Skola och SamhälleIngrid Carlgren: Varför tar inte skoldebatten fart?
Läraryrkets status, undervisningens kvalitet, de sjunkande kunskapsresultaten, de ökande klyftorna och den minskande likvärdigheten är exempel på frågor som av många uppfattas som stora problem i skolan idag och som därför borde vara i fokus av debatten – men av någon anledning tar debatten inte fart. I den här artikeln försöker Ingrid Carlgren förstå varför.
Problemen med dagens skolpolitik blir alltmer uppenbara och diskuteras numera också på våra stora tidningars ledarsidor. Ökande klyftor, sjunkande kunskapsresultat, ökad utslagning, försämring av lärares arbetsmiljö formar en brett uppfattad problembild och flera av de reformer som alliansregeringen genomfört har börjat ifrågasättas (t.ex. lärarlegitimationen, gymnasiereformen lärarutbildningsreformen).
Kort sagt – det borde vara läge för oppositionen att ta hand om den skolpolitiska bollen ett tag. Men åtminstone socialdemokraterna verkar inte intresserade. Visserligen har Baylan på mindre än en vecka skrivit två artiklar på DN debatt som försöker ge sken av att presentera en alternativ skolpolitik. Vari alternativet skulle bestå är inte särskilt klart – huvudsakligen verkar det vara en kopia av regeringens politik men med en lite annan retorik. Detta konstaterades också i en signerad ledarartikel på Dagens Nyheter som bejakade denna folkpartisering av socialdemokraterna.
Eftersom ingen tagit bollen kan också de nya problemen tas om hand och ’lösas’ av samma krafter som skapat dem. På DN’s ledarsida hejar man på regeringen och uppmuntrar till att när nu moderaterna tagit över så många av socialdemokraternas kärnfrågor så kan man väl kidnappa också frågan om likvärdighet och hur man hindrar ’utanförskap’ i skolan.
Resultatet blir förstås ”more of the same” – mer prov, tidigare betyg, mer kontroll, mer inspektion, mer reglering….. Genom att rikta uppmärksamheten mot kommunaliseringen går det att både ge sken av att ta itu med ’grundfelet i 90-talets reform och slippa problematisera resten.
Men varför blir det på detta viset? Varför tar inte skoldebatten fart?
Det enda svar jag kan komma på, är att den nuvarande skolideologin blivit så hegemonisk att de flesta har införlivat dess påståenden som självklara sanningar. T.ex. att den tidigare skolan var en flumskola, att det är kravlösheten som är problemet, att betyg måste man ha långt ner i åldrarna, att valfriheten är absolut nödvändig och något föräldrar och elever inte kan tänka sig att vara utan. Det finns också en rad osynliga, för-givet-tagna antaganden som aldrig diskuteras – som t.ex. att frihet är detsamma som valfrihet, att betyg är en nödvändighet för elevernas vilja att anstränga sig, att konkurrens mellan skolor höjer kvalitén på verksamheten, att det finns kunskap om hur en högkvalitativ undervisning ser ut.
Under många år byggdes en svart bild av den svenska skolan (och lärarutbildningen) upp i media och följdes upp i den politiska retoriken. Skapandet av den negativa bilden av den svenska skolan (som då fortfarande var en förebild i ett internationellt perspektiv) i media var den viktigaste förutsättningen för att sätta dagordningen för den skolpolitik som Jan Björklund kommit att representera. För bilden av skolan är viktigare än verkligheten – det är bilden som ligger till grund för politiken.
En förutsättning för att lyckas med att bygga den negativa bilden var den polarisering och förenkling av skolfrågorna som ramade in vad som kom att uppfattas som problem och vilka lösningar som behövdes. Därigenom kunde skolan och lärarutbildningen svartmålas samtidigt som skolexperternas kritik kunde avfärdas. Förenklingen och polariseringen gjorde det möjligt att tillskriva dem en rad uppfattningar som inte är sanna (som att t.ex. vara emot kunskaper och ordning).
I den rådande skolideologin diskuteras inte skolans övergripande mål eller skolan som ett samhällsbyggande projekt. Inte heller kunskapen diskuteras. I andra sammanhang än skolan skulle det förmodligen förefalla absurt att formulera innebörden i viktig kunskap i tydliga påståendesatser – men i den skolpolitiska retoriken har det kommit att tas för givet att detta är den enda vägen till framgång. Kunskap likställs med ’att eleverna når målen’. Ingen tycks bry sig om vad det är de 10 % -en av eleverna som inte blir godkända i skolans kärnämnen inte kan som de övriga 90 %-en kan. Skolan diskuteras dessutom ensidigt som en kunskapsproducerande apparat och som en marknadsplats där individer kan konsumera och maximera sina utbildningsinvesteringar. Kvantitativa resultat har blivit hårdvaluta och diskussionen om kunskap reduceras till att bli en fråga om resultaten på de internationella mätningarna – hur vi klarar oss i tävlingen. Om man vill problematisera kunskapsbegreppet uppfattas man företräda flumskolan och alltså vara emot kunskapsskolan. Eftersom ingen vill vara emot kunskaper – är alla för den nuvarande skolideologin. Agenda-byggandet har varit så framgångsrikt att det inte verkar spela någon roll om vi byter regering.
Jag tror man måste skilja mellan 90-talets avregleringar och decentralisering som inte med självklarhet bestämde inriktningen på skolpolitiken och den politiska agenda som därefter bredde ut sig på den nya skolpolitiska arenan och som dominerar tänkandet idag med fokus på betyg, kontroll, inspektion, uppföljning och differentiering. Jag tror också att för att få fart på den skolpolitiska debatten skulle tänkandet bakom denna agenda behöva lyftas och synas – d.v.s. den ’botten’ av antaganden som den nya hegemonin vilar på.
För det syftet är det intressant att läsa Hans Bergströms debattartikel nyligen. Hans Bergström har varit en av de starkaste aktörerna när det gäller konstruktionen av den svarta bilden av skolan och lärarutbildningarna. Det är därför intressant att se hur han nu känner sig tvungen (eller om det kanske är någon annan som trycker på) att rycka ut i hegemoni-försvar. Han konstaterar än en gång att det stora problemet med skolan på 80-talet var kravlösheten och bristen på arbetsro. Orsakerna till detta anser han vara att 68-andan tagit över institutionerna och med den en ”extrem jämlikhetssyn” vilket uppfattas som huvudorsaken till lärarnas sänkta status. För att komma tillrätta med situationen måste lärarnas status återupprättas vilket omfattar, såvitt jag kan förstå, att återinföra vissa nödvändiga skillnader och respekt för dessa skillnader. Då kan återigen rektorer och lärare uppfattas som auktoriteter och respekten för kunskap upprätthållas.
Det är just en sådan strävan som gör många av de reformer som drivits igenom begripliga. Det handlar om att återupprätta skillnader – skillnader mellan olika elevgrupper, skillnader mellan lärargrupper, lärarexamina på olika nivåer etc. Till bilden hör också markeringen av den akademiska hierarkin. Med den för närvarande havererade lärarlegitimationen så skulle t.ex. en akademiskt skriven uppsats uppfattas som en viktigare grund för bedömning av elevernas kunnande än lång erfarenhet av sådan bedömning.
Det gör det också lite lättare att begripa varför det går att, samtidigt som man förespråkar behovet av att höja lärarnas status, rikta den retoriska offensiven mot lärare och lärarutbildningen på ett sätt som sannolikt kraftfullt bidragit till att sänka statusen för läraryrket. Många reformer har dessutom bidragit till att försämra lärares arbetsmiljö. Det har aldrig varit meningen att alla lärares status ska höjas.
Så – vad är det vi måste tala om för att få till stånd en skoldebatt värd namnet? Här några exempel:
För att diskutera hur lärarnas status kan höjas måste frågan om läraryrkets kontroll över de pedagogiska verksamheternas utveckling och över vad som uppfattas vara god resp. dålig yrkesutövning analyseras. För att kunna tala om lärarutbildning som en professionsutbildning kan den inte vara underordnad andra gruppers övervälde – eller tvingas underordnas universitetens filosofiska fakulteter.
