Jan Thavenius: ”Färdigheter för livet”?

Man ska inte lägga alltför stor vikt vid mätningar av begränsade delar av skolverksamheten. Men med tanke på vilket genomslag PISA (som snart kommer med en ny rapport), TIMMS och en handfull andra mätningar fått, är det med viss nyfikenhet man läser rubriken: ”Vuxnas färdigheter står sig väl internationellt” på ett pressmeddelande från Statistiska centralbyrån. Det låter som goda nyheter för utbildningssverige.

Det är OECD som rapporterar från en ny undersökning kallad PIAAC (Programme for the International Assessment of Adult Competencies). Man har börjat mäta vuxnas färdigheter i läsning, matematik och något som kallas problemlösning med IT. Sammanlagt 166 000 personer i åldrarna 16-65 år i 23 länder har deltagit i undersökningen. Den är intressant som exempel på hur man talar om utbildning och den har en del tänkvärt att säga om utbildningens resultat. Låt oss börja med det första.

Enligt OECD:s rapport ”Skilled for Life?” är man intresserad av det ”aktiva deltagandet i samhället och på arbetsmarknaden”. I sitt förord skriver generalsekreteraren att organisationens mål är:

”to help countries understand more about how to invest in skills in ways that will transform lives and drive economies. The OECD Skills Outlook will show us where we are, where we need to be, and how to get there if we want to be fully engaged citizens in a global economy.”

Men ”fully engaged citizens” betyder inte att man är det minsta intresserad av demokratiska och medborgerliga färdigheter. Allt handlar om tillväxt, produktivitet och effektivt utnyttjande av arbetskraften. I de avseendena drar man däremot långtgående slutsatser utifrån de begränsade mätningarna.

De deltagande länderna får skarpa uppmaningar att skärpa sig i det ena eller andra avseendet. Sverige måste t.ex. bli mer effektivt när det gäller att lära invandrarna svenska. Det är vi kanske medvetna om själva av en rad olika skäl som inte alla har med arbetsmarknaden att göra.

OECD:s höga svansföring när det gäller att tillrättavisa medlemsländer som inte är tillräckligt effektiva och tillväxtinriktade är ingenting mot de rent politiska förmaningarna. Då handlar det inte om slutsatser som man kan dra av undersökningen utan ställningstaganden i komplexa frågor. Rapporten övergår till att snarast bli en politisk pamflett.

Exempelvis varnar man för att höga marginalskatter ”underminerar den ekonomiska vinsten av att förse arbetsmarknaden med färdigheter”. Detta är den gamla förenklade föreställningen att marginalskatten håller människor borta från arbetsmarknaden. Lägre skatt betyder först och främst mer pengar i plånboken och nästa alltid mer pengar för dem med goda inkomster. De pengarna kan lika gärna hamna i ett hus i Thailand som leda till ”fler färdigheter på arbetsmarknaden”. OECD:s egentliga agenda är förmodligen skattesänkningar, minskad offentlig sektor och mindre av statliga, d.v.s. gemensamma satsningar. Men motsägelsefullt är det. Samtidigt kräver organisationen stora utbildningsinsatser av medlemsstaterna.

OECD är också för barnomsorg och förskola men bara till en rimlig (reasonable) kostnad. Det låter som om man skulle väga kostnaderna mot ”vinsten av att förse arbetsmarknaden med färdigheter”. Barnomsorg – till rimlig kostnad – gör det lättare för barnföräldrar att ta med sig sina färdigheter till arbetsmarknaden (”to bring their skills to the labour market”). Det är ju ett busenkelt resonemang men det är perspektivet och formuleringarna som är det intressanta. Rapporten ”Skills for Life” handlar inte om människor av kött och blod. Livet levs av olika ekonomiska ”aktörer” som t.ex. arbetsmarknaden. Texten är minutiöst renrakad på människor och deras liv och mänskliga och sociala behov.

Detta är inte mycket att förvåna sig över. OECD ger inte ut rapporter med titeln ”Färdigheter för en del av livet”. OECD:s och ett antal andra mäktiga internationella organisationer har satt som sin uppgift att företräda en ohämmad tillväxtoptimism. De har gett sig själva mandat att hålla efter medlemsländer som inte lever upp till ”en rimlig” tillväxtstandard. Det handlar bara om ett så övertydligt exempel när det handlar om utbildning.

