan. Det är en ganska nerslående berättelse där den strukturella rasismen som präglar människors livsvillkor i USA ända sedan nationen grundades blir plågsamt tydlig. Slutsatsen som dras av Chana Joffe-Walt i sista avsnittet är att vita föräldrar genom historien har stått i vägen för integration och jämlikhet genom skolsystemet.
Ett vanligt scenario genom den 60-åriga historien som gås igenom i podcasten ser ut såhär: Det börjar med att några vita föräldrar vill förändra den lokala skolan och göra den mer integrerad inför att deras barn ska börja där. Ofta visar sig detta betyda att de vita föräldrarna försöker få skolan ska anpassas efter deras uppfattningar och önskningar om hur skolan ska vara och hur eleverna på skolan bör bete sig. I alla utom ett fall slutar det med att de vita föräldrarna väljer en helt annan – privat – skola till sina barn. Eleverna i de offentlig skolan upplevs som utmanade, högljudda och utåtagerande av föräldrarna. Helt i enighet med klassiska rasistiska stereotyper.
På ett sätt kanske vi inte ska klandra de vita amerikanska föräldrarna för hårt, det är svårt att ta ansvar i ett system där föräldrar görs till konsumenter på en skolmarknad. Där föräldrar kan välja, och välja bort. De föräldrar som har valt bort offentliga skolor säger under intervjuerna att de inte har velat offra sina barn för något större som de tror på – integration. Men vem offrar de istället?
Vita, privilegierade föräldrar måste ta sitt ansvar, slår Chana Joffe-Walt fast. Det är denna grupp och deras val och preferenser som har stått i vägen allra mest för den offentliga skolans välgång i New York. Bakgrunden till slutsatsen är ett imponerande journalistiskt arbete med omfattande arkivmaterial, intervjuer och observationer. ”Hur ska vi begränsa vita föräldrars makt?” frågar sig Chana Joffe-Walt. Vad sägs om att ta bort skolvalet och göra skolan till en plats där människor från olika bakgrunder kan lära sig att leva tillsammans under demokratiska former. Och vad sägs om att vi i Sverige gör gemensam sak för att stärka den kommunala skolan?
Hanna Sjögren är lärare och forskare i pedagogik vid Malmö universitet. Hennes forskning rör skolvalet och hon publicerade senast Bortom mitt barn och andras ungar: Omsorgsetisk grammatik för skolväljande föräldrar i Utbildning & demokrati 2020.
Foto:
Om jag förstår Hanna Sjögren rätt så vill hon att föräldrar ska använda sina barn som verktyg för en sedan länge havererad integrationspolitik. Varför skulle de göra det? Moralismen (USA-spöket) fungerar inte. Valfrihet finns på ett flertal olika områden och det finns knappast något intresse från politikerna att inskränka den. Skolstängningarna runt om i landet visar att skolpolitiken har nått vägs ände.
Varför diskuteras alltid skolan som varande en enda enhet? I själva verket omfattar begreppet både förskola, grundskola och gymnasium. Ur mitt perspektiv som gammal lärare är detta olyckligt! Grundskolan var grundbulten, inte minst ur ett demokratiskt perspektiv, där ungdomar ur olika sociala hemförhållanden kunde mötas. Visst kunde man som lärare reagera över den statliga förvaltningskultur som bestämde villkoren. När skolan kommunaliserades förändrades villkoren. Successivt urholkades förvaltningskulturen och ersattes med New Public Management-tänkande. Vill vi ha ett demokratiskt och jämlikt samhälle måste grundskolan därför åter få staten som huvudman. Förskolor och gymnasier däremot kan drivas av andra huvudmän,
Lite svårt att tolka vad Hanna Sjögren egentligen vill. Hon avslutar med att föreslå att skolvalet ska tas bort (vettigt!), men en bit längre upp läggs ansvaret på de enskilda föräldrarna.
Det är helt orimligt att kräva att enskilda ska agera som om de ingår i ett osynligt kollektiv, och är en tanke med lika stor potential som tanken att klimatet ska räddas av medvetna konsumenter som agerar var och en för sig.
Vad har haft störst effekt på pappauttag av föräldraledighet? Hoa-Hoa-kampanjer eller regeländringar?
Skolan är inte en serviceleverantör, skolan är en samhällsinstitution. Låt den fungera som en sådan!
Ja, det (o)fria skolvalet måste ju förstås som ett system eller struktur som inbegriper skapande, styrning och fördelningen av våra val, våra roller samt vart vi ska befinna oss i den nyliberala samhällsordningen. Det synliggör också rasmässiga idéer kopplat till något presumtivt beteendemönster samt vilka ekonomiska klasser man befinner sig i (intersektionalitet?).
Sjögren sammanblandar ojämförliga FAKTORER (se text 1 nedan).
Och Sveriges POLITISKT/EKONOMISKA styrning av skolan har sin grund i Kompetensutredningen 1991/1992, inspirerad av OECD.
Därför behöver både Sveriges Arbetsliv och Skola en stabil PEDAGOGIKDISCIPLIN, byggd på en mer realistiskt grund än jämförelser mellan USA- och Sverigeföräldrar.
http://www.kunskapsvetenskap.se /Ekonomipriset 2019 och 2018 – En kunskapsjämförelse/
http://www.kunskapsvetenskap.se /Rothsteins demokrati och en instabil pedagogik/
Som så ofta i Sverige ska alltså önskan om ”likvärdighet” förstås som en önskan om att allas skolgång ska vara lika dålig. Krafter ska läggas på att för allt i världen inte låta föräldrar välja bort en kommunal skola, oavsett hur dysfunktionell den är. Oavsett hur dåligt eleverna mår där. Oavsett hur många elever som trängs i var klass. Oavsett förlorad studiero och dåliga resultat. Staten och kommunen vet ju bäst. Barn ska inskolas i mediokra villkor och vara stötdämpare för politiska brister. Det är ju enklare att skandera att valfrihet är av ondo och tvinga in folk i ett dysfunktionellt system, än att faktiskt bemöta samhällets och skolans egentliga utmaningar. Sverige är inte USA. Det är inte strukturell rasism som får föräldrar att välja (och välja bort). Det är strukturell vanvård av svenska skolor och offrandet av barns skolgång för politiska idéer.
Vilka åtgärder vill du se så att inga föräldrar vill välja bort en viss skola?