För att diskutera hur undervisningen kan förbättras skulle vi behöva tala om hur det går att skapa en infrastruktur och ett utrymme för ett långsiktigt och stegvis förbättringsarbete genom en praktikutvecklande forskning. Vi måste också diskutera vad det var i 90-talets reformarbete som bidrog till den kraftiga spridningen av ’eget arbete’ som lösning på de nya krav skolorna stod inför. Det var visserligen inget påbud uppifrån – men bl.a. kraven som följde med det nya betygssystemet bidrog sannolikt till den galopperande spridning som kunnat konstateras under senare hälften av 1990-talet.
För att diskutera hur kunskapsresultaten skulle kunna förbättras går det inte att undvika en grundläggande analys av mål- och resultatstyrningens (så som den kommit att utformas i Sverige) inverkan på undervisningens innehåll och form – inte minst trivialiseringen av skolans kunskapsinnehåll. Till detta hör att kritiskt granska idén om att kunna formulera tydliga mål – liksom utvecklingen av den självvalda nivågruppering som uppstår då eleverna väljer mellan G, VG eller MVG-spår, vilket sannolikt har bidragit till att de svenska eleverna lyckas allra bäst med de mest triviala uppgifterna i de internationella kunskapsmätningarna.
För att diskutera hur likvärdigheten kan öka måste t.ex. frågan om det överhuvudtaget är klokt med ett marknadstänkande i skolsektorn lyftas. Det är en mycket vidare fråga än huruvida friskolorna ska tillåtas göra vinst. I förlängningen betyder det också att frågan om skolpeng och valfrihet skulle behöva lyftas. Liksom förändringen från att tolka elevinflytande som deltagande och påverkan på undervisningens innehåll och form (på 1980-talet) till att bli en fråga om att välja skola (på 1990-talet). Voice eller exit.
För att diskutera hur klyftorna mellan olika elevgrupper ska minskas måste vi diskutera valfrihetens baksidor. Det handlar inte enbart om att få till stånd en socio-ekonomisk blandning – utan framförallt att inte skilja ut de motiverade eleverna från de omotiverade. Diane Ravitch har t.ex. visat hur valfriheten har lett till att några få är vinnare medan majoriteten förlorar.
För att förhindra utslagningen i skolan skulle vi behöva diskutera vad vi ska ha skolan till. Vad är skolan som samhällsprojekt – i ljuset av modernisering, globalisering och kunskapssamhällets utveckling? Vad det är för slags kunskaper och kunnanden som är nödvändiga som en medborgerlig bildningsbotten?
Finns det någon politisk spelare som vågar och vill ta tag i någon av de här bollarna?
56 Comments on “Ingrid Carlgren: Varför tar inte skoldebatten fart?”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Ingrid Carlgren är själv en av de ansvariga bakom den sviktande skolan av idag. Hon hade ansvar för lärarutbildningen på dåvarande Lärarhögskolan i Stockholm, där undervisningen var starkt ifrågasatt av
många grupper från studenter till ämnesansvariga kolleger (som undertecknad) på universitetet. Lärarutbildningen karakteriserades av en mycket gungig syn kunskapsbegreppet och en lika svajig syn på vetenskap. Denna syn på vetenskap kan ny beskådas i de forskarskolor som skapats runt om i landet och där en okritisk mängd kvalitativ vetenskap utförs på olika nivåer, utan någon som helst förankring i skolans verklighet.
Skolans svacka av idag är till stor del orsakad av en generation proggiga eller flummiga pedagoger som fått
bre ut sig och professionalisera sönder hela den pedagogiska vetenskapen.
Lärarutbildningarna är fortfarande fyllda av lektorer och adjunkter som är besmittade av dessa läror.
Valfrihet, ja – men gärna valfrihet från!
Med tanke på att det har skapats en miljardorganisation SKL med syfte att sopa skolproblem under mattan så är det förklarligt att skoldebatten hela tiden hämmas.
Jag ställer också frågan till dig Ingrid om det inte vore dags för lite självreflektion också. Är du helt oskyldig till det bristande lärarledarskapet och sjunkande söktrycket eller har kanske dina idéer bidragit till detta?
Ingrid, Du har ju rätt – men om man ska prioritera? Ett förslag: Efter vad jag kan se är det obegripligt att rätten till likvärdig utbildning inte görs till en självklarhet. Det är en rättighet att gå i en bra/likvärdig skola vad man än fötts och vem man än är. Detta kan man idag kräva med kraft.
På samma sätt kan man kräva att skolsegregeringen ska bort. Detta menar jag på samma sätt är en självklarhet. Vi kan inte acceptera en ökad segregering. Åtgärder måste till för att minska segregeringen – inte att öka dem.
Här behövs inte övervakning och kontroll av eleverna, men väl en koll på att kommuner och skolor gör sitt jobb att ge en likvärdig utbildning och att kämpa mot segregering.
Bertil, nu är jag visserligen jävig i frågan eftersom jag känner Ingrid, men jag frågar mig följande: Varför håller många Ingrid som ansvarig för den kritik som lärarhögskolan fick utstå? Rimligen måste väl en person som Eskil Frank vara betydligt mer ansvarig för det som skedde vid lärarhögskolan i Stockholm. Han var dess rektor 1997-2006 och ansvarig för alla de omorganisation som på gott och ont skapade stora oklarheter och spänningar i organisationen. Ändå har jag aldrig hört hans namn nämnas.
Dessutom, den stora kritiken mot lärarutbildningens kvalitet kom för de första årskullarna, och deras utbildning hade Ingrid inget som helst ansvar för. På den tiden jobbade hon med att bygga upp lärarutbildningen i Norrköping. Ingrid fick ansvar över det styrande organet på lärarhögskolan någon gång 2003/4 (jag minns inte när). Jag arbetade på lärarhögskolan 2002-2008 och var under några år doktorandrepresentant i nämnden. Ingrid lyckades under denna tid (ca 2003/4-2006) bland annat driva fram fyra kurser inom det allmänna utbildningsområdets termin 2, fyra kurser som höll god kvalitet och bidrog till att den kritiserade utbildningen fick fastare fötter och bättre forskningsanknytning. Gudarna ska veta att dylika organ var mycket svårstyrda. Här samlades en mängd olika företrädare med ofta olika agendor.
Ska jag göra min egna tolkning av varför Ingrid gjorts till syndabock (av många) här i Stockholm så är det för att skolbranschen i Stockholm är oerhört mansdominerad (DNs och SvDs manligt dominerade ledarsidor och deras kontakter med Jan Björklund och manliga rektorer i Stockholmsområdet, en manlig klan…). En stark kvinna, med egna åsikter hon är beredd att slåss för och som är betydligt bättre påläst inom området och som därtill har mer bakom pannbenet än dessa herrar tillsammans, ja, det är mer än vad dessa herrar klarar av. Den skolpolitiska agendan i Sverige idag sätts av män och handlar, tror jag, mer om genus (och bevarandet av hotade genusordningar) än om vänster-höger.
Mycket bra och viktig text Ingrid!
Det är lustigt men i samma stund som jag läser detta har jag en annan text av Slavoj Zizek bredvid datorn. Zizeks text är rätt tung men jag fastnar för hur han försöker beskriva hur ideologikritikens uppgift är att försöka förstå hur ideologi också lägger beslag på verklighetsframställningar och utropar sig själv till ensamperspektiv.
När du skriver att…
”Vi måste också diskutera vad det var i 90-talets reformarbete som bidrog till den kraftiga spridningen av ’eget arbete’ som lösning på de nya krav skolorna stod inför. Det var visserligen inget påbud uppifrån – men bl.a. kraven som följde med det nya betygssystemet bidrog sannolikt till den galopperande spridning som kunnat konstateras under senare hälften av 1990-talet.”
…tror jag att det finns det mycket att diskutera och undersöka. Jag tror att ett ensamt fokus på vad lärare gjorde är otillräcklig. Vi måste se på olika typer av mekanismer för att förstå lärares undervisningsbeslut.
Som tex en marknadsliberalt romantisk ideologi vilken förespråkar hur var och en av oss är ”vår egen lyckas smed”: alltså ska elever själva ta (och klara av att ta) ansvar för sitt skolarbete. Det skulle kunna beskrivas som en ideologi som påverkar skolan och dess invånare.
Ett annat bidrag till debatten är hur lärarrollen inte längre ses som en position vilken kan göra anspråk på status: lärare kan alltså inte längre lita till sin kompetens eller erfarenheter, utan blir tvungna att ”rådfråga” Skolverk/Skolinspektion etc. Men då borde det också vara intressant att försöka förstå vilka processer som kan ligga bakom statusförskjutningen.
