Ingrid Carlgren: Spelet om skolan fortsätter – eller konsten att undvika analys och debatt

OECD-rapporten poängterar behovet av en bred utbildningsreform. Men de svenska politikerna tycker att det som ska göras, det är redan gjort. Men den analysen löser inga problem då det är såväl 90-talsreformerna som de som beslutats efter 2006, som skapat dagens problem, skriver Ingrid Carlgren. (red)  

OECD’s rapport om den svenska skolan (en fördjupad granskning av den svenska skolan beställd av den förra regeringen) har publicerats, presenterats och kommenterats under några dagar. Oavsett vad som faktiskt står i rapporten kan det vara värt att fundera över det som sagts och den berättelse om den svenska skolans kris och utveckling som kommit fram de senaste dagarna.

Andreas Schleicher från OECD var, som väntat, starkt kritisk mot det svenska skolsystemet och efterlyser åtgärder för att höja kvalitén på undervisning och lärarutbildning och på olika sätt skapa större likvärdighet. Kritiken riktar särskilt in sig på undervisningen som inte är tillräckligt utmanande för eleverna (vilket på svenskt mediaspråk görs liktydigt med att inte ställa tillräckligt höga krav på eleverna), fördelning av resurser till skolan (dvs systemet med skolpeng som inte ger tillräcklig styrning), det fria skolvalet (som lämnar alltför många föräldrar och elever utanför), kvaliteten på lärarutbildningen (som enligt rapporten bör centraliseras) och därmed också lärarna (bättre med färre kunniga lärare än många okunniga) och att elever som behöver särskilt stöd inte får det i tillräcklig utsträckning (den svenska skolan har tidigare varit bra på inkludering men är inte det längre).

Några av åtgärderna som föreslås är:

• behovet av en ”comprehensive education reform (allomfattande och sammanhängande utbildningsreform)”
• en starkare utvecklings- och förbättringsinriktning hos de nationella myndigheterna
• ett nytt nationellt kompetensutvecklingsinstitut
• centralisering av lärarutbildningarna samt höjning av inträdeskraven
• mer kollektiva arbetsformer bland lärare
• ett kontinuerligt fortbildningssystem och möjligheter att avancera inom yrket.

Mottagandet av rapporten är intressant. ”Detta visste vi redan” var den kanske vanligaste kommentaren efter presskonferensen. Bl.a. av Anna Ekström, generaldirektör för Skolverket, som dock undvek följdfrågan varför det inte har gått att göra något åt situationen om det nu inte är något nytt. Eftersom OECD-rapporten i stor utsträckning bygger på intervjuer med stake-holders, dvs. nyckelpersoner i det svenska skolsystemet som samtidigt är de som med störst sannolikhet får kommentera rapporten, är det kanske inte så konstigt att rapporten återspeglar det de sagt.

Lite konstigt är det ändå att det inte blir en debatt om de förslag som framförs. Andreas Schleicher skriver i sin blogg att det finns goda förutsättningar för att ändra utvecklingen i den svenska skolan. Särskilt poängterar han att det råder en bred konsensus om behovet av en utbildningsreform samtidigt som uppfattningen bland svenska politiker tycks vara den motsatta – nämligen att inte reformera mera utan istället låta skolor och lärare arbeta ifred (ingen journalist uppmärksammade detta). Kritiken av det fria skolvalet kommenterades konstigt nog inte och inte heller kritiken som riktades mot styrning och finansiering av skolsystemet. Förslaget om att få en starkare utvecklings- och förbättringsorientering hos skolmyndigheterna skulle ju kunna uppfattas som en kritik riktad mot nuvarande myndigheter liksom förslaget om ett nationellt institut för lärares och rektorers kompetensutveckling. Hur förhåller sig ett sådant till Skolverkets insatser och till det nyinrättade Skolforskningsinstitutet? I förlängningen finns frågan om vi har ett skolsystem (inklusive Skolverket) som förmår skapa förbättring.

Kanske beror den uteblivna debatten på en viss otydlighet. När man läser de olika kommentarerna i relation till det som sägs på presskonferensen och i Andreas Schleichers blogg tycks den konsensus som han hänvisar till vara en ’konsensus’ om behovet av de reformer som alliansreformen drog igång 2006 och att det därför går att se alla de reformer som genomförts därefter som delar i den stora utbildningsreform som föreslås. Andreas Schleicher skriver nämligen också att det visserligen gjorts en rad reformer men att de nu måste samordnas.

