Skola och SamhälleIngrid Carlgren: Den fåfänga drömmen om tydlighet
Ju tydligare krav det är i kursplaner och betygskriterier desto mer sjunker kunskapsresultaten. Det är inte mer tydlighet skolan behöver utan en större tillit till lärarnas förmåga att bedöma kunskaper, skriver Ingrid Carlgren. (red)
Så är betygssystemet under granskning – igen. Och det är bra, för det system vi nu har håller på att knäcka både lärare och elever. Skolverket har – på uppdrag av regeringen – kommit med några förslag till förändringar. Dels handlar det om justeringar inom ramen för det nuvarande systemet som ska göra det mindre stelbent och lämna fler avvägningar till lärarna. Som påpekas i en rapport från SNS (http://www.sns.se/forlag/policyideer-svensk-skola) så är det ett system som fokuserar misslyckanden genom att det är elevernas svagaste områden som är vägledande för hela betyget. Men Skolverket pekar också på behovet att se över kunskapskraven och utreda om de eventuellt skulle kunna ersättas av riktmärken. Responsen på det senare förslaget från Jan Björklund var given. Det skulle innebära luddigare krav, mer flum och i förlängningen en ökad betygsinflation. Jan Björklund är inte ensam om att koppla problemen med betygsinflation och bristande likvärdighet till otydliga krav. Tron på att tydlighet är den avgörande faktorn för ett bra betygssystem har inte varit partiskiljande. Också Skolverket motiverar sina förslag med att de nuvarande kunskapskraven inte uppfattas som tydliga. Talet om tydliga mål tog fart i början av 1990-talet i samband med de mål- och resultatstyrda läroplanerna och föregick på så vis de sjunkande kunskapsresultaten i svensk skola. Kan det vara så att ju tydligare krav – desto mer sjunker kunskapsresultaten? I så fall är tydligheten inte lösningen utan problemet!
Just nu handlar betygsdiskussionen om brister när det gäller rättvisa, rättssäkerhet och likvärdighet. Samma prestationer ska ge samma betyg oavsett vilken skola man går på eller vilken lärare man har. Så är det inte idag och så har det aldrig varit. Men det har funnits tider då tilliten till lärarnas bedömning varit betydligt högre än idag – liksom till betygssystemet i stort.
Lika viktig – men inte lika uppmärksammad – är frågan om vad betygen mäter. Svarar betygen mot elevernas verkliga kunskaper eller är det andra aspekter som ligger till grund för betygen? Varje betygssystem ger utrymme för en slags ’skolsmartness’, dvs möjligheter för eleverna att tillskansa sig betyg trots ganska ytliga kunskaper genom att anpassa sig efter vad läraren bedömer. Detta beror i sin tur på att det inte går att se eller direkt mäta kunnande. Det går endast att sluta sig till en persons kunnande genom olika tecken på kunnande.
En viktig aspekt av det nuvarande betygssystemet är att det ska fokusera kunskaper som grund för betygen och inte ovidkommande aspekter som t.ex. närvaro. Tyvärr har denna strävan sammanfallit med kraven på ökad tydlighet som den enda vägen. En konsekvens av det är en ensidig inriktning mot att precisera vilka tecken på kunnande som eleverna ska visa upp, nämligen de tecken som finns formulerade i kunskapskraven för de olika betygen.
Till skillnad från tidigare läroplaner är målen i de nuvarande läroplanerna i hög utsträckning formulerade som ämnesspecifika förmågor som eleverna ska ges förutsättningar att utveckla genom undervisningen i de olika ämnena. Betygssystemet är konstruerat för att ge dessa förmågor en framträdande plats i lärarnas bedömning. Att bedöma elevers kunnande och förmågor är en grannlaga uppgift som kräver lärare med en skolad blick; ett professionellt skolat omdöme. Jag menar att det som gör att vi behöver en lärarprofession är att såväl undervisning som bedömning är av en sådan art att de inte kan genomföras endast genom att följa rutiner och instruktioner. Läraren måste göra bedömningar av enskilda situationer och i förhållande till individuella olikheter vilket i sin tur förutsätter att professionen har en viss autonomi – men också tillgång till en kunskapsbas och redskap av olika slag. Att bedöma kunnande är exempel på en uppgift som kräver en professionell yrkesutövare. En sådan bedömning måste vara delvis subjektiv men det är en subjektivitet som formats av professionens kunskaper tillsammans med erfarenheter. Lärarnas bedömningsförmåga utvecklas i samtal med kollegor om t.ex. bedömning av provsvar eller olika prestationer som eleverna visar. Men det är också viktigt att det finns någon form av nationellt kunskapsbedömningssystem som läraren kan kalibrera sin egen bedömning mot.
