Ingemar Berglund: Liberal skolpolitik

Den amerikanska filosofen och liberalen Martha Nussbaum har skrivit en mycket intressant artikel, Skills for life,  som skulle kunnat vara sprängstoff i den svenska valdebatten om skolan, men så blev det tyvärr inte. Nussbaum skriver att vi är inne i en global kris av enorma proportioner. Det är inte den ekonomiska krisen hon menar, utan en kris som kommer att vara långt mer skadlig för den framtida demokratiska utvecklingen, nämligen en världsomspännande kris inom utbildningen.

Vad är det då som orsakar denna kris? Jo – humaniora och konst skärs bort på alla nivåer av utbildningsväsendet i praktiskt taget varje nation i världen. Makthavarna betraktar humaniora och konst som oanvändbara dekorationer som vi måste offra då vi tränar färdigheter, som ska göra oss konkurrenskraftiga på en global marknad. Man bortser då från de humanistiska perspektiven.

Fantasifullhet, kreativitet, kritiskt tänkande och empati är sådant vi förlorar då vi bara odlar färdigheter som vi tror leder till nationella och privata vinster. Om denna trend fortsätter kommer nationer över hela världen snart att producera generationer av fogliga, tekniskt utbildade maskiner snarare än medborgare som kan tänka själva, som kan ifrågasätta traditioner och auktoriteter och som kan känna empati med sina medmänniskor. Vi glömmer att det är vår förmåga att tänka, fantisera och vara kreativa som gör oss mänskliga och berikar våra relationer till våra medmänniskor.

Demokrati bygger på respekt och omtanke, på förmågan att se andra människor som medmänniskor och inte som objekt för vår egen vinning. Om vi inte lär oss detta kommer vi att misslyckas med att utveckla vår demokrati. Nussbaum menar att vi med humaniora och konst odlar elevernas fantasi och ökar deras kapacitet för lek och empati generellt och att eleverna därigenom också lär sig kritiskt tänkande.

Kunskaper i naturvetenskap, samhällsvetenskap och ekonomi är viktiga för undervisningen av medborgarna. Men det är också viktigt att dessa discipliner influeras av vad vi kan kalla en anda av humaniora genom att öva kritiskt tänkande, djärv fantasi, empatisk förståelse för mänskliga upplevelser av olika slag, och förståelse för komplexiteten i den värld vi lever i – en värld där människor möter varandra över geografiska gränser, olika språk, nationalitet etc.

Mer än någonsin tidigare är vi beroende av varandra, ekonomiskt, miljömässigt, religiöst, politiskt.

För Nussbaums syn på de estetiska ämnenas betydelse finns starkt stöd i läroplanen för grundskolan (Lgr 11):

”Eleverna ska få uppleva olika uttryck för kunskaper. De ska få pröva och utveckla olika uttrycksformer och uppleva känslor och stämningar. Drama, rytmik, dans, musicerande och skapande i bild, text och form ska vara inslag i skolans verksamhet. En harmonisk utveckling och bildningsgång omfattar möjligheter att pröva, utforska, tillägna sig och gestalta olika kunskaper och erfarenheter.”

Detta får nog tyvärr betraktas mer som ett arv från tidigare läroplaner än som ett aktivt val av våra nuvarande skolpolitiker.

Hans-Georg Gadamer, en av förra seklets stora filosofer menar att det finns en kognitiv funktion hos konsten. Genom att läsa en bok, gå på teater, betrakta en tavla eller leka en lek förs man utanför sin vanliga tillvaro till en annan verklighet med egna överordnade syften och intressen.

Professor Georgia Wranke skriver i sin bok Hans-Georg Gadamer. Hermeneutik, tradition   och förnuft:

”Man lär sig se det framställda föremålet i ljuset av den sanning framställningen avslöjar om det. … konstverk är… inte bara avbildande utan också pedagogiska. Genom att välja ut vissa drag hos sina föremål kan de lära betraktarna eller läsarna mer om dem än de visste innan.”

Låt mig ta ett exempel. Ett flerårigt försök vid Yale-universitetet visar att medicinstuderande som också fick studera konst ställde bättre diagnoser än sina studiekamrater som inte studerat konst. Konststudierna bestod i att lära sig analysera porträtt och andra konstverk och att diskutera sina iakttagelser med studiekamraterna.

De praktiskt estetiska ämnena sätts på undantag, på gymnasieskolan slopas de till och med helt, i stället för att göra det möjligt att integrera dem med övriga ämnen. De praktiskt estetiska ämnena kan göra undervisningen mer upplevelserik och genom att uttrycka och gestalta kunskap på en mer abstrakt nivå kan svårare teoretiska kunskaper göras mer tillgängliga.

Nussbaum anknyter till Sokrates, som menade att livet inte är värt att leva om man inte är ifrågasättande och att man som medborgare i en demokrati har skyldighet att skaffa sig åsikter, argumentera för dessa och att utbyta idéer med andra i en atmosfär av ömsesidig respekt. Detta synsätt är, enligt Nussbaum, centralt för teori och praktik i en liberal utbildningstradition.

Nussbaum menar att det Sokratiska idealet är satt under stark press då maximering av den ekonomiska tillväxten överordnas. Förmåga att tänka själv och att argumentera blir onödigt i en värld med bara kvantifierbara mål. Det är mycket svårt att mäta Sokratisk ”förmåga” genom standardiserade tester (sådana som blivit allt vanligare i den svenska skolan, PISA, nationella prov, betyg, etc.) och i den mån standardiserade tester blir normer som skolorna skall mätas mot kommer de sokratiska aspekterna av undervisningen, och därmed de liberala traditionerna, att förloras.

Liberal utbildningspolitik är uppenbarligen något helt annat än vår tidigare folkpartistiske utbildningsminister verkställt.

(Ingemar Berglund har varit rektor i Örebro)