Jan Thavenius: Född och uppvuxen anställningsbar

Informella meriter från uppväxt- och kamratskapsmiljön betyder mycket för skolframgång och livsmöjligheter men en satsning på formella meriter i skolan sätter inte dessa grundläggande samhällsstrukturer ur spel, skriver Jan Thavenius. (red)

1.

Nu ska unga människor vara ”anställningsbara”. Politiker av olika kulörer talar om att varje ung människa har ett ansvar för att göra sig anställningsbar. Vilka är det som svärs fria från ansvar genom detta ohämmade individualistiska språk?

Det finns så mycket som är av betydelse om en människa framstår som anställningsbar eller inte. En som har synpunkter på detta är Mikael Holmqvist. Han är professor i företagsekonomi och har skrivit en bok om ”Djursholm. Sveriges ledarsamhälle”. I en artikel i Dagens Nyheter tar han sin utgångspunkt i den under rubriken ”Klassamhället blundar för meriter och kunnande” (151105).

Villastaden Djursholms starkt segregerade uppväxtmiljö visar, menar han, att helt andra saker än formella meriter och skolbetyg gör människor anställningsbara. Det handlar om var du vuxit upp, vad du heter, hur din familj ser ut, vilka kamrater du haft. Det handlar om livsstil och värderingar som du tar för givna, om nedärvt självförtroende och om vad du lärt dig betrakta som självklart för egen del, en framtid med stora öppna möjligheter.

Mikael Holmqvist har en viktig poäng i skoldebatten. Men han misstar sig när det gäller vilken betydelse formella skolmeriter har eller skulle kunna ha. Djursholm och de privata internatskolorna är bara extrema exempel på något mycket allmännare. Uppväxt- och kamratskapsmiljön betyder mycket för skolframgång och livsmöjligheter. Denna informella sida av unga människors ”skolning” och ”anställbarhet” är så gott som osynlig i skoldebatten och skolpolitiken. Där har Holmqvist en viktig poäng. Men det är inte bara den övre delen av klassamhället som blundar för segregationens materiella och sociala verklighet.

2.

”Vi behöver en läroplan för grund- och gymnasieskolan som fäster mindre vikt vid själva läroprocessen”, skriver Mikael Holmqvist, ”och i stället betonar utvecklandet av intellektuella och analytiska förmågor hos eleverna.” Jag förstår inte hur han tänker. Skulle undervisningen – eller läroplanen? – i sig kunna upphäva uppväxtvillkoren och segregationen i samhället? Är inte det ett utslag av den illusoriska tanken att skolan av sig själv kan lösa grundläggande samhällsproblem?

Detta är ett övertydligt exempel på att skolpolitiken och skoldebatten har förtvivlat svårt att acceptera att skolans problem till stor del finns utanför skolan. Ökade sociala och ekonomiska klyftor, tilltagande boende- och skolsegregation kan inte hanteras av skolans inre arbete. Resursstarka unga fortsätter att tillbringa sin tid med likasinnade i samma skola. Och när inte boendesegregationen räcker finns alltid det ”fria” skolvalet. Det stärkande sociala nätverkandet blommar.

Det blir intressant att se om den sittande skolkommissionen kommer att kunna se skolan i ett större samhällsperspektiv när den ska ”redovisa en samlad problembild” av skolan.

Hur som helst är Mikael Holmqvist välkommen att förklara detta med läroprocesserna och den intellektuella skolningens effekter för SOS:s läsare. Självklart är skolan viktig. Självklart är det viktigt vad som händer i undervisningen. Men skola och utbildning är inte en kraft som på egen hand kan sätta grundläggande samhällsstrukturer ur spel. De avgörande förutsättningarna för unga människor skapas utanför skolan. Sedan är det skolans sak att arbeta utifrån den grunden, förstärka de positiva förutsättningarna och motverka de negativa.

3.

Mikael Holmqvist vill ersätta informella meriter som vilar på ”uppväxtmiljö och livsstil” med ”studiemässiga och professionella prestationer”. Han förespråkar en meritokrati. Ordet är relativt nytt men föreställningen gammal. Redan Platon tänkte sig att staten skulle styras av de vise. Senare blev meriter ett honnörsord i den borgerliga revolutionens kamp mot bördens företräden och adelns privilegier. I dag ser det lite annorlunda ut.

Den som lär ha myntat begreppet meritokrati var den engelska sociologen Michael Young. Året var 1958 och det skedde i en satirisk essä som ifrågasatte meritokratiska urvalsprinciper och kategoriseringar av människor utifrån snäva och formella intellektuella meriter. Det var helt enkelt en dystopi om en framtid som slutade i katastrof för det engelska samhället. Tjugo år senare gav Svenska Akademiens ordlista begreppet följande bestämning: ”Överdriven värdering av formella meriter”. Så icke Mikael Holmqvist:

”Som samhällssystem ser meritokratin främst till utbildning som lösning på människors arbetslöshet, bristande möjligheter och utanförskap. Utbildning betraktas som nyckeln till integration och anställningsbarhet, oavsett vem du är och varifrån du kommer. Det är naturligtvis rätt tänkt”.

Det skulle kanske inte vara skäl att polemisera mot denna ”överdrivna värdering”, om den inte vore ute och gick i den politiska agendan på båda sidor om blockgränsen.

Det är snarast så att det idag finns en övertro på just formella skolkunskaper. De mäts gärna t.ex. i nationella och internationella test. Mikael Holmqvist fick ett snabbt bemötande av sin artikel av tre kritiker, Susanne Dodillet
, Sverker Lundin och Ditte Storck Christensen vid Göteborgs universitet.(DN 151111). De skriver bland annat att meritokrati inte är som han hävdar i sin artikel någon lösning på en mängd problem. Meritokrati är enligt dem bara ”ett annat sätt att legitimera social ojämlikhet”.

De snabbtecknar en efterkrigshistoria som kännetecknas av en växande tro på att utbildningsinsatser kan lösa snart sagt vilka samhällsproblem som helst. Men:

”Meritokrati förutsätter en skola som förstärker skillnader för att kunna selektera barn till olika arbetsplatser. Den förutsätter att barn lär sig att de har olika mycket kunskaper och att det är utifrån kunskapsmängd och skolförmåga som de ska värderas. Ju mer vi jämför, desto längre ner pressar vi de som befinner sig på botten.

Vore det inte bättre att vi försökte ge alla en bättre tillvaro”.