Det går inte att ersätta läraren med ett standardiserat system eller checklistor – såvida inte den kunskap som bedöms reduceras till enkelt mätbara trivialiteter. Utvecklingen mot explicit formulerade kunskapskrav är en del av de senaste årens alltmer detaljerade resultatstyrning; en utveckling som undergräver professionens möjlighet att verka som en profession. Kraven på tydlighet har lett till att vi idag har kunskapskrav formulerade i kursplanerna och dessa krav förväntas lärarna konkretisera i förhållande till alla olika kunskapsområden som behandlas i undervisningen. Till en början (i samband med införandet av det kunskapsrelaterade betygssystemet på 1990-talet) var tanken att de kriterier för bedömning som formulerades i kursplanerna skulle ses som exempel på hur kunnandet och förmågorna kan komma till uttryck. Idag har dock systemet utvecklats till att kriterierna inte längre ses som exempel utan som det eleverna ska kunna visa upp. Kriterier ses alltså inte längre som tecken på kunnande utan som det som eleverna ska kunna. Det har uppstått en olycklig sammanblandning av tecken på kunnande och kunnandet som sådant. Sammanblandningen får till följd att kriterierna för bedömningen av kunnandet omvandlas till att bli innehåll i undervisningen. Lärarna förväntas ge eleverna möjlighet att träna på att visa sitt kunnande.
Lärare har i alla tider i undervisningen fått balansera mellan en strävan efter att få med sig eleverna ut på djupare kunskapsvatten och att svara på elevernas behov av att få veta vad som förväntas av dem, t.ex. inför ett prov eller olika betyg. Med det nuvarande betygssystemet har vi fått en situation där elevernas behov av att få veta exakt vad de förväntas göra och kunna sanktioneras uppifrån och till och med blivit lagstadgat. Det blir allt svårare att som lärare stå emot elevernas krav på genvägar till kunskap. Risken är uppenbar att systemet främjar ytkunskaper – att eleverna koncentrerar sig på att ’se ut som de kan’. Det kan tyckas paradoxalt – men just strävan efter tydlighet riskerar att undergräva betygens möjlighet att mäta verkliga kunskaper såväl som att driva fram en betygsinflation. (En elev som uppvisar ett visst beteende förväntar sig att få motsvarande betyg.)
Det är inte mer tydlighet vi behöver. Däremot behövs en större tillit till lärarnas förmåga att bedöma kunskaper. Det är både en fråga om att lämna över ansvaret för bedömningen till lärarna och att satsa resurser på att utveckla bra stöd för bedömningen bl.a. i form av bra nationella kunskapsprov som den enskilda skolan och läraren kan kalibrera sin bedömning gentemot.
19 Comments on “Ingrid Carlgren: Den fåfänga drömmen om tydlighet”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Underbart att få i tryck skrivet av en autoritet det man misstänkt länge nu. Avkvalificeringen må ha nått vägs ände.
Ingrid Carlgrens beskriver hur betygskriterierna blir mål för elevens lärande. Detta känns igen från hur kriterier för kvalitet i offentliga verksamheter görs till mål för att styra verksamheten. En drivkraft i att reducera målen till mätbara kriterier är sannolikt ambitionen att göra offentliga verksamhet till produkter med mätbar kvalitet – en förutsättning för att göra en fungerande marknad för dessa. Att det däremot behövs olika mätningar som en del i uppföljning för kvalitetssäkring och kvalitetsutveckling är en annan sak.
Det är otroligt sorgligt hur betygssystemet riskerar att frånta eleverna glädjen att erövra kunskap och istället lära dem att bli följsamma tjänare av ett system.
Är inte det lämpligaste sättet att undvika betygsinflation en återgång till det geniala systemet med relativa betyg i kombination med nationella prov? Inom den ramen blir det också lättare att släppa på övrig styrning och ge plats för tillit till professionen.
Tack för klokt inlägg! Holonism är ett sätt att se på organisationer. Det kommer ur grekiskans prefix och suffix för helhet och del. Läraren är ensam helhet i klassrummet. Ansvarig för sina göranden och handlingar. Samtidigt är han/hon en del i ett arbetslag runt elevernas lärande. Om arbetslaget är dysfunktionellt påverkar detta läraren. Om denna fungerar sämre får det återverkan på arbetslaget. Arbetslaget är i sig en autonom helhet med ansvar för ex skrivningsfrekvens, förhållningssätt, temastudier mm. Arbetslaget sätter egna mål inom ramen för skolans mål och gör egna utvärderingar, liksom läraren av sin undervisning. Arbetslaget är en del i skolan men med autonoma helhetsbeslut inom tydliga ramar. Detta innebär inte “bottom up”, inte “top down” utan en dynamisk organisation där tilltro och förtroende från helheten präglar delen. Rektors roll att tydliggöra det större sammanhang i vilket delarna ingår. Med detta synsätt kan man inte centralt statligt föreskriva vad den enskilde i professionen ska nå för “tydliga mål”. Skolverket kan inte beskriva vad som är “god undervisning”. Det handlar om att varje led i systemet själv reflekterar och utvecklar, inte att riksrevisionen kontrollerar att skolinspektionen kontrollerar att huvudmännen kontrollerar att skolledarna kontrollerar att deras lärare kontroller elevernas kunskaper utifrån triviala kunskapsmått! Vilken lärare vill inte heller ha en begåvad fråga än ett förväntat svar?
Om man ser skolan som en samhällelig bildningsinstitution, måste man då inte i högre utsträckning fundera över målstyrningens mätbarhetsnoja?
Per-Åke Olsson
fd gymnasielärare, rektor och gymnasiechef
Betyg är som sagt en subjektivitetsfråga. För att närma oss en mild form av objektivitet i intersubjektivitetens form gjorde vi så att vi var tre lärare som delade på ett prov. Vi bedömde alltså en tredjedel var, studenterna fick tre lärares bedömning på sitt prov. Detta hände för längesedan på ledarskapskurserna, lärarutbildningen Halmstad. Studenterna uppskattade greppet i sina utvärderingar. Vi tre lärare hade olika kompetenser. En pedagog, en psykolog, en ledarskapsutbildare inom Försvarsmakten.
Att låta ngn extern person bedöma, så s sker inom IB, löser inte subjektivitetsproblematiken, flyttar den bara ett snäpp upp i en maktordning. Således – låt våra proffsiga lokala lärare dela på bedömningarna. Inget merarbete – och det blir en bonus: vi tre i Halmstad kunde ju inte låta bli att jämföra våra bedömningar 😉
Vad tror du om detta Ingrid ? och ni andra ? med kollegial hälsning !
äntligen !!!!!
Återigen pratas det om alla ämnen i en smet och det blir ju inte tydligare bara för att man glorifierar den enskilde läraren och helt plötsligt kallar denne “professionell”.
Frågan är om det måste sättas BETYG i alla ämnen! Frågan är om det ska sönderdelas och göras MÄRKVÄRDIGT att det används “matematik” och “svenska” vid MATLAGNING eller “konsumentkunskap”.
Frågan är om det är bra att det ska ta så lång utbildningstid för att utbilda “lärare” då det i grunden handlar om ytterst enkla mänskliga aktiviteter i GRUPP! Det är REPRODUKTION av CENTRALA kunskaper och FÄRDIGHETER det handlar om till 99%!
“Världen” har inte alls blivit “komplexare”! Det är en POLITISK SLOGAN från RONALD REAGAN och för att göra det tidsmässigt klart kan hans SEGER dateras till 1994!
Att det är “enkla” kunskaper och färdigheter det handlar om betyder inte alls att det är “enkelt” att LÄRA UT dessa då det idag bara är KÄNDISAR eller de som TJÄNAR MYCKET (mer än de andra) som det LYSSNAS till! Eller de gått LÄNGRE i skolan och “forskat”!
Det är väl hur klart som helst att invandrarkvinnor skulle kunna “undervisa” i MATLAGNING utan att kunna “svenska” eller den NYA SVENSKA “MATEMATIKEN”! Även i hur de får PENGARNA ATT RÄCKA TILL!! Eller i hur de kan bo i 12 personer i en TREA!
4 miljoner barn i Pakistan går inte i skolan MEN deras politiker är på KLIMATMÖTE för att “rädda” MODER JORD! Det ska visst vara HÅLLBARA SAMHÄLLEN!
