Ingrid Carlgren: Hur kan vi återta skolan som samhällsbyggande institution och skapa en hållbar skolutveckling?

En del av dagens nyliberala skolpolitik är mål- och resultatstyrningen. Den förvandlar elevernas lärande till att bli en fråga om att uppfylla betygens kravnivåer och den leder till en ökad dokumentationsbörda för lärarna, skriver Ingrid Carlgren. (red)

Den här rubriken hade knappast varit möjlig så sent som för ett år sedan. Den nyliberala skolideologin var då fortfarande så dominerande att skolan som en marknad för individers fria val uppfattades som en slags självklarhet. Då hade JB-koncernen ännu inte gått i konkurs. Då var inte heller vattnet – varken i Berlin eller Paris – ännu återtaget (avprivatiserat). Och Chile skulle ännu inte avskaffa skolpengen.

Också i Sverige sker en omsvängning. De nyliberala lösningarna har alltmer kommit att framstå som problematiska. Det senaste året har kritiken vuxit och det som länge uppfattats som orubbliga fundament har tappat sin självklarhet. Partiernas vallöften om mer resurser till skolan räcker inte. Nu växer en längtan efter något annat än privatisering och kontrollsystem. Frågan om hur den gemensamma skolan kan återtas, utan att det innebär en återgång, finns hos många skolpolitiker idag. Än så länge riktas uppmärksamheten främst mot vinsterna i skolan –vilket är rimligt med tanke på besvikelsen över de ofantliga vinstuttag som kunnat göras på våra skattemedel. Marknadifieringen av skolan omfattar dock mycket mera och påverkar förhållandet mellan skolan och barn/föräldrar såväl som utvecklingen av skolarbetets innehåll och form.

Jag tror inte ägarformen är den viktigaste frågan för skolan just nu (bortsett från skolkoncernerna förstås – vars vinstsyften är svåra att förena med skolans övergripande mål) utan styrningen. Den nyliberala styrningsideologin, den sk new public management (NPM), är en förutsättning för stora delar av den utveckling vi ser idag. Föreställningar om att konkurrens driver fram kvalitet och att det främst är ekonomiska incitament som styr utvecklingen har lett till ett styrsystem för skolan där det överordnade målet blivit att jaga kunder (dvs elever och föräldrar) och att leverera resultat (samt undvika skolinspektionens reprimander). Andra mål riskerar att stå tillbaka liksom det långsiktiga arbetet med att utveckla skolan. Det fria skolvalet är den aspekt som tycks vara den allra kraftfullaste mekanismen bakom segregation och minskande likvärdighet.

En annan av grundpelarna i NPM är mål- och resultatstyrningen, som i alltför liten utsträckning har uppmärksammats och granskats. Jag syftar inte på att skolan har mål för sin verksamhet. Det måste den naturligtvis ha – och hade också före mål- och resultatstyrningens tid. Det problematiska med systemet är inte att det finns mål eller att läraren följer upp vad eleverna gör utan att det är detta som organiserar arbetet – både till innehåll och form. Förskjutningen från mål- till resultatstyrning har lett till att det framförallt är de förväntade resultaten av undervisningen snarare än (de långsiktiga) målen som styr undervisningen. Det är i förhållande till resultaten som elevernas arbete och lärande organiseras. Elevernas lärande förvandlas till att bli en fråga om att uppfylla kravnivåerna för de olika betygsstegen. Det har utvecklats en förväntan hos eleverna att hela tiden få veta vad de förväntas kunna som en inledning till undervisningen (gäller också universiteten). Var ligger du i förhållande till de förväntade resultaten? Undervisningen (eller snarare det individuella lärandet) planeras som en stegvis utveckling mot det förväntade resultatet. I konflikt med läroplanens skrivningar om att skolan ska främja kreativitet och självständigt tänkande formas eleverna till att ställa frågor om hur långt de har kvar, vad mer de måste göra för att nå ett visst mål etc. Och lärarna förväntas dokumentera elevernas utveckling i förhållande till de förväntade resultaten.

