Ingrid Carlgren: Skolans resultatfokus urholkar kunskap och bildning

När får vi på allvar en diskussion om vad kunskapskraven gör med den pedagogiska verksamheten i skolan? (red.)

Under det senaste året har ett falskt narrativ om skolans läroplaner vuxit sig allt starkare och de felaktigheter som är inbyggda i detta har alltmer kommit att betraktas som vedertagna sanningar. Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi, skrev nyligen om sådana falska narrativ som ”betydligt svårare att avvisa än fejkade nyheter” (DN 6/7).  I en rad tidningsartiklar (se Enkvist, Svenska Dagbladet 20/8, 2017; Skogstad, DN 8/7) och böcker (Jonas Lindroth: ”Lärarens återkomst”, 2016; Henrekson: ”Kunskapssynen och pedagogiken”, 2017; Wikforss: ”Alternativa fakta”, 2017) drivs tesen att det är den så kallade konstruktivistiska kunskapssynen som orsakar de flesta av skolans problem; alltifrån de fallande kunskapsresultaten till den ökande segregationen.

Sammantaget målas en bild av en kunskapsfientlig läroplan som vilar på en faktafientlig kunskapssyn. Det är dock en nidbild av konstruktivismen som ges, och kritiken utgår sedan från denna nidbild. Konstruktivismen beskrivs som en kunskapssyn som förordar personligt subjektiva åsikter framför faktagrundade uppfattningar med konsekvensen att eleven förväntas skapa mening på egen hand med minsta möjliga inblandning från lärarens sida. Denna kunskapssyn påstås hänga ihop med en undervisning som präglas av oordning och kaos samt en nedmontering av lärarnas auktoritet. ”Det pedagogiska etablissemanget” påstås uppfatta faktakunskaper som hinder för förståelse. Genomgående missförstås och vantolkas pedagogiska teorier om bildningsprocesser som teorier om kunskap.

Dessa kritiker påstår också (felaktigt) att en konstruktivistisk kunskapssyn infördes i de svenska läroplanerna på 1990-talet. I själva verket kan den kunskapssyn som formulerades i samband med 1994 års läroplansreform förstås mot bakgrund av och i kontrast till den konstruktivism som bl.a. präglade 1980 års läroplan. Den kunskapssyn som formulerades i samband med läroplansreformerna 1994 och 2011 beskriver faktakunskaper som en aspekt av allt kunnande, men alltid i förening med vissa färdigheter, viss förståelse och viss förtrogenhet.

Därigenom kan kunskaper aldrig reduceras till att vara enbart faktakunskaper – de är alltid inbäddade i någon form av sammanhang och aktivitet. Men också omvänt: allt kunnande inbegriper också faktakunskaper. Det som var nytt i 1994 års läroplaner var framlyftandet av förtrogenhetskunskap, dvs. vikten av förtrogenhet med de sammanhang där kunskapen används. Tvärtemot vad som brukar påstås innebär det en förstärkning av ämneskunskaperna. Därigenom förordar de svenska kursplanerna ämnesspecifika förmågor snarare än allmänna, vilket felaktigt påstås i flera av artiklarna.

Många av kritikerna talar lyriskt om den gamla skolan. Vad de inte tänker på är att den undervisning som de efterfrågar kunde bedrivas när skolan ännu inte hade några explicit formulerade kunskapskrav. Det är inte kunskapssynen som har skapat kunskapskraven utan den resultatstyrning som är en aspekt av vad som brukar kallas new public management (NPM).

Före 2011 fanns inga explicita kunskapskrav och före 1994 var skolan inte målstyrd. I de kursplaner som kom i samband med 2011 års läroplaner har resultatstyrningen nått sitt fulla genomslag.  Kunskapskraven i läroplanerna är skolans motsvarighet till polisens pinnar och vårdens diagnoslistor. Konsekvenserna för undervisningen är stora. Det radioprogram som granskade kunskapskraven och den debatt som följde på det visade tydligt hur dessa krav, som egentligen är formulerade som kriterier för lärarnas bedömning, alltmer har kommit att bestämma kunskapsinnehållet i undervisningen.

Detta har för lärarnas del inneburit en helt ny situation att bedriva undervisning i. Det har bland annat drivit fram en baklängespedagogik. Det är numera en rättighet för eleverna att få veta vad de förväntas kunna innan de kan. Baklängespedagogiken sanktioneras i såväl skollagen som av Skolverket och Skolinspektionen.

Idag förväntar sig eleverna att i början av ett undervisningspass tydligt få information om vad de förväntas lära sig och hur de kan visa sitt kunnande. Detta får i sin tur som konsekvens att elevernas uppmärksamhet flyttas från det ämnesinnehåll som kunnandet gäller till hur de kan träna på att visa upp sitt kunnande. När lärare och elever till exempel samtalar om en dikt så är det inte dikten och innebörden i den som blir det viktiga, utan hur eleven kan samtala om dikten på vissa sätt – som svarar mot de olika betygsstegen.

Jag menar att denna fokusförflyttning riskerar att urholka kunskaperna och motverka bildning och de, som idéhistorikern Sven-Eric Liedman brukar påpeka, för bildningen nödvändiga omvägarna. Istället skapas genvägar till de förväntade kunskaperna. Eleverna får så att säga direkt öva på att visa upp det kunnande de skulle utvecklat om de i lugn och ro fått pröva olika vägar. Att eleverna efterfrågar sådana genvägar är inget nytt, men aldrig tidigare har vi haft en situation där sådana genvägar sanktioneras uppifrån.

Helt i enlighet med den tro på yttre incitament som drivkraft som kännetecknar NPM, dominerar uppfattningen att elevernas lärande ska drivas av att de arbetar mot vissa mål – snarare än av nyfikenhet och intresse för att förstå och ta reda på saker. Detta senare uppfattas som flummig progressivism (att människan skulle ha inre drivkrafter) och istället förordas en faktaorienterad katederundervisning. Men vad kritikerna inte har förstått är att en sådan katederundervisning i dag undergrävs – inte av progressivistiska idéer – utan snarare av den prestationskultur som utvecklats när eleverna förväntas uppvisa vissa beteenden i utbyte mot betyg.

Det finns ett enkelt sätt att lösa problemen med kunskapskraven och det är att återgå till att inte ha explicit formulerade kriterier för bedömning i läroplanerna. Det skulle ge förutsättningar för lärare och elever att mötas i en undervisning som sätter sakfrågor och kunskaper i centrum igen.

Ingrid Carlgren är professor em. i pedagogik, Stockholms universitet

Denna artikel har varit publicerad i Dagens Nyheter den 2 augusti 2018.