ÅTTAÅRINGEN som knöt mattor gjorde det så fort att det inte gick att se OCH nog var det i samklang med det MÖNSTER denna matta med miljoner knutar skulle ha i slutändan!
Den MODERNA KAPITALISMEN “vill” inte ha människor som KAN RÄKNA! Inte heller de som kan PEKA på ORIMLIGA ORÄTTVISOR!
De vill PRATA BORT allt och “filosofera”! Det finns ju inga “jobb” i den mängd som påstås! Det är ju för h-vete BRA!
Det BORDE inte heller behövas ett NATO som febrilt SKAPAR FIENDER och då folk fattat att “terrorism” inte kan bekämpas med hangarfartyg måste Putin demoniseras!
Skolan skulle kunna göras KORTARE och effektivare! Det är hur klart som helst att åttaåringen från Pakistan som knöt mattor skulle kunna löda eller svetsa! De som rotar på sophögarna ser och KÄNNER skillnaden mellan aluminium, järn och koppar!
300 svenska “aktivister” kämpade mot “brunkolet”! Så att Australien kan exportera STENKOL! Så att Kanada och “USA” kan sälja SKIFFEROLJA så att Anders Wijkman kan FLYGA www med Peter Eriksson.
Priset på ELSTRÖM är ju för BILLIGT! Det är ju inte bra!??? I kapitalismen 2.0! – Skicka ut IDIOTERNA och blockera brunkol och kärnkraft!!
Människorna och inte minst BARNEN i Kina, Indien, Pakistan, Afrika LEVER NU!!! Än så länge! Åttaåringen jobbade 18 timmar!! Varför blockerades inte mattsäljarnas flotta butiker! Men oj! – Vad “billigt”! – Hantverk!
Det är väl bara bra om det blir varmare! Så att människor måste FLYTTA! Som MÄNSKLIGHETEN alltid TVINGATS TILL att göra! Varför ska allt låsas då européer utrotat indianer, aboriginer och tasmaner! Nä då är GRÄNSER STÄNGDA! Så att “låglönejobben” inte syns på Södermalm.
Jag skulle med enkel matematik och enkelt fysikaliskt “tänkande” kunna sätta sprätt på högstadiets ungdomar i Tensta och Rinkeby! Och med dem gå ut och DEMONSTRERA och även föra DERAS TALAN! Men det blockeras och smusslas, antyds och pratas ren skit om just sådana “avvikare”!
2005 sökte jag över 100 lärarjobb på högstadieskolor i just dessa “utsatta” områden”! Inte EN rektor hörde av sig!
Jag är ateist MEN Matteus ord håller jag helt med om! Huggormars avföda som sägo men icke göro! Som SILAR MYGG OCH SVÄLJER KAMELER!…(fritt översatt…) och Johannes att SANNINGEN ska göra eder fria! Uppsnappat av George Orwell som sa att “i dessa tider är sägandet av SANNINGEN att betrakta som en REVOLUTIONÄR HANDLING”! I “dessa tider” … där barn och kvinnor exploateras och SÄLJS SOM BOSKAP!
Hans Rosling är en naiv fjant! Jag ställer gärna upp i en diskussion med honom! Även med Fridolin och Anna Ekström eller de personer som står bakom “Matematiklyftet”!
Voltaire sa att för att se vilka ens fiender verkligen är så är det de som inte kan kritiseras DIREKT i LIVE!
Fridolin är 33 år! Jag har 33 år i skolans värld som LÄRARE och inte är det “kommunaliseringen” i sig som raserat “skolan” och inte heller “staten”! Men det är både kommunernas och statens FÖRETRÄDARE samt en ryggradslös lärarkår som RASERAT allt då ALLA KÖPER NER SIG! Jag citerar Dagerman:
“En dag skola hela världen hoppas att döden inlindas i ett vitt schatull – och inga illusioner krossas för fyra dollars skull”!
Förstelärarna är grisarna i DJURFARMEN!
Håkan,
skulle man kunna sammanfatta din kommentar med frågan:
Hur skall 7-10 miljarder människor på vår jord kunna leva tillsammans under någorlunda drägliga förhållanden?
Det är denna fråga som “våra” barn ärver från oss äldre. De färdigheter och kunskaper som du menar reproduceras i skolan ska, på ett eller anat sätt, barnen som äldre kunna använda för att hantera denna fråga. Barnens svar på denna fråga kommer när de blir äldre antagligen, på ett eller annat sätt, att bli annorlunda än de svar som du och jag har på denna fråga. De kanske till och med omformulerar frågan.