Mål- och resultatstyrningen leder på så vis till en slags baklängespedagogik. Det som många förknippar med undervisning får allt mindre utrymme – att lärarna tillsammans med eleverna upptäcker och återskapar kunskap vilket också kan innebära nya och oväntade upptäckter. Där eleverna ställs inför problem som behöver lösas eller frågor som väcker nyfikenhet och vilja till utforskande. Den som ser undervisning som att läraren kan utforma spännande ’kunskapsrum’ för eleverna att träda in i och utforska för att komma ut som mer kunniga – mer ’bildade’- människor får allt svårare att få utrymme och gehör. Undervisningen blir allt mer styrd av de förväntade resultaten och läraren får svårt att motivera utflykter vid sidan av en raka vägen mot kravnivåerna.

Det är mål- och resultatstyrningen som leder till lärarnas ökande dokumentationsbörda. Lärarna förväntas dokumentera varje elevs utveckling ’mot målen’. När nu politiker tävlar om vem som mest och bäst ska minska lärarnas dokumentationsbörda skulle det mest effektiva vara någon form av ingrepp i denna del av styrsystemet. En början skulle kunna vara att ta bort kursplanernas sk kravnivåer, som infördes med läroplansreformen 2011. Dessa finns i slutet av varje kursplan och beskriver vad som krävs för betygsstegen E, C och och A. D och B förväntas lärarna själva kunna bedöma med hjälp av dessa. Ett exempel på hur skillnaden mellan kraven för de olika betygen formuleras från geografiämnet är:

För betyget E: Eleven har grundläggande kunskaper om samspelet mellan människa, samhälle och natur, och visar det genom att föra enkla och till viss del underbyggda resonemang

För betyget C: Eleven har goda kunskaper om samspelet mellan människa, samhälle och natur, och visar det genom att föra utvecklade och relativt väl underbyggda resonemang

För betyget A: Eleven har mycket goda kunskaper om samspelet mellan människa, samhälle och natur, och visar det genom att föra välutvecklade och väl underbyggda resonemang

Det är alltså detta som politiker brukar hänvisa till när de hävdar att den här regeringen har infört tydliga och skärpta krav på elevernas kunskaper. Eftersom dessa formuleringar är allt annat än tydliga ägnar lärarna och skolorna en ofantlig massa tid till att försöka få till någon form av tydlighet. Ur marknadsperspektiv verkar de vara en genial uppfinning eftersom det har öppnat möjlighet för konsulter och företag att utveckla olika lösningar att sälja till skolorna. Skolorna köper för dyra pengar olika konkretiseringsförslag – allt för att ge legitimitet åt betygen. Så länge alla ställer upp på spelet att detta omöjliga system är rimligt och nödvändigt för betygens likvärdighet blir det svårare för lärarna att lita till sin egen omdömesförmåga.

Att skolan är reformtrött är förmodligen ett understatement. Att återta skolan som samhällsbyggande institution handlar inte om att satsa på stora genomgripande reformer – snarare om ett stegvis återtagande. Istället för att genomföra nya reformer måste de gamla desarmeras. Det går kanske inte att ta bort skolpengen över en natt – men det går att göra om den så att den inte följer den enskilda eleven på samma sätt som idag. Istället för att låta skolpengen direkt följa en elev som väljer att byta skola kan den knytas till en annan form av kontrakt med ett mer samhällsbyggande syfte (t.ex. demokratiutveckling och hållbar utveckling), ett kontrakt som inriktas mot vad skolan måste tillhandahålla.

Ett stegvis återtagande kan lägga en grund för en hållbar skolutveckling. En nyckelfråga i detta är hur lärarprofession kan få ett större handlingsutrymme såväl som bättre förutsättningar att utveckla verksamheten. En av de viktigaste förutsättningarna är vilka redskap i form av kunskaper och metoder professionen har tillgång till. Att utveckla forskningen som verktyg för en professionsdriven skolutveckling är nödvändigt. Kunskapsutvecklingen kan inte bara ske på universiteten. Den akademiska forskningen behöver kompletteras med forsknings- och utvecklingsarbeten som kan följa och bidra till en stegvis förbättring av de pedagogiska verksamheterna.

Det är framförallt tre problemområden där utbildningspolitiken kan göra skillnad. Det gäller det fria skolvalet, mål- och resultatstyrningssystemet samt utvecklingen av kunskap och redskap för lärares arbete. Någonting måste göras åt skolpengen och de baktunga kursplanerna. Någonting måste också göras för att förstärka forsknings- och utvecklingsarbete som kan ge lärarna kunskaper och redskap för att ta sig an skolans utmaningar.