Skola och SamhälleIngrid Carlgren: Lösningarna är problemet
I radioprogrammet ”God Morgon Världen” ställdes frågan om det är regeringens fel att resultaten i svensk skola sjunker. Svaret var att det är kommunernas fel och om skolan återförstatligas kommer allt att bli bra. Men Ingrid Carlgren menar att det är dagens rikspolitiska lösningar som genererar problemen och att ett återförstatligande inte är någon lösning. Dagens styrningsideologi med valfrihet, tydliga mål och resultatuppföljning har förändrat skolans kunskapsuppdrag. Förutom att det leder till att lärarna får mer pappersarbete och mindre tid för undervisning, riskerar det att också urholka skolans kunskapsuppdrag. Kraven på tydlighet ger sken av att fokusera kvalitet men i verkligheten trivialiseras kunskaperna, skriver Ingrid Carlgren. (red)
I söndagens God Morgon Världen ställdes frågan till panelen om det är regeringens fel att resultaten i svensk skola sjunker. Än en gång tvingades man lyssna till PJ Anders Linders upprepande att Björklund har genomfört ett antal nödvändiga reformer – t.ex. ett bättre betygssystem och en ny lärarutbildning (istället för den gamla usla, som han kallade den). Och friskolesystemet är i grunden bra. Det värsta är att ingen av paneldeltagarna egentligen hade några allvarliga invändningar utan uppmärksamheten kunde istället inriktas emot att lärarna lämnat eleverna alltför mycket i sticket med att själva ta ansvar för sitt lärande. Ingen ifrågasätter de politiska lösningarna i sig som det som genererar problemen.
Att elevernas egna arbete har ökat så mycket har flera olika bakgrunder – en är den styrningsideologi som numera dominerar skolan. Valfrihet, tydliga mål och resultatuppföljning har transformerat skolans kunskapsuppdrag. Ironiskt nog hette det betänkande som låg till grund för 1990-talets läroplansreformer ”Skola för bildning” vilket framstår som en alltmer avlägsen benämning på den svenska skolan. Den nuvarande styrningen leder inte endast till att lärarna får mer pappersarbete och mindre tid för undervisning utan riskerar att urholka skolans kunskapsuppdrag på ett förödande sätt. Kraven på tydlighet trivialiserar kunskaperna och skolsystemets utveckling liknar alltmer ett bygge som ger sken av att fokusera kvalitet medan de som skulle kunna göra skolarbetet meningsfullt – lärarna och eleverna – får alltmer omöjliga villkor för sitt arbete. Och detta sker inte trots reformerna som genomförs – utan är i stora stycken konsekvenser av dessa.
Det hyllade betygssystemet t.ex. Det nya betygssystemet ses som något lärarna ska få utbildning i för att hantera så att betygen kan bli mer rättvisa och jämförbara. Det system med kravnivåer som Skolverket konstruerat som svar på regeringens uppdrag är i och för sig intressant men det håller inte för att betraktas som en sanning som står över lärarnas professionella bedömningar. De olika betygsstegen får i det nya systemet sin innebörd genom generella beskrivningar – som t.ex. att kunna ”enkelt beskriva” något (betyget E) till att kunna ”utvecklat beskriva” samma sak (betyg C). Lärare över hela landet lägger nu ner en massa tid på att operationalisera och uttolka dessa centralt konstruerade (och delvis ur luften tagna) abstrakta formuleringar – tid som annars kunde läggas på att planera och genomföra undervisning. Det har därför uppstått en marknad där olika skolföretag levererar färdiga lösningar. Det allvarliga är att lärarna riskerar att tappa tron på sin egen professionalitet och tvingas anpassa sig till ett system (även när det strider mot det professionella sunda förnuftet) som knappast kan kallas vetenskapligt grundat eller utprövat.
Den nya lärarutbildningen som skulle höja kvaliteten på lärarnas utbildning förtjänar en egen artikel. De som så enigt kritiserade den tidigare utbildningen (utan att egentligen sätta sig in i vari problemen bestod) tycks hylla den nya helt enkelt för att det inte är den gamla. Jag menar att den nya lärarutbildningen utgör ytterligare ett exempel på det nuvarande styrsystemet som ger sken av att premiera kvalitet samtidigt som förutsättningarna för att driva en verksamhet med kvalitet alltmer urholkats.