I väntan på barnens svar och barnens utvärdering av den äldre generationens samhällsbygge försöker den äldre generationen uppbåda all kraft för att kvalitetssäkra barnens individuella kognitiva, emotionella och sociala utveckling. Som hjälpmedel för denna kvalitetssäkring använder den vuxna generationen så exakta verktyg, betyg, som går att uppbåda.
Du vänder resonemanget upp och ner och förutsätter att kunskaper och färdigheter inte utgör några problem och “kvalitetssäkringen” riktas mot “kognitiv, emotionell och social utveckling”. Här påstår du att det ska strävas efter “exakta verktyg” i form av betyg! Här ska tydligen VUXENVÄRLDEN värdera vad som är “bra” för framtiden!
Under 1970-talet omformulerade “vi” (gänget och jag i det röda Norrbotten :))) många frågor som lärarna på gymnasiet ställde!! Vi BETACKADE OSS från att lärarkåren skulle bedöma vår “kognition”! Eller var så god! Då bedömer “vi” också lärarnas!! Även våra “sociala och emotionella” förutsättningar!
Mitt inlägg gick ju ut på att många frågor redan NU måste omformuleras! Dock kan det inte skada att det LÄRS UT grundläggande fysik och kemi samt den matematik som krävs för detta. Det behövs inga differentialekvationer för att ANVÄNDA de formler dessa differentialekvationer “bevisat” då “bevisen” oftast kommit i efterhand och det räcker med PRAKTISKT TÄNKANDE.
Du var ju inne på det mer praktiska spåret i din diskussion om “bildning” med H-G och Liedman men nu verkar du svänga tillbaka till “kognitiva förmågor” i ett “tänkande för tänkandets egen skull” vilket inte är intressant för MAJORITETEN av befolkningar som kämpar för brödfödan eller tvingas bo hopträngda i en trea!!
Det kanske är så att “den etablerade svensken” sysslar och LIVNÄR sig på ett evigt problematiserande och då TRIVS i den typen av fredagsmys, after work och twitterklubbar och att dessa är i MAJORITET och än så länge går BÖRSEN BRA och onekligen var Måns och Petra ytterst skickliga!
Dock verkar Trafikverket ständigt RÄKNA FEL och det är stopp i Järna! Men vi har full kontroll på våra ÄLVAR och kan ge Facebook 12,5 öre rabatt för strömmen till serverhallarna per kilowattimme och det ger fullt utbyggt 35 nya jobb! Kommunalrådet Nordström vill att serverhallarna ska räknas som “basindustri” för att alla världens serverhallar ska hitta till Luleälven. INGEN DEBATT eller KRITIK framfördes mot Nordström av de KOGNITIVA GIGANTERNA till journalister och lärare! De skriver väl kontrakt på 50 år!!
Hur mycket ville Nordström GE BORT i form av förlorade skatteintäkter!? PER ÅR! Varför kunde han klippa ur sig detta? Svar: Journalisterna kan inte ENKEL FYSIK!
Kommer eleverna på dessa frågor själva? Gör SO-lärarna det? Hur är det med TTIP? …
Detta var nog ännu virrigare än den virrigaste tolkning av läroplanen jag hittills stött på.
I artikeln finns en fråga. “Kan det vara så att ju tydligare krav – desto mer sjunker kunskapsresultaten?”
Det är en komplicerad frågeställning men kanske en nyckelfråga för skolpolitiker att få belyst. Skolkommissionen kan inte ägna sig åt den svårighetsgraden på grund av att de på förhand har beslutat att vara eniga i sina förslag, t ex tre nivåer i styrsystemet ; kommunen, regionen, staten. Två nivåer har inte fungerat, men kanske tre eller fyra?
Jag väljer att belysa Ingrid Carlgrens fråga utifrån verkligheten.
Elev A går i åk 7 och har dokumenterade koncentrations- och inlärningssvårigheter. Det är ofta hög ljudnivå i klassrummen på de lektioner A är med i helklass. Under de lektioner det är lugnt och läraren ger lite extra stöd fungerar det hyfsat och A är glad. Men allt oftare får A. höra av lärarna att hen “ligger efter”. A känner att hen aldrig “kommer ikapp”. Hon får ångest varje söndag kväll, kräks på morgnarna, går ofta hem från skolan. Känner sig utanför. A lär sig mindre än hen kunde ha gjort.