Svaret är självklart! Politik och pengar.
Kommunpolitiker dränerar skolan på pengar. Rikspolitiker vågar inte ställa dem till svars eller ta ifrån dem möjligheten att öka sina löner på elevers och lärares bekostnad.
@Magnus Hultén
Vill du ha manliga ansvariga? En hel drös pedagogikprofessorer, Tomas Kroksmark, Mats Ekholm och Eskil Franck, finns med i bilden. Titta bara på vad modellskolan i Gränna presterar under Kroksmarks ledning!
En helt ovärdig forskning som luras på etablerade lärare som en ”sann skolforskning”.
Se min blogg. Där finns en avslöjande debatt med Kroksmark och en hel del recensioner av kvalitativa alster från pedagogikinstitutioner.
Det blir faktiskt en aning Kaftkaartat när företrädare för proggpedagogiken försöker etablera förtrupp för att rädda skolan.
När maskineriet gnisslar i den svenska skolan brukar det vara tacksamt att döma ut lärarkåren som inkompetent. Det tycks vara den enklaste vägen för att slippa ifrån en altför krävande analys av de grundläggande orsakerna till att den svenska skolan förlorar placeringar i den europeiska kunskapsligan. Med hjälp av fler betygssteg, oftare förekommande betygssättning samt lärarcertifikat utfärdade av Skolverket och dess allierade förväntas dock situationen kunna förbättras avsevärt allt enligt skolminister Jan Björklunds egna försäkringar. Paradoxalt nog innebär emellertid hans kalkyl att lärarnas arbetsbörda ökar ytterligare, vilket i sin tur torde drabba eleverna och deras möjligheter att höja kunskapsnivån. Det förefaller därför som om Björklunds ekvation inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Kanske är det helt enkelt så att det fattas något för att hans ekvation ska gå jämnt ut. Vilken okänd faktor är det då som Björklund kan ha utelämnat?
Politiker i allmänhet och Björklund i synnerhet har under senare år gärna lånat ett öra åt näringslivet och då särskilt när ryktet florerar att man överväger att flytta sin produktion utomlands. Indirekt ställs ständigt nya krav på ny och bättre utbildning från näringslivets sida. Däremot lämnas frågan öppen när det gäller undervisningens innehåll och mål. Vilken typ av kunskaper är nödvändiga och vad är det egentliga målet med all undervisning? Ska eleverna utbildas till levande uppslagsverk med betoning på faktakunskaper eller finns det även plats för kunskaper av typen förståelse, färdighet och förtrogenhet? Med en allt starkare fokusering på betyg är det svårt att frigöra sig från misstanken att skolan även fortsättningsvis kommer att prioritera fakta och minneskunskaper.
Det stora problemet som jag ser det är att alltför litet resurser satsats på skolforskning vilket att våra politikers intresse av forskningsresultat på skolans område tycks vara minimalt. Hur mycket av de senaste årens reformer kan egentligen sägas vara evidensbaserade? Jämfört med många andra länder i Europa visar det sig att Sverige ligger långt efter när det gäller att hålla jämna steg med resultaten skolforskningens område. Varför lyssnar inte Björklund på det örat i stället för att stirra sig blind på formella disciplinära frågor som rör ordning och uppförande. Den krampaktiga fixeringen vid den gamla pluggskolan tycks alltjämt utgöra ett oöverstigligt hinder vad gäller hans förmåga att ta del av våra nordiska grannländers lyckosamma satsningar inom skola och undervisning.
Sammantaget skulle man kunna säga att vi på skolutvecklingens område valt att ta ett steg tillbaka för att senare kunna ta två steg framåt. Det senare lär dock inte ske med datorernas hjälp även om den tekniska utveckling kommit långt på detta område. Däremot har det visat sig att det i undervisningen krävs mer inslag av analys, reflektion, kritiskt tänkande och en medveten värdering av informationskällor. Frågan kvarstår: Hur kan t.ex. lärarna hjälpa eleverna att skapa mening ur information? och hur kan de hjälpa eleverna att skapa mening om informationssökning och informationsanvändning?
Ingrid: Hegemonin är rätt ord. Skillnaden mellan blocken inom de flesta politiska frågor är liten, så även inom skolpolitiken. Därför lyckas inte Baylan leverera något som avviker nämnbart, det mesta är retorik. Men varför skriver du Ingrid följande: ”…skilja mellan 90-talets avregleringar och decentralisering som inte med självklarhet bestämde inriktningen på skolpolitiken…”?
Avregleringar påbörjades av (s) genomfördes massivt av alliansen och effekterna/resultaten syns tydligt inom skolpolitiken och äldrevården. I Ingrids påstående kan man utläsa en önskan att det inte gått så långt inom skolan. Björklund ansåg 2008 att valfrihet är bra men ”marknaden måste regleras” (se Lisbeth Lundahl 2008). Är det reglering av marknaden som Ingrid önskar?
Till Bertil Törestad: Vetenskap och forskning är tidsödande, kräver distinkta ord en tålamodskrävande syssla. De vardagliga slängiga uttrycken som vi alla tror oss förstå måste definieras. En egenskap hos vetenskapen som avskräcker några men fångar andra.
Vad betyder
1) proggiga pedagoger
2) flummiga pedagoger ?
Fantastiskt vad myter om flumskola och proggare lever, långt efter att finansmarknaderna avreglerats, fritt val av skola införts och betyg och prov mångfaldigats. De ideologiska skygglapparna vägleder skoldebatten. och den blir som den blir. Det kommer att ta tid innan någon form av tillnyktring sker och man på olika håll (inte bara ett) kan se att tidigare hållningar inte håller. Det behövs självfallet både självkritik och kritik.
I USA pågår en kamp om bilden av de dåliga resultaten i landet. Två huvudfåror finns; resultatspridningen är kopplad till förekomsten av fattigdom är den ena. Om bara alla skolor gör som de enstaka som trots dåliga förutsättningar sägs ha presterat väl, så ska man inte skylla på fattigdom. En ganska improduktiv motsättning tror jag eftersom båda har en giltighet. Dvs. en sida av resultatförsämringen senare år är den fattigdom som brett ut sig också i ganska stora delar av Sverige.
@Kirsti
Vad är progg och/eller flum? Läs min blogg så ger jag där många exempel på vad flum är.
Jag kan också svara som folket på LHS rådde mig: ”Låt studenterna själva ta redan på den kunskapen”.
Skolan har systemfel vad gäller dess organisation och undervisningens bedrivande. Skoldebatten tar inte fart förrän vi börjar diskutera dessa två verkliga problemen. En skoldebatt som leds och förs av konservativa skolpolitiker, lärarfacken och lärarhögskolorna som all kämpar för sin existens tar aldrig upp de problemen, eftersom de vet att om detta gjörs kommer vi fram till verkliga lösningar på skolproblemen där de praktiskt taget kommer att försvinna.
Lärarens roll som undervisare – när det gäller kunskapsdelen av utbildningen – har för länge sedan spelat ut sin roll och kommer att försvinna. Lärarens viktiga roll som utbildningsledare, pedagogisk expert, inspirationskälla och organisatör kvarstår, men rollen som undervisare, betygsättare och ordningsvakt försvinner.
Den moderna informations- och kommunikationsteknologin – ICT – presenterar enastående möjligheter för alla elever att individuellt inhämta kunskaper mycket bättre, grundligare, snabbare, mera ekonomiskt och mera effektivt jämfört med den traditionella klassrumsundervisningen.
Skolproblemet är varken pedagogiskt, tekniskt eller ekonomiskt – utan till allra största delen – organisatoriskt Detta systemfel kan inte rättas till inom ramen för det traditionella skolsystemet. Skolan måste – som alla andra samhällsfunktioner har gjort – anpassas och utvecklas enligt de krav som det moderna samhället ställer.
Vi måste finna en organisation där kunskapsinlärningen – med ICT – och de övriga delarna av den totala och fullständiga basutbildningen kan samverka på ett effektivt sätt. Där lärarna får ett nytt, inspirerande, professionellt jobb som kan bli arbetsmarknadsmässigt väl kompenserat.
Därför måste vi avsluta dagens snedvridna och meningslösa skoldebatt mellan skolpolitiker, lärarfacken och lärarhögskolorna och starta en ny debatt kring de grundläggande skolproblemen där även eleverna, föräldrarna, näringslivet och hela samhället medverkar.