Det är klart att skolan av en rad olika skäl ska lära unga läsa och räkna och hantera datorer. Min kritik betyder ingalunda att skolan inte ska göra sitt för att eleverna ska kunna klara sig bra på arbetsmarknaden. Problemen uppstår när det blir skolans enda uppgift och den i sin tur spiller över på komplicerade och kontroversiella politiska frågor. Min poäng är att OECD hade kunnat ha en helt annan politisk agenda – utifrån sin egen undersökning.

PIAAC – liksom för övrigt PISA – ger sitt stöd för att en bra och likvärdig utbildning för alla hänger samman med ett jämlikt samhälle. Mer jämlika samhällen når över lag bättre resultat i mätningar av kunskaper och färdigheter. Det innebär bland annat att de har en lägre andel av befolkningen med svaga resultat. I sin tur hänger det för dessa människor samman med sämre hälsa, sämre möjligheter att påverka i olika sammanhang, lägre medverkan i olika verksamheter utanför arbetet (om de har något) och lägre tillit till andra människor och myndigheter. Dessutom finns det, som det ibland hävdas, ingen konflikt mellan ”elit och bredd”, tvärtom. Ett mer jämlikt samhälle ger – om man får tro OECD – en bättre utbildning för alla och bättre social förhållanden.

Men hur gick det för svenskarna? Står sig deras färdigheter i jämförelse med andra länder. Det ska jag berätta i en följande artikel.

 

 

 

2 Comments on “Jan Thavenius: ”Färdigheter för livet”?

  1. En mycket intressant artikel.

    Den öppnar upp för många frågor.

    Tex. i vilken mån är en stats utbildningssystem är en nationell angelägenhet respektive en angelägenhet för mellanstatliga (eller kanske rentav överstatliga) sammanslutningar?

    Hur ska vi se på sambandet mellan mätning av en stats skolresultat, t.ex. i PISA, och mätning av andra välfärdsindikatorer? I vilken riktning går sambandet? Är ett fungerande samhälle en förutsättning för en fungerande skola eller är en fungerande skola en förutsättning för ett fungerande samhälle? Eller går det åt båda riktningarna?

    En mätning som är omdiskuterad är den som berör en stats ekonomiska tillväxt. För det första vad menas med tillväxt? Är tillväxten ett medel för utveckling eller är tillväxten själva målet? Om tillväxten är målet – hur hänger utbildning samman med ekonomiskt tillväxt? Hur hänger demokrati samman med ekonomisk tillväxt, eller hänger det samman (t.ex. i Kina från 1990-talet och framåt eller Chile under Pinochets ledning var det andra faktorer än demokrati som möjliggjorde en hög ekonomisk tillväxt)?

    Är utbildningens mål endast att vara ett medel för ekonomisk tillväxt? Eller finns det andra mål, vilka är i så fall dessa andra mål?

    Jag ser fram emot nästa artikel.

  2. Michael Walls FD, samhällsvetenskap med utbildningsvetenskaplig inriktning

    Vad var det David Harvey sa? “two percent growth forever” är omöjligt i dag. Under tidigt 1800-talet var det nog en rimlig tanke då “världen” var mindre och ekonomiska relationer fortfarande lokala – face to face! Dock skulle Wallerstein hävdar att världssystemet redan var etablerat under 1500-talet (jag borde kolla igen). Jag tycker att Pärs övergripande problemställning bör undersökas närmare och utifrån andra infallsvinklar. För min del försöker jag (när jag har tid) att studera styrdokumentens innehåll för att lyfta fram vilka påståenden och teser om skolans och skolkunskapens syfte etableras där, och utifrån vilken ontologisk och epistemologisk plattform. I senaste läroplansreform från 2011 etablerades Entrprenörskap som övergripande begrepp för tolkningen av alla ämnesplaner och kursplaner. Dock fanns redan tidigare inskrivna i läroplanerna egenskaper som skulle framställa skolans lärandesubjekt som självgående individer, allteftersom en mera individualiserad skolform som tog fart med skolvalsreformen dessutom. Vi har sett effekterna denna skolpolitik under senaste tjugo åren. Dock har det inte lyfts fram ordentligt i debatten om vilken människosyn – “lifelong learner” – som önskas och stödjas via senaste reform. Detta i grunden entreprenöriella subjekt skapas via bland annat implementering av “metodpaket” då själva det livslångt lärande projektet inbegriper sedan 90-talets början en ständig omskolning, risktagande, individprojekt som utbildningen ska underbygga och underlätta inför en osäker kunskapssamhälle. Politikerna accepterar tillväxtens/globaliseringens, finansens oförutsägbara risker som oundviklig. Effekterna på demokratin, miljön, fred är sekundära problem fast alltid är retoriska artilleri i debatten.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Hanna Sjögren
Malin Tväråna

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »