Jan Thavenius: Finanskrisen och skolans testkultur

Vad är det för likhet mellan finanskrisen och skolans testkultur? Båda drabbar de sämst ställda mest, föreslår du kanske. Det är möjligt. I alla fall är det inte värst för dem som har det bäst förspänt. Men har inte båda något att göra med förlorat förtroende? Det är ett intressant uppslag, låt oss spinna på den tråden.

Det finns en professor vid universitetet i Warwick avdelningen Business School, Colin Crouch, som funderat på den här gåtan. Han tycker att det är trist att lärare måste lära eleverna hur de ska klara tester i stället för hur de ska skaffa sig kunskaper och förstå sina ämnen. För att förbättra kvaliteten på undervisningen har regeringen skapat ett system av tester och skolinspektioner. Resultaten offentliggörs i rankinglistor som pekar ut vilka skolor föräldrarna ska välja åt sina barn. Vissa skolor får många elever och kan anställa fler lärare, andra måste avskeda lärare eller läggas ner eller säljas ut. Vad gör lärarna? De gnuggar sina elever så att de presterar bra på testerna. Vad annat kan de göra?

Det verkar som om regeringen har förlorat förtroendet för lärarnas yrkeskunnande och integritet, menar Colin Crouch. Det är ekonomer som sagt åt regeringen att man inte kan lita på sådana svårfångade saker som professionalism och kompetens. Den enda typen av pålitliga drivfjädrar till goda prestationer finns på marknaden. Om ett företag inte sköter sig, går vinsten ner. Går vinsten ner, sjunker aktierna och aktieägarna begär företagsledarnas huvuden på ett fat.

Så regeringen började leta efter motsvarigheter till aktiekurser och marknader som kunde ha samma disciplinerande verkan på offentliganställda. När det gällde skolor, erbjöd testresultatens ligatabeller liknande mått på framgång som aktiekurserna.

Enligt Crouch invände många att det aldrig skulle kunna fungera som på den riktiga marknaden. De hade fel. Det fungerade inte ens på den riktiga marknaden. Aktiekurser är inte några tillförlitliga indikatorer på hur företagen går och hur solida de är. Med smarta grepp kan kurserna fås att leva sitt eget liv. På liknande sätt, gör Crouch gällande, kan elevernas testresultat förbättras om lärarna inriktar sig på förmågan att klara tester, en förmåga som har ett begränsat samband med de kunskaper som testen förmodas mäta.

Under finanskrisen hamnade marknadens värderingsmekanismer utanför all kontroll. De indikatorer som antogs mäta värdet på mängder av tillgångar blev värda vad aktörer på marknaden trodde att andra aktörer antog att andra aktörer trodde att de var värda. Jag gissar att en del av dessa aktörer i slutändan visste att tillgångarna inte var så mycket värda. Men går det så går det. Vad som köptes och såldes var en hel kedja av förtroenden – i slutändan förtroende för marknadsmekanismerna antar jag. Men någonstans på vägen började bankerna inse att de inte hade tillräcklig kontroll på sina affärer. De slutade lita på varandra och ville inte låna pengar till varandra. Finanskrisen var ett faktum och förtroendet hade ätits upp av marknaden själv.

Det finns många nackdelar och svårigheter med att mäta elevers och skolors prestationer med hjälp av standardiserade test. En del av dem räknar Colin Crouch upp. Men sist och slutligen är kanske problemet en fråga om förtroende. Marknaden och dess värderingsinstrument förutsätter tilltro till professionell kompetens, om de ska fungera långsiktigt. Förtroendekapital är lätt att förlora men svårt att vinna tillbaka. Men marknaden har lyckats sälja sitt tänkande till ”den offentliga sektorn som ett sätt att göra det överflödigt att lita på en sådan mänsklig kvalitet som professionell kompetens” blir Colin Crouch slutkläm.

I skolorna börjar man känna av att inte bara regeringen förlorat en god del av förtroendet för lärarna trots talet om att goda lärare är den avgörande förutsättningen för en bra utbildning. Det skulle inte förvåna mig om det lett till att lärarna å sin sida förlorat förtroendet för dem som leder och bedömer skolan. Att bli bedömd utifrån utan en chans att själv delta är inte roligt för någon yrkeskår.

Hårddrar inte Colin Crouch parallellen mellan finanskrisen och testkulturen? Det kan alltid diskuteras liksom frågan om det är testen som är boven i dramat eller användningen av den. När tester ses som entydiga indikatorer på elevers och skolors resultat eller absoluta mått på kunskap, börjar det bli problematiskt. Det måste alltid vara möjligt att diskutera vad ett test mäter. En sammanfattande siffra ger så lite kunskap. I själva verket ställer testen fler frågor än de ger svar.