Elev B går i åk 8 och har inte svårigheter med skolarbetet, tvärtom. Hen strävar efter bra betyg. Nu är det terminsbetyget i 8.an som gäller. Hen får en infektion på våren och är frånvarande vid några provtillfällen. Ogjorda prov samlas och hen får höra att hen “ligger efter”. B blir stressad och blockeras, kan inte hantera mängden prov. Känner sig misslyckad. B lär sig mindre än hen kunde ha gjort.
P.S. Håkan.
Du skriver bland mycket annat att invandrarkvinnor (och varför enbart kvinnorna?) skulle kunna undervisa i “hur de kan bo 12 personer i en TREA”. Saken är den att de inte kan bo 12 pers. i en trea. Det blir enorma slitningar (orosanmälningar till soc., exempelvis). Ditt påstående har bäring på skolan i ett avseende – att barnen som bor så trångt och utan studiero får avsevärda svårigheter att klara skolarbetet, utöver språksvårigheter, upplevda trauman, mm. Jag bor i Södertälje, upplysningsvis. D.S.
Läs denna. Mycket tänkvärt innehåll som tangerar det vi pratade om idag. Jag erkänner att jag låtit mig bli förd bakom ljuset till viss del. Inga matriser nästa år och gärna i ga snnonserade prov heller.
Tack för en klargörande artikel, Ingrid. Vi som står mitt uppe i smeten har sällan tid eller ro att sätta ord på våra insikter, det gör du på ett befriande tydligt sätt.
En aspekt av betygssättningen diskuteras aldrig: vad ska betygen vara till för?
Jag undervisar i samhällskunskap på gymnasiet. Jag kan se två anledningar till att eleverna ska läsa det ämnet.
Det första är att ge dem medborgarkompetens. I ämnesplanen finns en rad moment som rimligtvis siktar mot det målet. Kunskap om demokratins framväxt och funktionssätt, privatekonomi, arbetsmarknad. Jag har svårt att se någon särskild relevans med betyg för att bekräfta uppnådd medborgarkompetens, men om det nu ändå ska finnas borde det sikta mot att vara en bekräftelse på att eleven är mogen att träda in bland kretsen av vuxna, ansvarstagande medborgare med rösträtt.
Det andra syftet är förberedelse för högre studier. Även här innehåller ämnesplanen en rad mål som förmåga att söka finna, sortera och tolka information om komplexa samhällsfrågor. Här kan jag lättare se att betyg kan ha en plats: den elev som inte är tillräckligt väl förberedd för högre studier bör inte påbörja sådana.
När det gäller andra ämnen borde betyget betyga något annat. Jag vill inte släppa in en elektriker i mitt hus, som bara hyfsat klarat att lära sig elsäkerhet. Där vill jag ha en elektriker som alltid, utan undantag, kopplar rätt och säkert. Då kan ju bara toppbetyg duga. Men jag har svårt att se varför denna elektriker ska ha svårt att sadla om till samhällkunskapslärare på grund av låga betyg i ellära, gympa eller franska.
Att ha ett generellt betygssystem, där en lång rad betyg i olika kurser med olika syften och mål ska vägas samman till ett genomsnitt som därefter ska avgöra möjligheten till vidare studier i lika olika yrkes- och ämnesfält är helt enkelt korkat. Eller ska vi bredda ytterligare: den som inte lyckas på uppkörningen hos Trafikverket ska inte ha en chans att få studera till arkitekt?
Ingrid Carlgren har ju helt rätt i att det inte går att gå längre vid KUNSKAPSMÄTNING i matematik och fysik än att det FORMULERAS en FRÅGA som innehåller MÅNGA “trådar” MELLAN olika “begrepp” och då gäller det för LÄRAREN att på STÅENDE FOT i NUET i klassrummet kunna formulera en sådan fråga och skriva upp den PÅ TAVLAN!