Hur skall vi då få alla dessa att delta? Anledningen till att de inte deltar aktivt är att de hittills bara fått en begränsad och enkelriktad information om skolan som aldrig visar på de enastående möjligheter som nu finns för att skapa ett nytt, högeffektiv lärosystem.
Ett genomarbetat och kostnadsberäknat förslag till hur detta kan ske presenterar jag i EN VITBOK OM GRUNDSKOLAN. Förslaget bygger på rekommendationer från två internationella UNESCO-kommissioner, bestående av världens främsta experter på utbildnings- och skolutvecklingsområdet. Den kan i draft laddas ner gratis – för att ingen skall tro att jag har något kommersiellt intresse – från http://www.sweducation.eu.
Med detta som information inbjuds alla till en kritisk, saklig, ingående, och allmän samhällsdebatt om hur vi kan skapa en GRUNDSKOLA 2012, som blir tio gånger effektivare (+1000%) för alla elever och samtidigt halverar kostnaden för kommunerna (-50%). Det är endast ur en sådan debatt, där alla intressenter deltar som en ny skola med ett nytt lärosystem kommer att kunna skapas.
LENNART SWAHN (swahn@peoplepc.com) http://www.sweducation.eu
f.d. Lektor och Rektor för teknisk utbildning och lärarutbildning.
Utbildningsexpert vid Världsbanken, UNESCO och ILO.
Stefan Svedberg skriver:
”När maskineriet gnisslar i den svenska skolan brukar det vara tacksamt att döma ut lärarkåren som inkompetent.” (Slut citat).
Stefan! En stor del av lärarkåren ÄR inkompetent. Det finns numera inte många utbildade lärare kvar i ämnen som matematik, fysik, kemi och biologi. Det är ett resultat av lönesänkning och sämre arbetsförhållanden som kommunaliseringen medfört.
De flesta som undervisar i matematik har ingen utbildning och ingen kompetens. Det är ”vem som helst” som tvingas av rektor att fylla en tom schemaplats. De kan ofta mindre matematik än eleverna de ungervisar. Det är därför just matematikkunskaperna sjunker i förhållande till andra länders.
Det samma gäller fysik, kemi och biologi. Det innebär i slutändan att Sverige får sämre ingenjörer och sämre industriell utveckling. Lärarkårens ökande inkompetens ÄR ett problem. Men grunden är att kommunerna behåller de pengar som skulle gått till elever och lärare för att höja löner och skapa en byråkrati som hindrar all pedagogisk utveckling och som dränerar undervisningen på pengar.
”Flum är sådant man inte förstår. När man vet mer är det ofta inte flummigt längre.”
Så sa en skolutvecklare jag intervjuade för några år sedan. Klokt och träffande. Ofta upplever jag kritiken som riktas mot mer progressiva krafter och idéer inom skolans värld för oerhört flummig, i den bemärkelsen.
Att veta mer om flum – vilket mål för vetenskapen! Då blir man skolavvecklare.
Men Bertil, det verkar väl ändå rimligt att man som vetenskapligt skolad är beredd att utveckla vad man menar med att använda olika beteckningar! Det är ju du som använder flum och progg utan att förklara vilken innebörd du lägger i begreppen. För egen del vill jag vara självkritisk – jag borde ha använt citat-tecken när jag skriver ’flumskolan’ i min artikel eftersom jag syftar på en förenklad och förvriden beskrivning av det som brukar benämnas som progressivism (se f.ö. Olle Holmbergs artikel ”om flum” http://www.skolaochsamhalle.se/skolpolitik/olle-holmberg-om-flum/ ). Och när det gäller proggpedagogiken försökte jag inleda en diskussion för ett halvår sedan och i dina kommentarer till mina artiklar om progressivismen verkar du inte ta avstånd från vare sig Dewey eller progressivismen – däremot från ett antal uttolkningar på lärarutbildningarna – vilket jag kan hålla med om.
Och Jan, jag tycker att min artikel öppnar för självkritik – från många av oss som varit inblandade. Däremot så blir jag nyfiken på hur du menar att mina idéer skulle ha bidragit till bristande lärarledarskap och sjunkande söktryck. Jag tror att jag skrev den första kritiska artikeln mot vissa sidor av ’eget arbete’. Det var 1994. F.ö. är de idéer som jag känner störst ansvar för de som ligger bakom kunskapssynen i ”Skola för bildning”. Dessa idéer kan naturligtvis diskuteras – vilket jag med glädje skulle göra. Men du kan väl inte mena att kunskapssynen skulle ha bidragit till det sjunkande söktrycket till lärarutbildningarna?
Kirsti, nej jag är inte ute efter en reglering av skolmarknaden. Jag ser inte heller hur decentralisering och avreglering med självklarhet innebär en marknadsstyrning. Det jag syftade på var att när decentraliseringen och avregleringarna inleddes så var ännu inte den nyliberala/konservativa skolideologin hegemonisk. Det är just kombinationen av skolsystemets omstrukturering och framväxten av den nya ideologin som leder i en viss riktning. Detta kan förstås inte förklara allt (vilket väl t.ex. Mats B är inne på)
2008 avvecklades Myndigheten för Skolutveckling. Myndigheten hade då med sitt utvecklingsarbete lyckats knyta en båge av processinriktad samverkan mellan centralmaktens intentioner och skolans lokala praktik. Upplägget var egentligen ett ganska okomplicerat nätverkande där noderna bestod av goda exempelskolor. Med denna form av utvecklingsarbete uppstod samarbete, ömsesidig förståelse och snabb kunskapsspridning mellan skolor samt mellan central och lokal nivå. Goda exempel som utvecklades lokalt kunde implementeras i beslutsfattandet centralt. Jag tror på detta sätt att arbeta. När Myndigheten för Skolutveckling försvann och helt ersattes av centraliserad skolinspektion för 350 milj per år försvann också ett viktigt incitament för skolutveckling. Dialog och ömsesidighet ersattes av vertikal ordergivning. En sådan styrform fungerar inget vidare i ”lärandeorganisationer”. Det lär oss varje bok i organisationslära redan i sitt inledande kapitel.
Bertil – jag förstår inte varför du vill dra ner debatten till en person- och skuld-debatt? Skulle det glädja dig om den samlade pedagogkåren bugar sig mot utbildningsdepartement och DN och utbrister i ett trefaldigt ”mea culpa”?
Såvitt jag förstår försöker Ingrid hitta lösningar och peka på områden som behöver diskuteras. Medan du, Bertil, påpekar att de skyliga inte har rätt att diskutera i debatten. Jag ser vissa likheter mellan denna korstågsretorik och den Björklundska frälsarmyten – men det är mer religion än vetenskap, så jag föreslår att vi lämnar dina synpunkter därhän. Eller att du fortsätter din jakt på de skyldiga på din egen blogg.
Tack Göran för din kommentar!
Men fullt så allvarligt som du gör gällande är det väl ändå inte!
Visst finns det inkompetenta lärare liksom det finns inkompetens inom alla yrkesområden. Men att utifrån detta konstaterande döma ut en hel lärarkår, vilket ibland händer, kan du väl ändå inte gå med på eller hur? Lika litet låter jag mig övertygas om att skolans problem skulle vara lösta om lärarkåren kunde betraktas som fullt kompetent. Däremot finns det andra problem som är betydligt allvarligare.
Ett är den ständigt återkommande bedömningen och betygsättningen av eleverna, vilket tvingar lärarna att i sin undervisning prioritera lätt mätta faktakunskaper som i sin tur leder till avsaknaden av förståelse-, förtrogenhet- och färdighetskunskaper. Ett annat är en allt hårdare styrning och reglering av kursplaner, skolämnen och målkriterier vilket skapar likriktning och allt mindre utrymmer för det pedagogiska utvecklingsarbetet. Den ökade styrningen uppifrån skapar en allt ofriare skola med ett minskat frihetsutrymme för såväl lärare som elever. Till detta kommer ytterligare ett allvarligt problem som handlar om lärarnas status som värderas allt lägre.
Att sedan som Bertil Törestad försöka sammanfatta skolans problem som flum är väl att välja en litet väl lättköpt förklaring. Om en förändring verkligen ska kunna komma till stånd till det bättre krävs helt visst något mer än förenklingar och förvanskningar. Framför allt krävs aktiv handling framför ordrika förenklingar och någon eller några som vågar hålla i ”yxskaftet”. Var håller då våra representanter för lärarfacken hus i tider som dessa kan man fråga sig. Vet någon?
