Skola och SamhälleIngrid Carlgren: Kontroll till döds
Mål- och resultatstyrning (MR-styrning) infördes i skolan tidigare än inom andra samhälleliga verksamheter. Efter 15 år börjar problemen och biverkningarna av systemet att bli uppenbara. Ledare för olika verksamheter (alltså inte bara skolan) låter alltmer som papegojor när de får frågor om vad de ämnar göra för att komma tillrätta med problem i den verksamhet de leder. Först säger de något om vikten av att det finns tydliga mål och därefter något om nödvändigheten av uppföljningssystem. Alltmer sällan hör man någon säga något om ”saken” – om det problemet gäller.
Varför har vi MR-styrning? Finns olika varianter av MR-styrning? Finns det alternativ till att styra genom att ange mål och kontrollera resultat?
Syftet med MR-styrning är å ena sidan att skapa en flexiblare verksamhet, med lokala, situationsanpassade lösningar – och å den andra att få kontroll över vad skolan faktiskt åstadkommer. Tidigare styrdes skolan mer ”direkt” genom detaljerade instruktioner angående såväl organisering som innehållet i verksamheten. MR- styrning är en aspekt av det s.k. redovisningssamhället (the audit society), som i sin tur är en aspekt av det s.k. kunskapssamhället. MR-styrningen svarar mot redovisningssamhällets bägge ”ansikten”: å ena sidan en styrning inifrån genom decentralisering och lokal autonomi och, å den andra, en styrning utifrån genom centralisering och kontroll. För skolans del innebär det att man, å ena sidan, lokalt kan bestämma hur verksamheten ska organiseras (vad gäller såväl konkret innehåll som form) samtidigt som, å andra sidan, mål för elevernas kunskapsutveckling såväl som förväntade resultat formuleras på nationell nivå. Genom att specificera vad det är skolans skall producera blir det möjligt att ”släppa skolan fri” för att sedan kontrollera resultaten. Det innebär en mer indirekt styrning än tidigare – en styrning som öppnar ett större utrymme för de professionella att fatta egna beslut om hur resultaten ska nås. Samtidigt kontrolleras verksamheterna i mycket större utsträckning än tidigare.
Hur MR-styrningen ser ut skiljer sig mellan olika länder – liksom huruvida betoningen ligger på decentraliseringen av besluten eller centraliseringen av kontrollen. De olika aspekterna av styrsystemet tar olika styrningsformer i bruk. Decentraliseringen är förknippad med professionell styrning (d.v.s. det är professionella som driver det lokala utvecklingsarbetet) och centraliseringen med byråkratisk och/eller manageriell styrning. Ofta utsätts skolan samtidigt för en marknadsstyrning som skapar konkurrens mellan skolor.
En av bieffekterna med MR-styrningen är att de olika styrningsmekanismerna kan interagera och motverka varandra. För att en ”bra” utveckling ska kunna komma till stånd krävs en balans mellan den inre och yttre styrningen. I Sverige betonades till en början decentralisering och den inre styrningen och därmed lärarnas professionalitet som en förutsättning för systemet. Efter hand har den sidan mer och mer kommit i bakgrunden. För varje problem som formuleras införs en lösning som innebär någon form av förstärkning av kontrollen. Papegojfraserna om ”tydliga mål” och tidig uppföljning upprepas i oändlighet. För varje gång klingar de allt ihåligare. Och i takt med att kontrollsystemen och uppföljningarna genomförs sjunker resultaten i den svenska skolan. Kan det finnas ett samband?
Jag tror denna utveckling för närvarande är ett av de största hoten mot kvaliteten i skolans verksamheter. Undervisningen utvecklas inte av att man mäter den. Ökad kontroll kan aldrig i sig leda till ökad kvalitet. Möjligen kan man få råttor att springa fortare och skolor att leverera resultat. Men en god undervisning kan inte åstadkommas på det sättet. Utan ett stort mått av professionell styrning går det inte att få kvalitet i undervisningen!
6 Comments on “Ingrid Carlgren: Kontroll till döds”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Sorgligt,men sant!Rektorer vill ha lydiga ,tysta lärare-det är inte så noga med utbildningen.Det är sorgligt hur ”icke-allmänbildade” många lärare och rektorer är.Jag tror inte att många lärare läser annat än serier ur dagstidningar.Folk pratar om Let`s dans i personalrummet!Lycka till Sverige!!Akademiker kommer att bli ”importvara” i framtiden.
Intressant reflexion.
Fakta kvarstår, det som mäts blir gjort.
Verkar som den humanistiska akademin sitter fast i sitt arv från 70-talet medan naturvetenskapen alltid har haft mätandet som underlag för att se vart åt man är på väg.
Beskrivningen ovan är bara en spegleing av den skriande okunskap som lärarkår och övriga har kring vad mål- och resultatstyrning är i praktiken. Mål bestäms alltid av dem som ska utföra arbetet baserat på det fakta som området har där målen ska sättas. Läroplaner och andra styrdokument är bara kravställande dokument på vilken inriktning det pedagogiska arbetet ska ha. Och som alltid är krav dokument aldrig gjorda för att vara tydliga. De måste alltid översättas till praktisk vardag.
