Hanna Sjögren: Tidöavtalet och den pessimistiska elev- och människosynen

I det nyligen presenterade Tidöavtalet mejslas en politik fram som inriktar sig på att reglera elevers oönskade beteenden genom repressalier och inskränkningar. På det hela taget saknas framåtsyftande och visionära förslag på skolområdet, menar Hanna Sjögren, lärare och forskare vid Malmö universitet (red.).

Enligt den svenska läroplanen ska alla som verkar i skolan arbeta för att stärka elevernas vilja att lära och deras tillit till den egna förmågan. Alla som arbetar i skolan ska, enligt styrdokumenten, ha en tilltro till andra människor. I det nyligen presenterade Tidöavtalet: Överenskommelse för Sverige, som förra veckan lanserades av Sveriges nya (i praktiken) nationalkonservativa regering, är en sådan elev- och människosyn minst sagt frånvarande. I avtalet utgör i stället människor generellt, barn inräknat, de största problemen i vårt samhälle.

Denna pessimistiska människosyn blir som allra tydligast i det långa kapitel som lanserar ”konkreta politiska förslag som löser Sveriges viktigaste samhällsproblem inom migrationspolitikens och integrationspolitikens område” (Tidöavtalet, sid. 29). Överlägset flest avtalssidor (hela 20 sidor) ägnas åt förslag för att reglera de människor som lever som flyktingar eller kommit till Sverige som migranter. Deras tillvaro i vårt land ska begränsas till ”miniminivåer” med hjälp av krav (till exempel på egen finansiering av tolk och rättsligt ombud), förbud (transitzoner för asylsökande där de åläggs att stanna under hela handläggningsperioden) och tvång (sociala förmåner ska ges som ett resultat av ansträngning i stället för vid behov).

En slutsats som kan dras är att tilltron till medmänniskan i stort sett är obefintlig i Tidöavtalet. Politikens uppgift blir därmed att reglera och stävja beteenden i stället för att möjliggöra för människor att leva de liv de själva önskar. De politiska förslagen i Tidöavtalet handlar först och främst om att få bukt med diverse icke-önskvärda beteenden hos människosläktet, både i skolan och i samhället i stort. Här mejslas en politik fram som inriktar sig på att reglera individen genom repressalier och inskränkningar. Några exempel i Tidöavtalet är utredning av författningsändringar som gör rektorer skyldiga att flytta och omplacera elever som mobbar, etableringen av ungdomsfängelser (i stället för dagens ungdomshem som drivs av Statens institutionsstyrelse), borttagande av straffreduktion för unga, utvidgande av möjligheter till kroppsvisitering av unga, samt visitationszoner på vissa geografiska platser.

I stället för en generativ och framåtsyftande politik presenterar Tidöavtalet 64 sidor av degenerativa politiska förslag som syftar till att reglera människor som uppfattas som avvikande och icke-önskvärda, både i skolan och i samhället i stort. Det kan handla om människor som inte delar ”svenska värderingar” (sid. 35) eller om att samhället ska kunna ”påverka föräldrar genom ekonomiska och sociala konsekvenser” när deras barn riskerar att hamna i kriminalitet (sid. 22).

Symtomatiskt för denna närsynta politik är att blicken egentligen aldrig lyfts från att reglera den bångstyriga individen. Det verkar saknas en insikt om att det kan finnas samhälleliga strukturer som kan förklara hur människor blir bångstyriga. Därmed tillskrivs alla typer av avvikelser brister hos individen. Till syvende och sist handlar det om en politik som bygger på en negativ människosyn.

I skolan ska rektorer få utökade befogenheter som inkluderar att de blir ”skyldiga att flytta elever när det är nödvändigt” (sid. 51). Skolledningar ska få mandat att besluta om ordningsregler där ”elever ska kunna ge synpunkter och förslag, men rätten att vara med i beslutandet tas bort” (sid. 51). Därtill ska kunskapskrav skärpas på olika sätt med ”ökat fokus på inlärning, färdigheter samt fakta- och ämneskunskaper” (sid. 50). Det mest visionära, med utgångspunkt i de problem och utmaningar som den svenska skolan står inför, är att skapa ”attraktiva arbetsförhållanden för lärare på de skolor som har de svåraste förutsättningarna” (sid. 53). Det är ett viktigt förslag, men det riskerar samtidigt att bli tandlöst mot bakgrund av avtalets slappa attityd mot vinstdrivande friskolor.

Även om friskolors möjlighet till vinstutdelning av skattefinansierad utbildning förbjuds under ”de första åren efter att skolan startats” (sid. 52) och det offentliga ska få bättre insyn i fristående skolors verksamhet är förslagen om reglering av marknadsskolan minimala och riskerar att enbart fungera som plakatpolitik. Därtill är den nya skolministern Lotta Edholm aktieägare i en skolkoncern. En tydligare symbol för att totalt ta udden av kritiken mot marknadsskolan hade knappast kunnat uppbådas av Sveriges nye statsminister Ulf Kristersson. På det hela taget saknas framåtsyftande och visionära förslag på skolområdet.

Enligt den svenska läroplanen ska alla som verkar i skolan arbeta för att stärka elevernas vilja att lära och deras tillit till den egna förmågan. En sådan elevsyn är frånvarande i Tidöavtalet där barn och elever som regel ska punktmarkeras och dessutom fråntas inflytande över viktiga delar av sin utbildning.

Nu är det upp till alla vi som arbetar som lärare och lärarutbildare att synliggöra denna paradox och förmedla en positiv människosyn, oavsett vilka konkreta reformer Tidöavtalet mynnar ut i.

Hanna Sjögren, lärare och forskare vid Malmö universitet.