Ina Alm: Flumskolans nya ansikte

En rubrik under Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 6 mars lyder ”Hårdare tag” ger inte färre brott. Artikeln handlar om regeringspartiernas kriminalpolitik för att bemöta ungdomskriminalitet. Genom att byta ut ordet ungdomsbrottslighet mot ”skolans problem” eller kriminalpolitik mot utbildningspolitik skulle texten lika gärna kunna handla om regeringens förhållningssätt till skolan. Bristen på forskningsförankring är lika skriande. Själva grundproblematiken som kriminalpolitiken tar utgångspunkt i, att ungdomsbrottsligheten ökar, punkteras i texten. På samma sätt menar jag att den osakliga debatten om skolans problem ofta vilar på, ur luften tagna, och ovetenskapliga föreställningar om en skola i kris.

Det är sorgligt för att inte säga katastrofalt att diskussionen och debatten om skolan, i de stora svenska tidningarna, fortfarande grundar sig på så bristande kunskaper om dels pedagogik och lärande, dels hur det faktiskt ser ut i det stora flertalet skolor som debatten handlar om. Var finns den sakliga, initierade och framför allt bredspektriga debatten?

Att denna totala kantring av ställningstaganden för en skola som kallas ”kunskapsskola”, som rymmer ”ordning och reda” och som värderar elevernas kunskaper i ”fler skriftliga prov och tidigare betyg” ger en snedvridning av debatten vittnar inte minst Matilda Wiklunds avhandling Kunskapens fanbärare om. Wiklund beskriver en debatt, eller kanske snarare en avsaknad av debatt, där aktuell forskning kring pedagogik, kunskap och lärande lyser med total frånvaro. Tredje statsmakten gör gemensam sak med Björklund och talar om en kunskapsskola som om det var ett begrepp som definierats; ett allmänt vedertaget begrepp. Något mer flummigt än begreppet kunskapsskola får man leta efter.

Vad är en kunskapsskola? Eller snarare vad är en skola utan kunskap? Finns den? Är det överhuvudtaget relevant att använda begreppet kunskapsskola? Står inte skola som fenomen för något som handlar om kunskap? Frågan är snarare vilken slags kunskap som ska rymmas i skolan, lärandesituationen, och hur man bäst skapar situationer där verkligt lärande, det som stannar kvar, får bra förutsättningar.

Förr stod skolan för en avgörande del av den kunskap som man bar med sig i livet. Idag sker barns och ungas lärande till stor del i helt andra situationer, via TV, i idrottsverksamhet, i gemenskapande på communities, i egen medieproduktion i form av bloggar, uTubefilmer och mycket mycket annat. Barn och unga idag vet att den kunskap som ryms i skolan inte alltid är användbar eller räcker till i den verklighet som de lever och ska leva i. De är smarta och inser att ska de kunna klara sig i framtiden så måste de skaffa sig en hel del viktig kunskap på egen hand genom detta informella lärande.

Man kan fråga sig var lärarna står i debatten? Trötta på att höra beskrivningar om en skola som journalister och andra tror sig veta allt om, men lämnat för minst 15 år sedan? Utmattade av att bemötas av osakliga argument på ett område där de borde bemötas som experter? Lärare vet att lärande sker i interaktion i kommunikativa situationer. Det kräver kunskaper hos eleverna i hur man kommunicerar och samarbetar med andra. Att lära sig handlar om att skapa sin kunskap, att bygga den utifrån förförståelse och tidigare erfarenheter så att den blir synlig, begriplig och användbar.

I Pedagogiska Magasinet 1/10 läser jag om skolan i Skottland som står inför en ny läroplan med fullständigt reviderade förhållningssätt. Färre nationella prov, samarbete och lek är honnörsord. Efter år av lärarfrustration, då fler och fler moment fösts in i läroplanen och där tiden i skolan förvandlats till en allt effektivare provförberedelse, bygger nu den nya läroplanen på forskning om lärande. Begrepp som återkoppling och bekräftelse ställs mot mätverktyg. Elevers och lärares aktiva dialog poängteras och samspel och tekniker för kooperativt lärande byggs in i klassrumssituationen. Allt med utgångspunkt i ett antal kriterier som blivit synliga utifrån forskning kring hur framgångsrika lärare bygger sin undervisning.

På Facebook gillar man Lagrådets kritik av det nya skollagsförslaget. På samma sätt som Jerzy Sarnecki och Björn Fries bemöter den förda kriminalvårdspolitiken som osaklig i SvD hänvisar lagrådet till dålig faktabakgrund, språkliga brister och direkta felaktigheter. Och är det inte just detta som behovet av en ”ny” utbildningspolitiken sägs grunda sig på, en skola där eleverna har bristande fackkunskaper, inte får med sig ett funktionellt språk och inte kan granska källor kritiskt. De nya förslagen talar om ordning och reda, om tester, nationella prov och tidigare betyg, men vilar de här uttalandena verkligen på saklig grund, på forskning och beprövad erfarenhet? Eller är Björklund just på väg att ge flumskolan ett nytt ansikte?

(Ina Alm är mediepedagog på Pedagogiska centralen, Malmö stad)