Detta sker i GRUPP och för HELA KLASSEN baserat på vad som tidigare GÅTTS IGENOM OFFENTLIGT PÅ TAVLAN.(skit i om det är “tavlan” eller lärplattformen via …MEN det är nog HÄR felet IDAG finns…kom jag på då just KROPPSSPRÅK och INLEVELSE i stunden och att gripa just det TILLFÄLLE som ges idag SAKNAS hos lärarna…
Det var där “Hej Matematik” och IMU totalt SANERADE det MÄNSKLIGA och det är här den KYLIGA KÖNLÖSA MEDELKLASSEN flutit upp som segrare – ÅTERIGEN! Efter denna nya seger är vi förlorade!:))
Beskrivningen av bedömningskompetens är som Ingrid Carlgren skriver viktigt hos lärarna. Sedan det här med tydlighet i kunskapskraven. Det minsta man kan begära är att otydligheter i form av värdeord förtydligas. Vad menar Skolverket med ord som flytande, god, mm. Värdeord kommer alltid att tolkas i betraktarens ögon.
Nästa sak som är av vikt. Det är inte betygssystemet som är problemet utan det Ingrid Carlgren skriver bedömningskompetens. I andra sammanhang där bedömning av krav görs, det må vara i domstolar, sjukhus, kvalitetsgranskningar, m fl, är min samlade erfarenhet att det är viktigt med tolknings- och kalibreringsmöten av utövarna. Detta förekommer flitigt i certifieringssammanhang inom kvalitetsområdet. Där det till och med finns internationella standarder för de som är auditörer. För all bedömning bygger på professionens förmåga att tolka kraven och i görligaste mån bortse från eget subjektivt tyckanden. Därför borde det finnas någon form av återkommande statlig kalibreringsbedömning av betygssättande lärare. Kanske låter det omöjligt, men har praktiserats i andra sammanhang med framgång.
Sedan till elevers smartness att manipulera betygssystem har det funnits i alla tider. Speciellt enkelt var det under det relativa betygssystemet och den frekventa betygssättningen under 1960-talet. Då var det lätt att räkna ut vad som krävdes för att höja betygen och vid vilken tidpunkt man skulle börja prestera. Det där med statistik som underlag för att skaffa sig betyg för att klättra upp till nästa utbildningsnivå.
I Carlgrens artikel och i många av kommentarerna framgår att betygen aldrig kan motsvara ens lågt ställda krav på rättvisa och rättsäkerhet. Att eleverna lär sig sämre och mår sämre på grund av betygen. Mycket av det som här skrivits är klartänkt och väsentligt. Jag saknar dock den naturliga slutledningen av vad som här skrivits. Nämligen att vi måste ifrågasätta det förnuftiga i att över huvudtaget ge eleverna graderade betyg. Mer om detta i artikeln ”Dags för helomvändning i betygsfrågan” http://www.perackeorstadius.se/pdfArtiklar/dagsHelomvandning.pdf
och i artikeln ”Den betygsfria skolan” på sidan 122 i boken Tankeställare om skolan http://www.perackeorstadius.se/pdfBocker/tankestallareOmSkolan.pdf
Tack Ingrid Carlgren för din analys av kursplanemål och betygssättning samt vill återge lärarna makten över professionen. Hoppas politiker och makthavare lyssnar på din analys, rättar till felen som har begåtts och återger lärarna makten över undervisningen. MEN hur ska det gå till då alla tror sig veta vad som är bäst för att undervisningen ska nå toppresultat igen? Hur kan de kvalitativa aspekterna på undervisningen återges dess rätta plats? Är det vår mänskliga benägenhet att ta genvägar som gör att så många inte vill ta tag i sin egen utmaning dvs utveckling som individ? Varför är inte att lära sig roligt och utmanande och något att sträva efter i stället för att få “rätt betyg”?
Tack Ingrid, vill bara tillägga att den problematik du belyser är även påtaglig i lärarutbildningen idag. Vi lär blivande lärare att det är “tydliga” (läs:ytliga) kunskaper som gäller. Så att de sen i sin tur kan gå ut och förmedla det när de själva blir lärare… Det måste bli en ändring på detta!
Så kanske det är dags att ersätta betygen med inträdesprov till högre utbildning?
Varför allt detta betygsmotstånd?
Betyg och prov är ju positivt för lärandet.
I grundskolan är eleverna under tvång. Möjligtvis kan ett betygsfritt system fungera om man arbetar i ett system som bygger på frivillighet och där ambitionsnivån är hög hos de som deltar i undervisningen, men absolut inte i dagens grundskola.
Två liknande klasser:
A. En klass har aldrig prov, får inte reda på vad de ska kunna och får inga betyg.
B. Den andra klassen har prov, får reda på vad de ska kunna och får betyg på sitt kunnande.
Vilka kommer ha de största kunnandet?
Självklart B klassen….