Ingrid Carlgren: Varför tar inte skoldebatten fart?
Läraryrkets status, undervisningens kvalitet, de sjunkande kunskapsresultaten, de ökande klyftorna och den minskande likvärdigheten är exempel på frågor som av många uppfattas som stora problem i skolan idag och som därför borde vara i fokus av debatten – men av någon anledning tar debatten inte fart. I den här artikeln försöker Ingrid Carlgren förstå varför.
Problemen med dagens skolpolitik blir alltmer uppenbara och diskuteras numera också på våra stora tidningars ledarsidor. Ökande klyftor, sjunkande kunskapsresultat, ökad utslagning, försämring av lärares arbetsmiljö formar en brett uppfattad problembild och flera av de reformer som alliansregeringen genomfört har börjat ifrågasättas (t.ex. lärarlegitimationen, gymnasiereformen lärarutbildningsreformen).
Kort sagt – det borde vara läge för oppositionen att ta hand om den skolpolitiska bollen ett tag. Men åtminstone socialdemokraterna verkar inte intresserade. Visserligen har Baylan på mindre än en vecka skrivit två artiklar på DN debatt som försöker ge sken av att presentera en alternativ skolpolitik. Vari alternativet skulle bestå är inte särskilt klart – huvudsakligen verkar det vara en kopia av regeringens politik men med en lite annan retorik. Detta konstaterades också i en signerad ledarartikel på Dagens Nyheter som bejakade denna folkpartisering av socialdemokraterna.
Eftersom ingen tagit bollen kan också de nya problemen tas om hand och ’lösas’ av samma krafter som skapat dem. På DN’s ledarsida hejar man på regeringen och uppmuntrar till att när nu moderaterna tagit över så många av socialdemokraternas kärnfrågor så kan man väl kidnappa också frågan om likvärdighet och hur man hindrar ’utanförskap’ i skolan.
Resultatet blir förstås ”more of the same” – mer prov, tidigare betyg, mer kontroll, mer inspektion, mer reglering….. Genom att rikta uppmärksamheten mot kommunaliseringen går det att både ge sken av att ta itu med ’grundfelet i 90-talets reform och slippa problematisera resten.
Men varför blir det på detta viset? Varför tar inte skoldebatten fart?
Det enda svar jag kan komma på, är att den nuvarande skolideologin blivit så hegemonisk att de flesta har införlivat dess påståenden som självklara sanningar. T.ex. att den tidigare skolan var en flumskola, att det är kravlösheten som är problemet, att betyg måste man ha långt ner i åldrarna, att valfriheten är absolut nödvändig och något föräldrar och elever inte kan tänka sig att vara utan. Det finns också en rad osynliga, för-givet-tagna antaganden som aldrig diskuteras – som t.ex. att frihet är detsamma som valfrihet, att betyg är en nödvändighet för elevernas vilja att anstränga sig, att konkurrens mellan skolor höjer kvalitén på verksamheten, att det finns kunskap om hur en högkvalitativ undervisning ser ut.
Under många år byggdes en svart bild av den svenska skolan (och lärarutbildningen) upp i media och följdes upp i den politiska retoriken. Skapandet av den negativa bilden av den svenska skolan (som då fortfarande var en förebild i ett internationellt perspektiv) i media var den viktigaste förutsättningen för att sätta dagordningen för den skolpolitik som Jan Björklund kommit att representera. För bilden av skolan är viktigare än verkligheten – det är bilden som ligger till grund för politiken.
En förutsättning för att lyckas med att bygga den negativa bilden var den polarisering och förenkling av skolfrågorna som ramade in vad som kom att uppfattas som problem och vilka lösningar som behövdes. Därigenom kunde skolan och lärarutbildningen svartmålas samtidigt som skolexperternas kritik kunde avfärdas. Förenklingen och polariseringen gjorde det möjligt att tillskriva dem en rad uppfattningar som inte är sanna (som att t.ex. vara emot kunskaper och ordning).