Men, skulle jag vilja påstå: Om detta råder det inte konsensus i Sverige. Det finns en tolkning av situationen som innebär att kombinationen av förändringar som gjordes före kunskapsfallet måste ses över och att de reformer som genomförts efter 2006 syftar till att få kunskapsresultaten att vända. Därmed blir det naturligt att invänta effekten av alla dessa reformer. Att kunskapsresultaten vid internationella mätningar fortsätter att sjunka nästan 10 år efter alliansens första reformer uppfattas fortfarande vara en effekt av tidigare reformer. Denna tolkning tycks de flesta politiker och journalister ställa sig bakom.

En annan tolkning är att den sammantagna effekten av alla genomförda reformer fr.o.m. 1990-talet blivit den häxbrygd som förklarar den svenska skolans fria fall. Med en sådan tolkning inkluderas reformerna efter 2006 i det som uppfattas som problemet. Dessa har snarare lett till att kunskapsraset accelererat och dessutom inneburit att lärarna fått en orimlig arbetsbörda. Denna tolkning har stöd bland forskare och professionella.

En helt annan fråga är hur fördjupad OECD-granskningen kan anses vara. Har granskarna lyckats tränga under ytan för att klargöra mekanismerna bakom den svenska skolans fall? I onsdagens ledare i DN beskrivs den svenska skolan som olycklig men på sitt alldeles eget särskilda sätt. Detta är en nyckelfråga tror jag. Frågan är hur långt en utifrån-granskning kan nå för att tränga under ytan. För att ta några exempel på svenska ’särskildheter’: När det gäller det fria skolvalet och friskolereformen är den svenska lösningen extrem. Genom den segregering som det fria skolvalet lett till har situationen för undervisningen kraftigt förändrats. De blandade klasser som tidigare med stor sannolikhet bidragit till relativt goda genomsnittliga resultat finns inte längre. Andreas Schleicher förespråkar att nivån på undervisningen ska höjas med utgångspunkt i läro- och kursplaner. Men att de svenska kursplanerna fått en utformning där tolkning och kommunikation av kravnivåerna (som ligger till grund för betygssättning) tar alltmer tid från undervisningen nämns inte. Eftersom Skolverket räknar in sådan tid som undervisning finns inte heller något empiriskt underlag för att analysera effekterna av de senaste styrdokumenten på undervisningen. Det kan vara så att en svensk särskildhet är att kursplanerna inte fungerar som grund för en avancerad undervisning.

Ytterligare en svensk särskildhet är akademiseringen av lärarutbildningen som skett på bekostnad av dess professionsinriktning. Istället för att byggas upp runt ett huvudområde som är specifikt för lärarprofessionen erbjuds ett konglomerat av kurser som inte är professionsinriktade i den s.k. utbildningsvetenskapliga kärnan.

Alla dessa särskildheter får konsekvenser för vilka lösningar som kan ha effekt. Lärarutbildningen skulle t.ex. behöva ses över ur professionsperspektiv så att studierna sammanfaller med kunskaper som lärare behöver för att driva en kvalificerad undervisning. Framförallt gäller det att utreda frågan om lärarutbildningens huvudområde och få till en organisation som gör det möjligt att t.ex. knyta förste-lärartjänster till en master inom huvudområdet. För att snabba på utvecklingen skulle särskilda satsningar kunna göras på de s.k. korta lärarprogrammen. Genom att bygga upp två-åriga ämnesdidaktiska ’spets’-program som leder till masterexamen skulle sannolikheten att attrahera nya studenter (som redan har en fil.kand. i botten) öka.

Syftet med den av regeringen tillsatta skolkommissionen torde rimligen vara att bidra till analysen av samspelet mellan alla särskildheter i det svenska systemet såväl som till utvecklingen av särskilda lösningar. I detta arbete kan OECD-rapporten vara till stor hjälp men den är sannolikt inte tillräcklig. Det är därför oroande när Anna Ekström, ordförande i Skolkommissionen, säger att den inte ska ägna sig åt djuplodande analyser. Det är ju just djuplodande analyser som behövs. Men det är klart – kanske kan inte Skolkommissionen ägna sig åt djuplodande analyser om ordföranden samtidigt är generaldirektör för Skolverket som ju inte precis är utan ansvar för hur den svenska skolan utvecklats.

Den svenska skolan behöver en stabil och hållbar skolpolitik som skapar goda villkor för lärarnas arbete och utveckling av undervisningen. Därför är strävan efter ett blocköverskridande skolpolitiskt kontrakt viktigt. Men ett sådant förutsätter såväl analys som debatt snarare än att vifta bort besvärliga frågor och lämna lösningarna till det skolsystem som skapar problemen.

Ingrid Carlgren