Så önskan att tro att du via kontroll ska få en likvärdig skola är bara en chimär i den politiska retoriken. Däremot ska du ha en rättssäker skola.
Det är väl här bekymren med den enhetsutbildning som finns i dagens lärarutbildning kommer in. Lärarstudenternas fria val har gjort att lärarkåren i stort har dåliga kunskaper kring de delar i utbildningsvetenskapen som styr kraven på det pedagogiska arbetet, hur ska bedömning och betygssättning gå till samt vad kräver kursplanerna.
Det är ju en märklig sak, som du Ingrid påpekar, 16 år efter införandet av de nya läroplanerna går gladligen rektorer, förvaltningsfolk, lärare m fl grundkurs i mål- och resultatstyrning för att lära sig hur man gör. Allt för många i grundskolan sitter fast i Lgr 80 och dess värld.
Om du har ett problem som du inte kan lösa, så förstora det, har någon sagt. Efter att antal år som ”professionell” i skolans värld kvarstår sanningen att styrning av och ansvar för skolans inre verksamhet beror av skolans ledarskap. Den gruppen kontrollerar och utvärderar sin egen skolas verksamhet inkl. målsättningar och redovisar sina resultat en nivå uppåt, till politiker och tjänstemän.
Mål- och resultatstyrning blir i praktiken en budgetfråga för skolledningen. Resurser som satsas på skolans nyckelpersoner och en återkommande professionell fortbildning måste hållas nere. Ambitionerna finns men skolan har andra ofrånkomliga kostnader. Lärarlöner, skolbyggnader, skolresor, m.m.
Vad debatten även borde tangera är hur skolans resurser (pengar och personal) används och varför. Det är ju där allting börjar. Eller?
Elisabet – jo så är det, ur ett snött kommunalt perspektiv. Om du diskuterar budgetfrågor ur ett kommunalt perspektiv var det just det som inträffade när SÖ och länskolnämnderna skrotades för tjugo år sedan.
Istället för öronmärkta pengar till undervisningen och en gigantisk statlig styrning via 5000 pedagogiska experter på SÖ övergick den till en marknadsliberal styrning á la Persson med en stor påse pengar till kommunerna. Om kommunerna sedan använde pengarna till asfalt eller idrottsanläggningar istället för satsningar på skolan brydde sig inte staten om. Det var kungstanken från Göran Persson.
Det står i bjärt kontrast till vad de statliga styrdokumenten säger, som även det är Perssons verk och Ylva Johansson om kvalitetsarbetet i skolan. Där har staten krav enligt Lpfö98, Lpo94, Lpf94 på hur det pedagogiska arbets ska utföras. Men med den klar skillnaden mot Lgr80, som i detalj talar om hur. De skolformsvisa läroplanerna ger ett stor friutrymme för skolorna hur de ska förverkliga de nationella målen, med rektor stora ansvar för hur det pedagogiska arbetet utvecklas. Frågan är hur många skolor använder läroplanerna som fortbildningsinstrument för att utveckla det pedagogiska arbetet?
Jag skulle frankt vilja påstå att skolans problem beror på okunniga nämndpolitiker som inte har en aning om vad de är satta att förvalta och tilldela resurser för. Det är inget större fel på styrdokumenten men på kommunernas insikt att de är genomförare och inte har möjlighet att diktera villkoren för utbildningen.
Så mål- och resultatryrning har inte ett skvatt med budgetfrågor att göra.
Mitt inlägg var tänkt att läsas lite mer mellan raderna. I realiteten har mål- och resultatstyrning kommit att bli en budgetfråga för skolkommunen där skolledningen tar sitt ansvar för ekonomin inkl. prioritering till skolutveckling med mål och resultat .
Som jag förstått det hela är det knappast nämndpolitiker (oavsett kunnande och kompetens) som får sista ordet. En kommuns budget ska vara i balans och det är kommunstyrelsens ordförande som har sista ordet när det gäller fördelning inom ramarna. Och tilldelning av extra resurser.
Så fungerar det i dag och alla föräldrar och vuxna kan med sin röst påverka och förändra hur våra skattepengar används och varför.
Syftet med kommunalisering var just så du beskriver. Skolan har minimerats till en budgetfråga.
Det intressanta är att oavsett om det är kommunstyrelsens ordförande eller någon annan i kommunen har de bara ansvaret för att tilldela pengar till skolan. Inget annat.
Mål- och resultatstyrningen kommer att förstärkas genom den nya skollagen. Mål- och resultatstryning i skolan har inget att göra med budget utan har att göra med hur skolan uppfyller sitt nationella uppdrag att tillhandahålla undervisning. Speciellt i den obligatoriska skolan.
Och sedan nine eleven har vi ett kontrollsamhälle, på gott och ont.
Det kommer att förstärkas i och med den nya skollagen. Där kommunens styrelseordförandet, eller som jag brukar kalla dem små påvar, kommer att ”tjuvkopplas”. I den framtida skolan är det förskolchefen och rektor som har ansvar för att skolformerna leverar en kvalitativ undervisning. Och i värsta fallet, om inte kommunala skolor lever upp till kraven, kan Skolverket komma att tvångsförvalta skolor.
En begynnande centralisering genom lag få kommunpolitiker har klart för sig.