Lärarlegitimationen har sålts in med löfte om att höja lärarnas status samtidigt som den bidrar till att försvaga de professionella kunskaperna i förhållande till akademiska kunskaper utan koppling till yrkesverksamheten. Att kunna skriva en uppsats inom en akademisk disciplin lär knappast göra bedömningen av elevernas kunnighet inom de olika skolämnena bättre – snarare tvärtom. Lärarlegitimationsreformen är kanske det värsta exemplet på hur utbildningsresurser som skulle kunna användas på meningsfulla sätt i skolan nu istället används för att bygga ett system som ser ut att garantera kvalitet i verksamheten men som i själva verket riskerar att få motsatt effekt. Och det är inga små resurser det handlar om. Jag tänker inte bara på kostnaderna i samband med Skolverkets genomgång av alla ansökningar utan framförallt på de prioriteringar som skolor och kommuner över hela landet tvingas till så att de ska få lärare som är behöriga att sätta betyg i alla ämnen. Tänk om alla dessa resurser istället hade kunnat användas till att lärarna i lugn och ro får utveckla och förbättra undervisningen och bedömningen av elevernas kunnande.
Superlärare och lärarcoacher är det kanske synligaste uttrycket för läraryrkets avprofessionalisering – och ett tecken på att regeringen uppenbarligen inte tror på sin egen nya lärarutbildning. Det är också intressant att samma regering som monterat ner den akademiska utbildningen av specialpedagoger (som ju utbildades för att arbeta med lärarna), istället satsar på handledare utan en akademisk utbildning.
Reformförsvararna kunde till en början luta sig mot de sjunkande resultaten i svensk skola. När de fortsatte att sjunka (i ökande takt) blev svaret att reformer tar tid innan de får effekt. I söndagens paneldebatt var istället svaret att det är kommunernas fel. Om vi bara återförstatligar skolan kommer allt att bli bra.
Nej, det är inte ett återförstatligande som behövs – utan ett återvinnande av den svenska skolan som en samhällsbyggande institution där alla ska få möjlighet till allsidig bildning och utveckling till självständighet och förmåga att delta i en fortsatt demokratisk samhällsutveckling. Vi måste återta skolan från funktionen att leverera tjänster till en individuell utbildningskonsumtion samtidigt som den i ökande grad producerar utanförskap. Vi behöver en skola för en hållbar och demokratisk samhällsutveckling.
8 Comments on “Ingrid Carlgren: Lösningarna är problemet”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Din beskrivning av betygsstegen är en väl utvecklad och rakt på sak enkel sådan! Det är verkligen olyckligt med de apstrakta formuleringar som även eleverna ska behöva begripa sej på för att förstå vad det är som krävs av dem. Det är en obehaglig skola borgarna konstruerar, långt ifrån ” att skolan skall vara såsom ett gott hem”. Eller?
Det pratas om att skolsystemet ska vara evidensbaserat, och det är väl inte så dumt.
Grund- gymnasie- och högskolan har i dagens Sverige ett målrelaterat betygsystem. Vilka evidenser och empirisk grundade slutsatser har forskarvärlden idag om ett målrelaterat betygsystem? Exempelvis i vilka skolsystem (motsvarande Sveriges grundskola) tillämpas målrelaterade betyg? Hur ser betygsbedömningen ut i dessa skolsystem, vilka kriterier används etc.? Likheter loch skillnader med Sverige både vad gäller samhället i övrigt och vad gäller tillämpningen av ett målreltaterat betygssytem.
Vilka evidenser finns över skolval och skolmarknader i olika skolsystem? I vilka skolsystem är skolval mest utbrett och minst utbrett? Likheter och skillnader med Sverige? Hur ser betygsystemen ut i dessa skolsystem? etc.
I FN och andra överstatliga institutioner har hållbar utveckling blivit ett centralt begrepp, både i ett samhällsbygge och för skolans funktion i detta samhällsbygge.
Vilken empirisk evidens har forskarvärlden idag över hållbar samhällsutveckling? Vilka slutsatser kan vi idag dra utav världens samlade kunskaper om hållbar samhällsutveckling? Hur ska eller kan skola och lärarutbildning anpassa sig till och/eller frammana denna hållbara samhällsutveckling?
Och slutligen, hur kan vi få ett genomskinligt betygssystem som gör att kunder i vårt skolsystem kan välja en skola där elever betygsätts likvärdigt och juridiskt rättssäkert i förutbestämda kunskaper om och i hållbar samhällsutveckling?
Bra ord, välformulerat om nya lärarutbildningen, lärarlegitimationen, nya betygssystemet, styrningsideologin och dagens omöjliga situationen för både lärare och elever.
Vad slutar denna utmärkta analys av dagens debatt om skolan?
”Vi behöver en skola för en hållbar och demokratisk samhällsutveckling.”
Hur når man den?
Den största boven, det största hindret av alla kategorier är friskolereformen som skapat en marknad där eleverna är inkomsten. Friskolereformen har inte enbart skapat fristående skolor som står utanför det gemensamma utan även tvingat de kommunala skolorna att anpassa sig till ”skolmarknaden”.
Privata företag är inte skapta för att skapa ”hållbar och demokratisk samhällsutveckling.” Privata företag är skapta för att ge största möjliga avkastning till ägarna.
Så länge skoldebattörer undviker debattera pudelns kärna är alla försök till förbättringar, hur välmenta de än är, endast krusningar på ytan då tsunamin sveper in.
Kirsti Forsén kan ha en poäng i sin kommentar. Men om friskolereformen anses vara ”grundbulten” i skoldebatten så bör vi nog gå ett steg längre och diskutera den samhälls- och människosyn som har gjort friskolereformen möjlig. Kan det vara så att denna samhälls-och människosyn uppbärs av en viss sorts ekonomisk teoribildning och en viss sorts politisk ideologi? En ideologi och teoribildning som minskar ner människan som en social varelse och istället fokuserar på individer som anses ha en viss sorts drivkraft.
Låt de som kan skola debattera skolan! Är så trött på att höra hansbergströmare och pjanderslinderare och andra slipsgubbar ha en åsikt om något de bara tror sig veta. Alla forskare och professionella lärare är ju i princip överens – men aldrig med någon enda debattör.
Hej
Av artikelns rubrik och innehåll tycks Ingrid Carlgren anse att skolans problem uppstått på grund av alliansens reformer under sex år vid makten. Detta är mycket förvånande och tyder på att hon inte har förstått eller vill förstå de verkliga problemen i skolan. Artikeln innehåller dessutom rena sakfel.
Jag citerar: ” Reformförsvararna kunde till en början luta sig mot de sjunkande resultaten i svensk skola. När de fortsatte att sjunka (i ökande takt) blev svaret att reformer tar tid innan de får effekt”. Från 1995 till 2003 (enl. TIMSS) sjönk resultaten dramatiskt i matematik och naturvetenskap. Det är den största försämring per år som uppmätts för ett land och den inträffade under socialdemokratiskt styre. Därefter har resultaten sjunkit linjärt, men i en avsevärt lägre takt. Alltså helt motsatt det som påstås i artikeln. Jag citerar vidare: ”Att elevernas egna arbete har ökat så mycket har flera olika bakgrunder – en är den styrningsideologi som numera dominerar skolan. Valfrihet, tydliga mål och resultatuppföljning har transformerat skolans kunskapsuppdrag”. Elevernas arbete på egen hand är en av flera didaktiska metoder som lanserades på 90-talet. Jag har själv lyssnat till dåvarande skolminister Ylva Johansson, som reste runt i skolorna och uppmanade lärarna att dra sig tillbaka från katedern och låta eleverna vara kreativa och sköta lärandet på egen hand. Dessa och flera andra idéer, mer eller mindre tokiga, hade sitt ursprung i lärarutbildningen. Lite självkritik vore på sin plats!
I artikeln påstås vidare att skälet till de sjunkande resultaten är ett antal reformer som t.ex. valfrihet, tydliga mål, resultatuppföljning, nytt betygssystem, ny lärarutbildning, lärarlegitimation, superlärare – handledare utan akademisk utbildning .. . Flera av dessa reformer har stöd av socialdemokraterna och därmed är det missvisande att, oberoende av om reformerna är bra eller dåliga, peka ut alliansen. Med vetskap om ett skolsystems tidskonstant är det orimligt att dessa reformer skulle påverkat resultaten i skolan i vare sig positiv eller negativ riktning på så kort tid. Dessutom vet vi att resultatförsämringen började i mitten av 90-talet. Jag är inte positiv till alla reformerna, t.ex. valfrihet och superlärare, men det får inte skymma de verkliga problemen. Valfriheten anses drabba elever med svårigheter, men ser man till resultaten vid de internationella kunskapsmätningarna så är det antalet högpresterande elever som minskat mest. Enligt TIMSS 1995 presterade 47 % av de svenska eleverna på någon av de två högsta nivåerna i matematik medan det 2011 var 16 %. Samtidigt som antalet högpresterande elever sjönk under denna period steg antalet elever med betyget MVG i alla ämnen kraftigt och man måste som en följd lotta in elever till attraktiva utbildningar. Bara detta faktum motiverar till ett nytt betygssystem med fler nivåer så att det inte i fortsättningen blir fråga om ett lotteri när man tar ett av de viktigaste stegen i livet.