I den rådande skolideologin diskuteras inte skolans övergripande mål eller skolan som ett samhällsbyggande projekt. Inte heller kunskapen diskuteras. I andra sammanhang än skolan skulle det förmodligen förefalla absurt att formulera innebörden i viktig kunskap i tydliga påståendesatser – men i den skolpolitiska retoriken har det kommit att tas för givet att detta är den enda vägen till framgång. Kunskap likställs med ’att eleverna når målen’. Ingen tycks bry sig om vad det är de 10 % -en av eleverna som inte blir godkända i skolans kärnämnen inte kan som de övriga 90 %-en kan. Skolan diskuteras dessutom ensidigt som en kunskapsproducerande apparat och som en marknadsplats där individer kan konsumera och maximera sina utbildningsinvesteringar. Kvantitativa resultat har blivit hårdvaluta och diskussionen om kunskap reduceras till att bli en fråga om resultaten på de internationella mätningarna – hur vi klarar oss i tävlingen. Om man vill problematisera kunskapsbegreppet uppfattas man företräda flumskolan och alltså vara emot kunskapsskolan. Eftersom ingen vill vara emot kunskaper – är alla för den nuvarande skolideologin. Agenda-byggandet har varit så framgångsrikt att det inte verkar spela någon roll om vi byter regering.
Jag tror man måste skilja mellan 90-talets avregleringar och decentralisering som inte med självklarhet bestämde inriktningen på skolpolitiken och den politiska agenda som därefter bredde ut sig på den nya skolpolitiska arenan och som dominerar tänkandet idag med fokus på betyg, kontroll, inspektion, uppföljning och differentiering. Jag tror också att för att få fart på den skolpolitiska debatten skulle tänkandet bakom denna agenda behöva lyftas och synas – d.v.s. den ’botten’ av antaganden som den nya hegemonin vilar på.
För det syftet är det intressant att läsa Hans Bergströms debattartikel nyligen. Hans Bergström har varit en av de starkaste aktörerna när det gäller konstruktionen av den svarta bilden av skolan och lärarutbildningarna. Det är därför intressant att se hur han nu känner sig tvungen (eller om det kanske är någon annan som trycker på) att rycka ut i hegemoni-försvar. Han konstaterar än en gång att det stora problemet med skolan på 80-talet var kravlösheten och bristen på arbetsro. Orsakerna till detta anser han vara att 68-andan tagit över institutionerna och med den en ”extrem jämlikhetssyn” vilket uppfattas som huvudorsaken till lärarnas sänkta status. För att komma tillrätta med situationen måste lärarnas status återupprättas vilket omfattar, såvitt jag kan förstå, att återinföra vissa nödvändiga skillnader och respekt för dessa skillnader. Då kan återigen rektorer och lärare uppfattas som auktoriteter och respekten för kunskap upprätthållas.
Det är just en sådan strävan som gör många av de reformer som drivits igenom begripliga. Det handlar om att återupprätta skillnader – skillnader mellan olika elevgrupper, skillnader mellan lärargrupper, lärarexamina på olika nivåer etc. Till bilden hör också markeringen av den akademiska hierarkin. Med den för närvarande havererade lärarlegitimationen så skulle t.ex. en akademiskt skriven uppsats uppfattas som en viktigare grund för bedömning av elevernas kunnande än lång erfarenhet av sådan bedömning.
Det gör det också lite lättare att begripa varför det går att, samtidigt som man förespråkar behovet av att höja lärarnas status, rikta den retoriska offensiven mot lärare och lärarutbildningen på ett sätt som sannolikt kraftfullt bidragit till att sänka statusen för läraryrket. Många reformer har dessutom bidragit till att försämra lärares arbetsmiljö. Det har aldrig varit meningen att alla lärares status ska höjas.