Ingrid
När nu orden flum och progressivism redan är i svang, så kan väl jag också få använda dem? Den precisionslösa och världsfrånvända kunskapssyn som flumpedagogiken representerar bör varje upplyst person omedelbart känna igen.
Kurt Wicke
Så du är en av dessa herrar som vet hur debatter dras upp eller ner? Jag förmodar att du undervisar om demokrati och åsiktsfrihet i din skola – rent teoretiskt förstås då?!
Kirsti, du har helt rätt. det var S och Bengt Göransson i Olof Palmes andra regering som efter segervalet september 1982 lade om den svenska skolpolitiken. Riksdagen hade rvå år tidigare ställt sig bakom en ny läroplan -LGR 80, som byggde på krav från skolans egen personal om hur skolan skulle fortsätta att utvecklas i demokratiks inriktning. Denna läroplan angreps av DN och Hans Bergström, ivrigt påhejad av Dr Gormander i AB samt en del akademiker i sammanslutningen AKS – Aktionsguppen för Kunskap i Skolan. Skolan hade hittils varit en angelägenhet för hela Sverige. Nu blev det akademiskt reaktionära Stockholm som genom politiker satte sig på de professionella i skolan. Sedan dess har skolan sackat efter i motsats till grannlandet Finland.
Det tycks som det råder ett antal spänningsfält i denna skoldebatt.
Ett potentiellt spänningsfält tycks vara mellan demokrati och kunskap/professionalitet.
Ett annat potentiellt spänningsfält tycks vara mellan teori och praktik.
Ett tredje potentiellt spänningsfält tycks vara mellan olika kunskapsformer, t.ex. mellan vetenskaplig kunskap och erfarenhetsbaserad kunskap
Ett fjärde potentiellt spänningsfält tycks vara mellan olika vetenskapliga traditioner
Ett femte potentiellt spänningsfält tycks vara mellan att fokusera på det förflutna och att fokusera på framtiden.
Ett sjätte potentiellt spänningsfält tycks vara mellan olika förhållningssätt till det förflutna
I teorin är väl dessa eller andra potentiella spänningsfält en fantastisk grogrund för skolutveckling. Hur det sedan blir i praktiken får vi väl i bästa samförstånd, missförstånd eller konfliktillstånd praktisera. För jag tror att innerst inne finns det en hel del gemensamma uppfattningar också. För annars skulle inte samhället vara möjligt. Och samhället är möjligt. Vi ska till och med undervisa om samhället i skolämnet samhällskunskap.
Ingrid Carlgren lyfter fram angelägna frågor och frågar sig varför skoldebatten inte tar fart. Men flera kommentatorer vill föra en annan debatt som knappast gagnar skolan.
Hej Patrik och övriga!
Jag håller med dig att det vore önskvärt att debatten fokuserade på de frågor Ingrid tar upp. Men jag tror ändå på en öppenhet även för debatter av annat slag – debatter och debattörer som vill säga något utifrån sin erfarenhet, sina känslor etc. – ungefär som jag och du vill säga något.
Denna bloggs styrka tolkar jag är öppenhet för olika slags åsikter, synpunkter om skolan. För jag tror att denna öppenhet behövs om min hypotes stämmer att det finns ett antal potentiella spänningsfält i skolan och i samhället.
Men visst är det knepigt när kunskapsskolan politiskt lanseras med betyg i t.ex. Folkpartiets valaffischer från 2010. Det är ungefär som den politiska nivån skulle lansera sjukvård med att man har nya termometrar som bättre mäter patienters feber. Och visst är det knepigt när kunskapsskolan lanseras med förmedling av kunskap och inte diskuterar vilken kunskap som ska förmedlas. Och visst är det knepigt att ju mer kunskap mänskligheten har samlat på sig i form av avhandlingar, rapporter etc. , desto mer utrycks barnens rätt till en bestämd mängd av denna outtömliga kunskap.
Och slutligen målstyrningen. När denna styrningsform av offentlig sektor debatterades i början av 1990-talet skrev någon forskare (kommer i skrivande stund ej ihåg namnet) att det inte går att styra med mål. Svaret är att det går, vi gör det nu. Frågan är till vilket pris?
Ingrid ställer frågan ”Varför tar inte skoldebatten fart?”. Svaret hon ger är hegemoni, vilket jag håller med om. När de stora dominerande partierna i grunden har samma syn på skolan så blir det ingen debatt. De stöds dessutom av opinionsbildare som har gjort karriär på att propagera samma lösningar som Jan Björklund. För att inte tala om de mäktiga ekonomiska intressena som har tjänat stora pengar på skolsystemets omläggning de senaste 20 åren.
Om vi skall lyckas bryta den dominerande hegemonin så räcker det nog inte med argument. Vi behöver också börja fundera på hur vi kan bygga upp en motmakt som kan torgföra alternativa skolvisioner. Orden och åsikterna sprider sig inte av sig själv. Åsikterna och visionerna behöver människor av kött och blod som sprider dem.
Åsikterna och visionerna har vi – även om vi inte alltid är överens. Vad som vi däremot inte har är människorna. Vi debatterar här med varandra,(De flesta här på kommentarsfältet är gamla bekanta kommentatorer) men når vi ut utanför vår lilla krets av skolintresserade?
Skall vi lyckas med det Ingrid hoppas får vi nog börja fundera på hur vi kan sprida diskussionen om svensk skola till fler.
Kanske genom att anordna en debatturné genom landet. Förslagsvis med några duktiga och kloka debattörer. Man skulle kunna börja i de större städerna. Finns nog ganska många lärare runt om i landet som skulle vara intresserade att både hjälpa till att anordna en sådan turné och även komma och lyssna. Lennart Swahn;s ide om en vitbok är bra. (Även om jag inte håller med om hans starka tilltro till ICT). En mötesturné runt om i Sverige där vitboken presenterades skulle kunna fungera som anledning till att genomföra mötesturnén. Om inte en vitbok så kanske ett utbildningspolitiskt manifest skulle kunna fylla samma funktion. Vad jag egentligen försöker säga är att vi nog måste hitta på sätt att förflytta skoldebatten från ”Skola och Samhälle” ut till den intresserade allmänheten. Det är först när debatten når utanför våra skolpolitiska vattenhål som debatten kommer att ta fart. Och som det politiska läget ser ut så får vi nog göra det själva – Björklund och Baylan kommer inte att göra det.
Svensk skola är på väg in i en återvändsgränd av testningshysteri och deprofessionalisering av läraryrket.
Det behövs något annat. Två kunniga människor som ser saker på ett annat sätt är professor Diane Ravitch i boken ”The Death and Life of a Great American School System”, eller se hennes föredrag: Dr. Diane Ravitch On Public Education, Privatization and Professionalization in San Francisco på YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=ISHlHlLuLRQ
samt Andy Hargreaves:
http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2012/04/11/sjalvstandiga-larare-battre-fler-prov
Efter alla inlägg i debatten hittills kan det finnas skäl att ställa frågan om skoldebatten nu äntligen tagit fart och om Ingrid Carlgren sist och slutligen fått svar på sin inledningsvis ställda fråga. Enligt min ringa mening är det svårt att se hur denna debatt skulle kunna få liv och mening utan att de det dem berör själva aktivt deltar och avger sin förklaring. Det är ju faktiskt lärarna som frågeställningen egentligen handlar om. Om några skall kunna bidra till en levande debatt som gäller skolan så måste det väl ändå handla om aktörerna på utbildningsområdet d.v.s. pedagogerna. Vad kan då orsaken vara till den öronbedövande tystnad från det hållet kan man fråga sig?
Det kan, som jag ser det, finnas två viktiga förklaringar. Den ena sammanhänger med lärarnas växande arbetsbörda vilken helt enkelt innebär att de inte hinner engagera. Den andra förklaringen kan bero på att det idag inte finns någon instans dit de kan vända sig med sina synpunkter och problem. Det finns helt enkelt ingen som lyssnar eller bryr sig. Skolan har under senare år blivit en arbetsplats där det förväntas att alla strikt följer läroplanen utan att ifrågasätta någon eller något. Därför förväntas inga personliga initiativ eller någon form av utvecklingsarbete. Det lilla personliga frihetsutrymme som tidigare fanns har helt försvunnit och ersatts av arbetslagens fastlagda planeringsscheman där kraveyt på omdömen och betyg kommit att sätta sin prägel på undervisningens innehåll och mål. Men lärarnas ständigt ökade arbetsbelastning är det egentligen inte så svårt att formulera enkelt svar på Ingrid Carlgrens frågeställning utan att för den sakens skull nödvändigtvis behöva analysera sönder och samman ”läraryrkets status, undervisningens kvalitet, de sjunkande kunskapsresultaten, de ökande klyftorna och den minskande likvärdigheten”.
Efter alla inlägg i debatten hittills kan det finnas skäl att ställa frågan om skoldebatten nu äntligen tagit fart och om Ingrid Carlgren sist och slutligen fått svar på sin inledningsvis ställda fråga. Enligt min ringa mening är det svårt att se hur denna debatt skulle kunna få liv och mening utan att de det dem berör själva aktivt deltar och avger sin förklaring. Det är ju faktiskt lärarna som frågeställningen egentligen handlar om. Om några skall kunna bidra till en levande debatt som gäller skolan så måste det väl ändå handla om aktörerna på utbildningsområdet d.v.s. pedagogerna. Vad kan då orsaken vara till den öronbedövande tystnad från det hållet kan man fråga sig?
Det kan, som jag ser det, finnas två viktiga förklaringar. Den ena sammanhänger med lärarnas växande arbetsbörda vilken helt enkelt innebär att de inte hinner engagera sig. Den andra förklaringen kan bero på att det idag inte finns någon instans dit de kan vända sig med sina synpunkter och problem. Det finns helt enkelt ingen som lyssnar eller bryr sig. Skolan har under senare år blivit en arbetsplats där det förväntas att alla strikt följer läroplanen utan att ifrågasätta någon eller något. Därför förväntas inga personliga initiativ eller någon form av utvecklingsarbete. Det lilla personliga frihetsutrymme som tidigare fanns har helt försvunnit och ersatts av arbetslagens fastlagda planeringsscheman där kravet på omdömen och betyg kommit att sätta sin prägel på undervisningens innehåll och mål. Men lärarnas ständigt ökade arbetsbelastning är det egentligen inte så svårt att formulera ett enkelt svar på Ingrid Carlgrens frågeställning utan att för den sakens skull nödvändigtvis behöva analysera sönder och samman ”läraryrkets status, undervisningens kvalitet, de sjunkande kunskapsresultaten, de ökande klyftorna och den minskande likvärdigheten”.
Det blir aldrig någon riktig debatt om man har en”helig ko” närvarande som man inte får röra.
Om svenska kyrkan skulle ha en kritisk och ingående diskussion om guds existense, men inte
diskutera möjligheten att han inte existerar så skulle väl inte debatten ta någon större fart.
De grundläggande skolproblemet är ”läraren måste tas bort från kunskapsundervisningen och
ersättas med ICT undervisning”. För detta fordras en hel omorganisation.
Då löser vi alla lärarproblemen, elevproblemen, kvalitetsproblemen, likvärdighetsproblem,
mijöproblemen, kostnadsproblemen och debattproblemen (för nu har vi något reellt att diskutera)
Debatten nu är en intern debatt mellan lärare, lärarfacken och lärarhögskolorna med
egetintresse att bevara ett 170-årigt skolsystem, planerat efter det gamla bondesamhällets principer.
Det enda tillgängliga förslag som är en konkret, fullständig och realistisk lösning på
skolproblemet kan ni ladda ner från min hemsida enligt ovan.
Carpe Diem
Lennart
En lång och givande kommentarstråd!
”Avreglering och därmed uppkomst av marknadsstyrning” Ett fenomen som kräver analys! Själva poängen med avreglering är att skapa marknad, vilket kanske inte alla politiker, även de som röstat för avregleringen, är medvetna om.
Marknaden i sin tur förändrar innehållet verksamhetens drivkraft: ”värna om verksamheten”. Förr innebar ”värna om verksamheten”, arbeta för den gemensamma tillgången. De mindre duktiga medarbetarnas arbete störde inte helheten så länge det mesta fungerar till belåtenhet. Läraren arbetade på en enhet som hela samhället ansåg var viktig.
När marknadsstyrningen kliver in, vilket den gör även i de kommunala skolorna när de fristående har etablerats i kommunen, blir innehållet i orden ”värna om verksamheten” lika med ”vad som gynnar enheten” dvs skolan, eller företaget. Konkurrens istället för uppbygge av gemensamma tillgångar.
För att se hur denna förändring genomsyrar institutionerna räcker inte kunskaper i pedagogik. Statskunskap?
Några reflektioner om lärarutbildningen. För det första är utbildningen varierad. Ämneslärarna har en studiegång och klasslärarna en annan. När det gäller den praktiska pedagogiska utbildningen brukar studenterna framhålla att det framför allt är under praktikperioderna de fått den mest avgörande träningen. Handledarnas roll har under åren blivit alltmer framträdande.
Min erfarenhet är att skolan är en konservativ organisation som inte är så mottaglig för pedagogiska ideologier utan metoder och idéer om undervisning går i arv. Om det stämmer är inte lärarhögskolans inflytande så stort som ibland görs gällande.
Jag har ju haft mitt begränsade synfält inom gymnasiet. Flertalet kandidater jag mött har haft goda ämneskunskaper och varit talangfulla pedagoger som med mer rutin säkert blivit skickliga i sitt yrke. På de gymnasier som jag har arbetat på i Stockholm och Uppsala har jag inte mött lärarkandidater som visat prov på att ha fördärvats av undermålig undervisning vid lärarhögskolorna. Så jag undrar var de finns.
Lärarutbildningen som kan ha varierat i kvalitet men som ändå har utgjort en bas för den fortsatta utvecklingen till lärare. Viktigare tror jag de första åren efter utbildningen har varit och vilken kultur som rått vid den skolor där de tidiga erfarenheterna gjorts. De har utgjort de inre villkoren så att säga men sedan finns alla de yttre som inte är statiska utan förändras över tid.
Skolans möjligheter att klara sitt uppdrag tror jag främst beror på andra faktorer än lärarutbildningen. Men det är möjligt att en längre och mer kvalificerad lärarutbildning med högre intagningskrav på sikt bättre kan klara de utmaningar skolan står inför. Det är också möjligt att dagens skola är hopplöst föråldrad i sin uppläggning vilket gör den trög och ineffektiv.
Skolpolitiken bör utgå som Carlgren skriver utifrån vilken typ av medborgare skolan/samhället fostrar och behöver. Genom att se till de svagaste eleverna och elevgrupperna bör vi inte bara kunna höja elever- och skolors resultat utan också höja lärarens status. Det tror jag kan ske genom fortbildning och transparens (hur och vad och varför gör läraren som den gör?). Bara genom att bli mycket professionella inom sitt yrkesutövande i sin skola och genom att kunna visa detta för andra (kollegor, föräldrar, politiker etc.) kan vi lita på en skolutveckling som är bra för den elevgruppen, det vill säga alla elever.
Under min utbildning kunde jag ständigt se hur långt min praktikskola hade det till skolforskningens framkant och hur bra lärare tyckte att det var att gå i gamla fotspår. Nu ser jag det på min arbetsplats. Det måste ändras för att vi ska nå En skola för alla. De lärarlyft som initierats ger bara enskilda lärare nya kunskaper som de i sin tur kanske bara använder i SITT klassrum. Att skicka EN eller ett fåtal lärare kan vara ett billigt sätt för rektorer/huvudmän att visa på att lärare får kompetensutveckling. Men får de kompetensutveckling i det som de behöver kompetensutvecklas i? Får vi då bättre lärare? Lär sig eleverna mer? När blir kunskapsöverföringen mellan lärare/högskola viktig i skolan?
Det är detta jag tror att Kroksmark försöker visa och genomföra på skolor, att lära lärare en metod för att utveckla sin undervisning i kollektiv och samtidigt fortbilda skolledare i pedagogiskt ledarskap; en samlad ansträngning för att lämna både slentrianundervisning och flumskola. En lärarkår som visar att det inte behövs katederundervisning för att banka in kunskaper i eleverna utan en kår som är där och stöttar elevernas inlärning multimodalt oavsett elevernas bakgrund. Den skolan kan vara med och bygga framtidens medborgare för den skolan visar att varje enskild elev är viktig. Den skolan är med och bygger bort segregation.
Om högskolan och skolforskningen blir mer synlig ute i skolverksamheten tror jag att det blir lättare för pedagoger att träda fram och ta en synlig roll i debatten. Skolpolitisk blogg, även i den här regin, riskerar ju att se ut som att den skrivs för att motivera sitt eget varande? Den synen på vårt kunskapsfält och vårt yrkeskunnande måste brytas ner. Öppna debatter är ett jättebra exempel på hur detta kan göras! Genom att visa goda exempel ger vi motivation till andra att ändra åsikt (läs politik, undervisning, pedagogisk ledning). För som J Osborne säger att bryta en attityd och samtidigt få eleven att lära sig är en mycket svår uppgift när hon/han inte är motiverad, och då gäller det att vara övertygande.
Den forskning som Tomas Kroksmark bedriver i Jönköping och med hjälp av lärare i Ribbaskolan i Gränna är rentut sagt undermålig. Den är odistinkt och har en oprofessionell syn på kunskapsbildning och vetenskap.
En avhandling som handletts av Tomas Kroksmark och Ingrid Carlberg ger syn för sägen. Jag har själv recenserat den på min blogg:
http://torestad.blogspot.se/2012/03/nar-skolforskningen-sla-slint.html
Patrik Rydell
Jag blir riktigt glad över din kommentar. Vi behöver även få fram de positiva erfarenheterna, för att förstå att det inte direkt skulle handla om en undermålig lärarutbildning och att det enda som behövs är att den förändras. Praktiken behöver också förändras, då traditionen är mycket stark.
Jag undrar också var alla ”de oambitiösa” och ”glidarstudenterna” finns inom lärarutbildningen? Efter tretton år har jag ännu inte upptäckt dem.
Sen vad gäller att hitta syndabockar – Ingrid Carlgren får av vissa, skulden för det som påstås ha hänt under Lärarhögskolans tid. Jag var själv med under den tiden och min uppfattning är att kvaliteten ökade väsentligt under hennes tid som rektor.
Mycket som skrevs och uttalades om Lärarhögskolan baserades på enskilda fall, som generaliserades. Man skall inte tro på allt som skrivs i media! Den skapar sanningar, mer än beskriver dem.
I vilket fall är det inte speciellt konstruktivt att hela tiden gå tillbaka till Lärarhögskolan som inte finns längre. Låt den vila i frid. Nu är vi inne på det femte SU-året och lärarutbildningen ser annorlunda ut på många sätt. Om det är bättre eller sämre, ja det får väl framtiden visa.
Ett av problemen med lärarutbildningen var (och ä)r just att man inte upptäckte glidarstudenterna.
Hej igen!
Först vill jag tacka Ingrid för att hon, genom sin artikel, bjöd in oss till denna givande skoldebatt.
Sedan vill jag tacka Lisa Gustavsson för att hon gav en mer inifrånsida på skolan och skolforskning.
Sedan vill jag tacka Småland som ger mig hopp om att förändring är möjlig. En realistisk förändring tycker jag.
Jag vill även tacka Lennart Swahn för möjligheten till en idag utopisk förändring som kanske blir realistisk i framtiden.
Slutligen vill jag tacka Patrik Rydell för en sansad syn på lärarutbildning, skola etc. Inom parantes kan sägas att även John Hattie stödjer antagandet att lärarutbildningen inte har den avgörande betydelse som har hävdats.
Om vi ska sammanfatta så finns det trådar som går att sammanbinda rätt bra, vad gäller utveckling av undervisning, av skoldebatten etc.. Dock störs dessa trådar av ett fortsatt reformarbete, t.ex. ett möjligt lämplighetstest av lärare innan lärarutbildningen. Om Andy Hargreaves resonemang stämmer, att lärare utvecklas upp till åtta år efter sin lärarutbildning och att olika förmågar samspelar så vore det olyckligt om vi anlade en förutbestämd mall på läraren via ett lämplighetstest redan innan lärarutbildningen.
Stefan Svedberg!
Läs följande:
Enligt en utredning från Statskontoret är mer än hälften av de lärare som undervisar i matematik inte behöriga matematiklärare. Vad jag förstår av uppgifter från lärarfacken så fortsätter även nedgången i antalet sökande till utbildningar för lärare i matematik och naturvetenskapliga ämnen.
http://www.folkbladet.se/opinion/ledare/default.aspx?articleid=5765887
Alltför många obehöriga i skolan
21 jun, 2007 14:50 CET
En fördjupad studie från Statskontoret visar att bara hälften av lärarna i grundskolan är behöriga i de ämnen och den skolform som de undervisar. I gymnasiet är det bara en tredjedel som är fullt behöriga.
http://www.cisionwire.se/lararnas-riksforbund/r/alltfor-manga-obehoriga-i-skolan,c285492
Situationen är mycket allvarlig. Regeringen satsar 3,8 miljarder på att fortbilda lärare i matematik. Tänk efter! Resultatet internationellt har rasat, det gäller hela vägen. Det finns nästan inga elever från Sverige kvar i gruppen toppresultat, men desto fler i gruppen sämsta resultat. Det påverkar i längden även forskarutbildning och ingenjörsutbildning.
Det luktar tulipanaros på lång väg om du ursäktar Lennart!
Om det verkligen vore så enkelt som att låta datorn ta hand om all undervisning, så vore ju skolans problem lösta. Vår övertro på datorer leder oftast fel, vilket inte minst tidigare erfarenheter visat. Teknikfixeringen har sedan datorns införande i skolundervisningen tyvärr visat sig vara ett alltför dominerande inslag i skoldebatten. Förr gällde IT och lärande. Idag gäller lärande och IT. Vad är då skillnaden?
Det påpekas ständigt detta självklara, att datorerna inte själva gör jobbet. Det krävs en metod eller en pedagogik, som gör det möjligt att utveckla lärandet med hjälp av datorer. Tidigare erfarenheter visar nämligen, att informationstekniken kan utgöra ett viktigt pedagogiskt stöd när det gäller att utveckla elevers samarbets- och kommunikationsförmåga samt förmågan att planera sitt eget lärande, vilket gör denna (IKT) till ett viktigt inslag i lärarutbildningen.
I det egna forskningsarbetet har målsättningen därför varit att ta fram en lärarhandledning som uppmärksammar en elevaktiv undervisning, som gynnar ett undersökande, kollaborativt och kritiskt granskande arbetssätt för att visa, hur det pedagogiska arbetet med IKT-användning kan utvecklas.
I valet mellan IT-revolution och IT-evolution lutar jag åt det sistnämnda, vilket torde framgå av min webbsida http://www.bod.se/index.php?id=3550&objk_id=667500.
Tack Per Engström för din kommentar att mitt förslag skulle vara
utopiskt som kanske blir realistisk i framtiden.
95 % av ämnena i grundskolan kan idag undervisas med tio gånger (+1000%)
bättre effektivitet med ICT än med en lårare, samtidigt so kostnaden för skolan kan halveras.
Detta är med dagens teknologi och all ingen utopi.
Konsekvensen av att verkligen lösa hela skolproblemet blir ju den att hela lärarutbildningen skulle kunna läggas ner, vilket är anatema för lärarhögskolorna och absolut inte får diskuteras,
Så länge vi inte diskuterar de grundläggande problemen så finn det ingen lösning att komma fram till.
Jad presenterar en lösning på skolproblemet framtagen av två internationella UNESCO rapporter.
Kanske det är på tiden att diskutera lösningar istället för att bara diskutera problem.
GRUNDSKOLA 2012 är inte utopisk – det är den enda realistiska lösningen på hela skolproblemet.
Tyvärr
Lennart
Beror inte debattens tynande tillvaro på vår egen oförmåga att vara tydlig?
I mina naiva stunder så inbillar jag mig att skolpolitiken och dess tjänstemän/kvinnor har svårt att kommunicera skolans syfte … är det lärande eller är det uppfostran till bildnining? Om man ber en lärare reflektera om sin egen pedagogik, så är det redan där svårt att föra en dialog.
Finns det en stark röst som kan markera för politiker och tjänstemän vart vi är på väg?
Forskning kanske?
Instämmer till fullo med Lennart Rolandsson, att skolforskning i högre grad, än vad som hittills varit fallet, borde vara vägledande för politikers och tjänstemäns beslut när det gäller frågor som rör skolutveckling och lärande. Innan man diskuterar skolans problem och hur dessa skulle kunna lösas, kan det kanske vara av betydelse att slå fast vilka faktorer som har störst inverkan på elevernas lärande.
Om man får döma av professor John Hatties unika forskningsöversikt med över 80 miljoner elever framgår att störst effekt för elevernas studieresultat har
1) Elevernas kännedom om uppsatta mål
2) Resultatåterkoppling till eleven
3) Lärarens pedagogiska förmåga
4) Studiero i klassrummet
5) Stöd och uppmuntran från hemmet
6) Analysera undervisningen tillsammans med kollegor
Hatties resultat i Visible Learning har översatts till svenska och sammanfattats av universitetslektor Jan Håkansson i boken Synligt lärande. Med utgångspunkt från här erhållna resultat kan det vara meningsfullt att analysera vår egen skolsituation för att se vad som kan förändras och förbättras. Vore inte detta en möjlig väg?
Stefan Svedberg: Tyvärr hade jag inte läst dit inslag där du tyckte att mitt förslag till lösning av skolproblemet ”luktade tulipanaros”. Du behöver inte ursökta dig. Ditt luktsinne är ditt problem – inte mitt.
Det ÄR faktiskt så enkelt att hela skolproblemet kan lösas med hjälp av modern ICT. Men de försök att införa ICT i skolan har naturligtvis misslyckats, beroende på det massiva motstånd som lärarna, lärarfacken och lärarhögskolorna har ställt upp med, och den helt otidsenliga 170-åriga organisation som skolan dras med.
Mitt förslag – som du kan ladda ner helt gratis på min hemsida – bygger på två internationella UNESCO-rapporter samt på min 50+ -åriga erfarenhet som lärare, lektor, rektor och internationell utbildningsexpert.
”Vår övertro på datorer leder oftast fel” säger du, och jag skulle vilja kontra det med
”Vår övertro att en lärare – med den kunskapsmängd som vi har idag – skulle klara av jobbet som undervisare av kunskapsbaserade ämnen, och vår övertro på att vi har en lärareutbildning som skulle kunna utbilda en lärare att klara av det jobbet” har lett oss fel de senaste 25 åren och är den grundläggande orsaken till att skolan står och stampar på samma ställe som den var på då.
Skolan kommer aldrig framåt om den inte anpassar sig efter den ICT som hela det övriga samhället och näringslivet har gjort.
Låt oss diskutera möjligheter. Kom gärna med något nytt.
Lennart
Tack Lennart för ditt ”förtydligande”. Observera dock att en argumentation knappast blir bättre av att den upprepas. Det förefaller tyvärr, som om det vore mycket annat du heller inte läst i den här debatten. Därför vidhåller jag liksom många före mig, att pedagogiken är viktigare än tekniken för skolans och elevernas utveckling. Datorer är nog bra, så länge som de gagnar det pedagogiska reformarbetet till stöd för elevernas lärande och personliga utveckling. Konstigare än så behöver det väl inte vara Lennart med all respekt för dina mångåriga kunskaper och erfarenheter!
Skoldebattsdramats rolluppsättning (säsong 1, snart på Blueray):
– Kapten Stofil
– Professor Kalkyl
– Oppfinnarjocke
– Bamse
– Don Quijote
– Blixt Gordon
Biroller: Fantomen, Kapten Haddock, Kejsar Ming, Farmor och Lille Skutt)
Utbildningsministern är sedan en tid tillbaka castad i rollen som Rumpnisse (har ännu ej fått besked om han har accepterat).
Planerad utgivning säsong 2 september 2014.
/ Finn C
@ Göran Tullberg
Det är såna som får ”Svensson” att förakta vårt yrke. Visst finns det problem med oberhöriga lärare i framförallt naturvetenskapliga ämnen och tillväxten ser dyster ut,,, men du överdriver något katastrofalt, och det finns de därute som tror på dig. Brukar du säga att du bestigit Mount Everest när du gått uppför Götgatan.
Att säga att ”En stor del av lärarkåren ÄR inkompetent” och ”de flesta som undervisar i matematik har ingen utbildning och ingen kompetens” är ju ren LÖGN.
På min skola är vi 8 matematiklärare, 7 av oss är utbildade civilingenjörer och alla behöriga för gymnasiet. På min förra skola var 4/6 matematilärare civilingenjörer och de andra två saknade 7,5 hp för sin behörighet. Så ser det ut på många skolor i åtminstone Stockholm
De som inte är behöriga saknar oftast någon kurs för att få behörighet. Därifrån till att betraktas som en person ”utan utbildning och kompetens” är steget ganska långt.
Jag förstår om du vill göra folk uppmärksamma på problemen, men att LJUGA gör ingenting bättre.
Stefan Johnsson
gymnasielärare i matematik och doktor i fysik
och likt många kollegor, YTTERST KOMPETENT
Tack Ingrid Carlgren!
Jag ser ingen anledning att ”lägga ut texten” mer än vad du gör i ditt debattinlägg. Det är utmärkt.
Däremot finns det anledning att lägga ut texten till så många kollegor som möjligt.
Ber inledningsvis att få utbringa ett stort och välförtjänt TACK till Stefan Johnsson!
Frågan är om vi inte snart lyckats besvara Ingrid Carlgrens formulerade frågeställning:”Varför tar inte skoldebatten fart?”. På deltagandet kan man i alla fall inte klaga. Sedan kan man väl alltid önska att fler haft ”mer på fötterna” innan man kastat sig in i debatten med uppenbar risk att ”trampa i klaveret”. Men det hör ju till spelets regler att den som ger sig in i leken osv.
För egen del kan jag sakna fler lärarröster i debatten. Det är ju i alla fall dessa som mest berörs av de frågeställningar som Ingrid Carlgrens artikel handlar om. Eller vad anser hon själv så här långt? Det vore onekligen intressant med ett klarläggande om möjligt.
Pingback: Det påstådda kunskapsföraktet – har den något med kunskapssynen i skolan att göra? | Åsa Lyrberg
Ingen tvekan om att det råder ett hegemoniskt tillstånd avseende den skolpolitiska nivån och anhängare av det rådande systemet finns ju också representerade i denna debatt (Läs Bertil Törestad). Det finns dock en annan hegemoni som inte diskuteras i samma utsträckning vilket jag kan tycka är problematisk. Den pedagogiska forskningen i Sverige tenderar att domineras av ett sociokulturellt perspektiv som genomsyrar på alla nivåer. Samma personer skriver våra läroplaner, handleder forskningsstuderande, ger anslag till olika forskningsprojekt som riskerar att bli bekräftelser av de teoretiska utgångspunkter som utgjorde själva förutsättningen. De forskare som vågar att rikta den kritiska blicken mot befintlig praktik riskerar att hamna ute i kylan. Vi behöver olika perspektiv och kritsk granskning som också förstår skolan som institution i ett komplext samspel med omgärdande samhälle.
Om inte vi vågar ta dessa diskussioner ökar risken för att aktörer som skolansvariga i kommunerna okritiskt köper de massmediala budskapen som basuneras ut i massmedia. Då ökar det vidare risken för olika former av quick-fix och kortsiktiga lösningar som hela pedagogiska program (ofta med grund i behavioristiska teorier) som importeras från USA med kommersiella drivkrafter som köps in som tankefigurer hos okritiska skolpolitiker/tjänstemän. Så kallade evidensbaserade program med nästan undantagslöst dålig vetenskaplig förankring motiverar en manualstyrning av verksamheterna som är dåligt anpassad till den heterogenitet som finns bland eleverna och riskerar att skapa oflexibla pedagogiska lärandemiljöer.
Forskning och lärarprofession.
Jag funderar lite på det nu sista inlägget, från Kristian Lutz, inte om de båda hegemonierna som har framförts utom om det specifika forskningsämne (eller är det disciplin) som från 1990-talet har inrättats för lärarprofessionen. Det vill säga inrättandet av utbildningsvetenskap som kärnan i lärarprofessionens vetenskapliga bas. Vilka möjligheter och begränsningar finns det med detta ämne/disciplin? Vad skiljer denna disciplin från pedagogik? etc.
Det jag har märkt är att fortfarande kan lärarstudenter tala om pedagogik när de går kurser som ingår i utbildningsvetenskap. Och då kan vi ha ytterligare ett problem och det är en oklar vetenskaplig yrkesidentitet för lärarna.
Nu kommer vi dock långt bort från såväl Ingrid Carlgrens artikel som behovet av lärarröster i denna debatt.