I Sverige har vi under mer än 20 år examinerat lärare med otillräckliga kunskaper (framför allt ämnesteoretiska) och med gymnasiebetyg som inte räckt till andra val. Samtidigt har lärare med en avancerad akademisk examen och höga studentbetyg gått i pension. Detta är skolans verkliga problem! Det innebär att resultaten i skolan fortsätter sjunka till dess vi åter rekryterar ämnesintresserade studenter med höga betyg till lärarutbildningen – de har den bästa prognosen att lyckas som lärare. För att detta ska vara möjligt måste självklart såväl lönevillkor som arbetsvillkor radikalt förbättras. SKL har i 20 år visat att man inte tänker gå den vägen. Därför är det, enbart av detta skäl, nödvändigt med ett återförstatligande av skolan. Vidare är ett minst lika viktigt villkor att lärarutbildningen har ett innehåll som utmanar de bästa studenterna – det är inte fallet idag. En matematikintresserad student med toppbetyg behöver inte en repetition av gymnasiets matematik som är vad man erbjuder vid dagens lärarutbildning – den studenten söker en annan utbildning!
När något går dåligt vill man gärna skylla det på något eller några, t ex en kravlös skola, kommunernas ointresse, lärarnas oförmåga osv. Faktum är att eleverna inte lär sig lika mycket som förr. Då ligger det nära till hands att säga att är elevernas fel. Det troliga är att eleverna knappast blivit sämre på att lära men dagens ungdomar växer upp i en annan tid med andra betingelser än dem skoldebattörerna och skolreformatörerna verkar tala om. Många hinner inte med skolan i den utsträckning som behövs för att nå samma goda resultat som förr. Politiska slagord som kunskapsskola ändrar inte på det förhållandet, inte heller ett nytt betygssystem. Ungdomarna avspeglar sin tid. Den stora utmaningen ligger i att motivera dem att prioritera sin inlärning. De tidigare åren blir avgörande för framgångar längre fram. Grundskolan behöver andra förutsättningar för att lyckas med sitt uppdrag i samverkan med målsmännen och samhället (på både kommunal och statlig nivå).
Hej Hans-Gunnar Liljenvall,
Jag måste göra några förtydliganden eftersom det verkar som om du läser in mer i min text än vad det står.
Jag syftar i min text inte enbart på alliansens reformer utan på de reformer som genomförts under 1990-talet och början av 2000-talet – delvis av den förra borgerliga regeringen men också av socialdemokratiska regeringar. Jag håller med om att resultaten sjunker efter 1995. Men poängen är att de fortsätter att sjunka – trots reformerna.
När det gäller arbetsformen ’eget arbete’ så utvecklades den av lärare framförallt under 1980-talet för att försöka komma tillrätta med problemen att undervisa alltför heterogena klasser. Arbetsformen fick dock sin stora spridning mellan 1995 och 2000 och jag menar att det delvis kan förstås som ett svar på de krav som reformerna ställde på lärare och skolor. Det var alltså inte en arbetsform som spreds från lärarutbildningen även om den nog hade stort stöd på många lärarutbildningar. Du efterlyser självkritik, men just när det gäller eget arbete så var jag nog den första att framföra kritik (i en artikel 1994). Då ville ingen lyssna till kritiken. Idag däremot är kritiken enorm – dock ganska okritisk. Det är synd eftersom det finns aspekter av arbetsformen som är värda att ta tillvara i den fortsatta utvecklingen av verksamheten i skolan.
Jag håller med om att ämneskunskaper är viktiga – och tycker därför att det är sorgligt att regeringen genomfört en lärarutbildningsreform där grundlärarna får grundare ämneskunskaper än tidigare.
Min huvudpoäng i artikeln är att hela paketet av reformer som genomförts de senaste decennierna har skapat ett system som trasslar in sig mer och mer i dysfunktionella lösningar. Det blir allt svårare för lärare att bedriva ett professionellt anständigt arbete – och elever och föräldrar tvingas in i ett mål- och resultat-tänkande som vare sig främjar en god kunskapsutveckling eller en demokratisk samhällsutveckling,
Ingrid