Så – vad är det vi måste tala om för att få till stånd en skoldebatt värd namnet? Här några exempel:
För att diskutera hur lärarnas status kan höjas måste frågan om läraryrkets kontroll över de pedagogiska verksamheternas utveckling och över vad som uppfattas vara god resp. dålig yrkesutövning analyseras. För att kunna tala om lärarutbildning som en professionsutbildning kan den inte vara underordnad andra gruppers övervälde – eller tvingas underordnas universitetens filosofiska fakulteter.
För att diskutera hur undervisningen kan förbättras skulle vi behöva tala om hur det går att skapa en infrastruktur och ett utrymme för ett långsiktigt och stegvis förbättringsarbete genom en praktikutvecklande forskning. Vi måste också diskutera vad det var i 90-talets reformarbete som bidrog till den kraftiga spridningen av ’eget arbete’ som lösning på de nya krav skolorna stod inför. Det var visserligen inget påbud uppifrån – men bl.a. kraven som följde med det nya betygssystemet bidrog sannolikt till den galopperande spridning som kunnat konstateras under senare hälften av 1990-talet.
För att diskutera hur kunskapsresultaten skulle kunna förbättras går det inte att undvika en grundläggande analys av mål- och resultatstyrningens (så som den kommit att utformas i Sverige) inverkan på undervisningens innehåll och form – inte minst trivialiseringen av skolans kunskapsinnehåll. Till detta hör att kritiskt granska idén om att kunna formulera tydliga mål – liksom utvecklingen av den självvalda nivågruppering som uppstår då eleverna väljer mellan G, VG eller MVG-spår, vilket sannolikt har bidragit till att de svenska eleverna lyckas allra bäst med de mest triviala uppgifterna i de internationella kunskapsmätningarna.
För att diskutera hur likvärdigheten kan öka måste t.ex. frågan om det överhuvudtaget är klokt med ett marknadstänkande i skolsektorn lyftas. Det är en mycket vidare fråga än huruvida friskolorna ska tillåtas göra vinst. I förlängningen betyder det också att frågan om skolpeng och valfrihet skulle behöva lyftas. Liksom förändringen från att tolka elevinflytande som deltagande och påverkan på undervisningens innehåll och form (på 1980-talet) till att bli en fråga om att välja skola (på 1990-talet). Voice eller exit.
För att diskutera hur klyftorna mellan olika elevgrupper ska minskas måste vi diskutera valfrihetens baksidor. Det handlar inte enbart om att få till stånd en socio-ekonomisk blandning – utan framförallt att inte skilja ut de motiverade eleverna från de omotiverade. Diane Ravitch har t.ex. visat hur valfriheten har lett till att några få är vinnare medan majoriteten förlorar.
För att förhindra utslagningen i skolan skulle vi behöva diskutera vad vi ska ha skolan till. Vad är skolan som samhällsprojekt – i ljuset av modernisering, globalisering och kunskapssamhällets utveckling? Vad det är för slags kunskaper och kunnanden som är nödvändiga som en medborgerlig bildningsbotten?
Finns det någon politisk spelare som vågar och vill ta tag i någon av de här bollarna?
Pingback: Peter Karlberg - Avrundar lördagen
Kanske förhåller det sig helt enkelt så Peter att man förväntat sig att du äntligen skulle ta initiativet.
Hur skulle du själv kunna bidra?
Peter Karlberg är naturligtvis varmt välkommen att sätta fart på skoldebatten i förekommande fall där denna helt eller delvis kan anses ha avstannat!
En ny pedagogisk optimism är fullt möjlig i framtidens skola – men några heliga kor måste först slaktas!
Sture Eriksson
SVERIGES NYA SKOLA.
Sture Eriksson
20 juni 2015
I decennier har den svenska grundskolan styrts av socialdemokratisk ideologi; under lång tid har hävdats att Sverige har världens bästa skola! Kritiken mot skolan har, även om den varit befogad och vetenskapligt grundad, enbart ansetts vara en svartmålning av den svenska skolan.
Den s.k. PISA-chocken 2013 visade emellertid att något var allvarligt fel i den svenska skolan. Det är nu inte längre möjligt, speciellt när omvärldens skolsystem inför radikala, vetenskapligt underbyggda förbättringar, att i skydd av föråldrad politik och önsketänkande försöka stoppa utvecklingen och med inkompetensen som ledstjärna fortsätta det sakrosankta projektet ”lappa och laga”.
Följande åtgärder måste genomföras för att bryta Sveriges nedåtgående spiral och inleda utvecklingen mot Europas bästa skola.
1. Inför Kinsey-rapportens krav på urval av läraraspiranter. Välj ut de bästa aspiranterna till att bli lärare. Utveckla ett urvalstest i form av ett flerdimensionellt testbatteri “Lärartestet” bl.a. inkluderande begåvning, ämneskunskaper, mått på empati, mått på samarbetsförmåga.
2. Genomför en radikal förändring av lärarutbildningen så att den förutom dagens ämnen inkluderar statistik, populationsgenetik, forskningsmetodik.
3. Höj lärarlönerna kraftigt (riktpunkt 50.000 kr per månad enligt Norge, Danmark). En applikation av SKL-strategin innebärande löneökningar på delar av delar av procent blir naturligtvis en garanti för att den svenska skolan allt mer kommer att halka efter omvärldens skolor.
Reducera lärarnas administration. Tillsätt lärarsekreterare som skall överta delar av administrationen.
4. Ge lärarstuderande god lön under hela studietiden.
5. Skapa ett institut “Speciallärarinstitutet” för pedagogisk vidareutbildning av lärare. Efter att någon tid ha verkat ute i skolorna bör intresserade lärare, med bibehållen lön, kunna välja slutlig inriktning av sin verksamhet. Detta institut bör leda till specialpedagogisk kompetens baserad på differentiell psykologi, genetik och pedagogik för att ge lärarna kompetens att undervisa svagbegåvade elever, medelbegåvade elever, högbegåvade elever med olika inriktningar och elever med olika funktionshinder. En viktig del av utbildningen bör avse ämnesdidaktik relativt elevernas begåvningsprofiler.
6. NYA LÄROPLANER. Skapa nya läroplaner för olika begåvningstyper och olika intresseinriktningar. Formulera de gemensamma och specifika studiemålen för de elever som är hyperbegåvade, högbegåvade, medelbegåvade eller svagbegåvade.
7. Skapa ett nytt “Läromedelsinstitut” som skall utveckla läromedel anpassade till olika begåvningstyper, intresseinriktningar och läroplaner.
8. Skapa ett nytt “Skolforskningsinstitut” som på basis av differentiell psykologi, populationsgenetik, neuropsykologi och pedagogik skall undersöka effekterna av olika grupperingar av skolklasserna, pedagogiska metoder och läraregenskaper. En viktig fråga för framtidens forskning avser den optimala tidpunkten för differentiering rörande olika elevkategorier och ämnen. Vidare bör undersökas optimala divergenser (utvecklingskurvor) för olika elevkategorier, både interindividuellt och intraindividuellt och hur dessa är relaterade till olika pedagogiska metoder och inlärningsstilar.
9. Starta ett kontinuerligt forskningsprojekt för att ta fram grundläggande fakta rörande individualisering i dagens skola samt hur olika individualiseringsmodeller fungerar för olika elevkategorier och olika begåvningsprofiler. Låt lärarna ingå i projektet som pedagogiska experter. För att bryta den nuvarande negativa trenden är en kraftsamling på detta forskningsområde nödvändig. Samtidigt har Sverige här en unik möjlighet att råda bot på brister i Kinseyrapporten och bli vägledande då det gäller individualiseringens pedagogik.
En rad fakta i sammanhanget finns på min hemsida: http://www.stureerikssonshemsida,n.nu
Rätt adress: http://www.stureerikssonshemsida.n.nu