Jakob Billmayer: Oordningens möjligheter – en alternativ bild på livet i svenska klassrum

I kölvattnet av de dåliga PISA-resultaten som Sverige konfronterades med har ordningen och disciplinen i klassrummet åter hamnat såväl på den politiska som den mediala agendan. En påstådd ”oordning” i de svenska klassrummen har identifierats som boven i dramat och orsaken bakom de svenska elevernas dåliga resultat i jämförelse med sina globala kollegor.

Därför har regeringen nu gett i uppdrag att utreda hur ordning och reda kan åstadkommas och främjas i svenska skolor och klassrum. Vilken slags ordning denna utredning kommer att peka på vet vi inte än. Det är dock ganska tydligt hur Jan Björklunds bild av ett ordentligt klassrum skulle se ut, då han lyfter fram katederundervisningens helande effekt vid varje tillfälle. Enligt honom har den länge varit tabubelagd som arbetsform i svenska klassrum och en prioritering av den lärarledda undervisningen skulle därför leda till förbättrade elevprestationer. Och visst, det ser ju prydligt ut, när alla elever sitter i sina väl uppradade bänkar och det enbart är läraren som har och ger ordet helst efter att eleven har räckt upp handen. I ett sådant klassrum är det också enkelt att se vem som är frånvarande, vem som kommer för sent eller vem som verkar ouppmärksam. Att se ordning i ett klassrum där mycket eget och självständigt arbete förekommer, där eleverna får välja, när, vad och hur de ska lära sig är självklart svårare, särskilt för otränade ögon. Det ger ett ganska oordnat intryck.

För Tyskland gick det bra i den senaste PISA-undersökningen, man kunde förbättra sig på alla områden, men för dryga tio år sedan var bilden en annan då Tyskland fick sin PISA-chock. Arbetsformen i klassrummen har dock inte förändrats avsevärt under tiden, den dominerande har varit – och är fortfarande – det lärarledda undervisningssamtalet, med andra ord, katederundervisning (Breidenstein, 2006; Fend, 2008; Zaborowski & Breidenstein, 2011)⁠. Det verkar som om katederundervisningen inte är det universalmedel för bra elevresultat som den framställs, men det kan man visserligen diskutera. Istället för att se arbetsformen i klassrummen enbart som medel för att nå målet, bör den ses som uttryck för hur mänsklig samvaro är organiserad i ett samhälle och vilken roll den enskilde människan får ha i det.

Lärarledd katederundervisning kräver att läraren utgår från en kanske icke-ens-existerande genomsnittselev som orienteringspunkt för undervisningsupplägget. Metoder, stoff och undervisningens tempo måste vara upplagda så att de sämre presterande eleverna har en chans att hänga med, samtidigt som de högt presterande eleverna inte får bli uttråkade. En uppgift som är de facto omöjligt att bemästra, någon kommer man så småningom att tappa. Samtidigt leder det per automatik till en rangordning bland eleverna, mellan sådana som inte klarar tempot alls till sådana som klarar alla krav galant utan ansträngning.

Ett undervisningsupplägg med mycket utrymme för eget, individuellt arbete möjliggör i större utsträckning att ta hänsyn till den enskilda elevens förutsättningar, önskemål och behov. Beroende på vilka förkunskaper eleverna har, kan de leta sig fram till nya kunskaper. Det kan ske inne i klassrummet eller också utanför, i datorsalar eller på skolans bibliotek. de kan välja att arbeta ensamma eller tillsammans med andra, beroende på personliga preferenser eller dagsform. Det innebär inte att läraren är frånvarande. Om eleverna inte vet hur de ska börja eller om de inte kommer vidare på en punkt, så finns läraren nära till hands som resurs. Stoff, metod och takten för inlärningen kan här anpassas till de individuella förutsättningarna utan att samtidigt gradera den enskildes förmågor.

Ett individuellt upplägg innebär så klart att eleverna måste få röra på sig och samtala mer med varandra än i katederundervisningens klassrum. För att ta till sig och komma åt material måste de få lämna sin plats och emellanåt klassrummet. Och arbete i grupp kräver samtal, det är nu en gång så. Klassrumsdörren kan därför inte vara helt stängd och bara öppnas två gånger varje lektion, i början och slutet, för att släppa in respektive ut eleverna som det är möjligt i katederundervisningens klassrum. Att beskriva det ena, katederundervisningen, som ordnat och det individualiserade klassrummet som oordnat håller bara utifrån ett ytligt perspektiv.

Att uppmärksamma den enskildes behov, styrkor och brister inom en form av mänsklig samvaro som inte har några eller bara lätta hierarkiska barriärer är något som präglar det svenska samhället även utanför klassrummen. Dessa umgängesformer, denna kultur, är vad som gör det svenska samhället till en plats att längta till för många utanför det här landet – inte bara för tyskar som försöker köpa sig sin bit av det i form av en sommarstuga.

Så istället för att nu blint kräva nya fasoner och en ytlig form av ordning i klassrummen, bara för att kanske åstadkomma förbättringar i något test, så bör man istället hejda sig och rikta ögonen på vilka positiva sidor den nuvarande (o)ordningen kan stå för och vad man kanske riskerar att överge om man skulle vilja förändra den till varje pris. Dessa sidor är inte bara positiva här och nu för de som redan lever i det, men också efterlängtade från länder som den här gången visade bättre resultat i PISA.

Bara för att förtydliga några aspekter som nog lätt skulle kunna missförstås: Den här texten ska inte läsas som plädering för att förbjuda katederundervisningen. Den har absolut sin berättigande och nödvändighet i skolan, men en dominans är allt annat än eftersträvansvärd. Jag påstår inte heller att den svenska skolan är fri från problem. Upplever lärare och elever disciplinsvårigheter och oro som belastande, så måste det självklart uppmärksammas. Då krävs det åtgärder och hjälp till förändring. Huruvida politiska utredningar är rätt medel för det, återstår att se.

Jakob Billmayer är doktorand i pedagogik på avdelningen för utbildningsvetenskap vid Mittuniversitetet i Härnösand. Född och uppvuxen i södra Tyskland läste han skandinavistik, kulturvetenskap och estetik vid Humboldt-Universität zu Berlin innan han kom till Sverige. Artikeln grundar sig på resultat hans forskning om klassrumsordning i Sverige och Tyskland.

Litteratur. Breidenstein, G. (2006). Teilnahme am Unterricht. Wiesbaden: VS Verlag für Sozialwissenschaften. Fend, H. (2008).

Neue Theorie der Schule: Einführung in das Verstehen von Bildungssystemen. Wiesbaden: VS Verlag für Sozialwissenschaften.

Zaborowski, K. U., & Breidenstein, G. (2011). Disciplinary technologies and pupil redisposition: school equipment and homework diaries. Ethnography and Education, 6(2), 147–160.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter