Jan Thavenius: Formalismens ofantliga skräplast

Med formalism och abstrakta analysövningar riskerar undervisningen att reduceras till det lätt mätbara. Jan Thavenius fortsätter här sin analys av vetenskaps- och kunskapssyn. (red)

Jag läste tyska i sju eller åtta år. Under den tiden talade vi aldrig tyska. Skrev aldrig tyska. Vi läste och översatte tyska texter och lärde oss tysk grammatik. Det senare ansågs som grundläggande för alla andra (språk)studier. När vi slutade gymnasiet kunde vi varken tala eller skriva tyska. Det ansågs helt i sin ordning.

Skolan kan vara en sällsam inrättning.

För några veckor sedan citerade Jan Anward den romerske satirikern Petronius här i SOS: ”ungdomen blir fördummad i skolorna. De får ju varken höra eller se något som är användbart i det vanliga livet”. Från Montaigne till Strindberg flödar satirerna över pluggskolans formalistiska drill.

År 1781 skrev skalden Kellgren en inlaga i Stockholms Posten. Anledningen var den kritik som professorerna vid Lunds universitet hade riktat mot en kollega som publicerat vetenskapliga texter på svenska. I sann upplysningsanda krävde Kellgren att all kunskap borde vara nyttig och allmänt tillgänglig. Dessvärre, insköt han, kan väl det som nu kommer från akademierna aldrig bli nyttigt på något språk.

Kellgren erinrar sig att Rousseau berättat om ett folkslag som krossar huvudet på alla nyfödda barn för att hindra dem från att tänka. ”Och hvari skilja vi väl oss ifrån detta folkslag? Blott i methoden.” Metoden består i att sätta en obegriplig och förnuftsstridig bok i skolgossens hand. ”Derpå följa Latinska Grammaticor, Latinska Glosböcker, Latinska Auctorer, Latinska Scripta.” Allt gossen lär sig är minnesverk och förnuftet har ingen del i det. Han lär sig syllogismer, schemata och troper, definitioner och distinktioner. Däremot kan han inte själv urskilja sina begrepp eller uttrycka sina tankar. Det händer sällan att en lärd yngling blir en upplyst man, konstaterar Kellgren lakoniskt.

Femtio år senare tillbringade Viktor Rydberg sin skoltid i Jönköpings lärdomsskola ”för att i ett kvaft skolrum deklamera mensa och konjugera doceo”. ”Det var dödens ben”, skriver Rydberg”, köttlösa knotor från benranglet af romerskt liv, som den bleke, i ett stelnadt språks regler och undantag bortkomne, under formalismens ofantliga skräplast krökte stackars läraren gaf oss att gnaga på.”

Själv läste jag latin i fyra år utan att bli vare sig lärd eller upplyst. Från sextiotalet minns jag hur upprörda lundaprofessorer försökte stoppa avskaffandet av latinkravet för språkstudier vid universitetet.

*

Tillsammans med en teknisk rationalitet och en förkärlek för abstrakta kunskaper (ofta med orätt kallade teoretiska) är formalismen den västerländska skolans speciella signum. Från tid till annan har olika ämnen ansetts särskilt lämpade för formalistiska övningar. Men de har satt sin prägel på alla ämnen i alla tider. 1800-talets katekisation övergick i 1900-talets fråga-svarmetod, räkneövningar har radat upp sig sida efter sida, momentindelningar styckat sammanhangen – ordkunskap i dag, adverbial i morgon, läroböcker med fylleriövningar och färdiga frågor, prov med flervalsfrågor, scheman med fasta boxar av ämnen och klockslag.

Ett auktoritativt omdöme om västerländsk skola finns i Skola för bildning (1992). I en bilaga lägger ett antal franska professorer fram ett ”Förslag till framtidens utbildning”. De kritiserar skolans sätt att ge företräde åt teoretiska kunskaper på bekostnad av praktiska och att strikt skilja mellan intellektuellt och manuellt arbete. Detta får två negativa följder: ”för det första skolans dragning till det formalistiska, en orsak till att vissa elever tappar modet, för det andra nedvärderingen av konkret vetande, praktisk verksamhet och den därtill knutna praktiska intelligensen”.

Den engelske utbildningssociologen Basil Bernstein har satt klargörande namn på formalismens grundbultar. Han menar att man kan beskriva varje skolsystem beroende på hur stark klassificeringen och inramningen av kunskaperna är. Med klassificering menar han indelningen i skolämnen och med inramning åtskillnaden mellan den kunskap som räknas i skolan och den som inte gör det. När läraren säger att nu ska vi inte dra in historia för nu sysslar vi med svenska, då gör hen en stark klassificering. När läraren säger att nu har vi inte tid att höra på Lenas synpunkter, då hävdar hen en stark inramning. De västerländska skolsystemen utmärks enligt Bernstein av stark klassificering och stark inramning. Abstrakta kunskaper avskilda i olika fack – ämnen, moment – och isolerade från större sammanhang, det är grunden för skolans formalism.

I dag får formalismen starkt stöd av inriktningen på mätbara kunskaper. Ett exempel ger Stefan Lundström, Lena Manderstedt och Annbritt Palo i artikeln ”Den mätbara litteraturläsaren”. De sammanfattar:

”Risken finns, menar vi, att många av fiktionsläsningens potentialer inte tas tillvara utan får stå tillbaka för tämligen begränsade formella aspekter av litteratur. Det finns anledning att ställa frågan om kursplanens utökade betoning av de formella aspekterna av litteratur är ett uttryck för ett behov av att kunna mäta kompetenser. Det är onekligen enklare att mäta vad elever kan om litteratur än vad de lärt sig genom litteratur. Att den nya kursplanen i svenska jämfört med den tidigare innehåller så tydliga anvisningar vad eleverna ska kunna om litteratur kan tolkas som en konsekvens av att obligatoriska mätningar i form av nationella prov ska utföras efter bestämda årskurser.”

Så riskerar litteraturen, denna mäktiga reservoar av erfarenheter och livsinsikter, att reduceras till abstrakta analysövningar och litteraturkännedom.

En annan aktuell trend är att låta NO och matematik inta latinets gamla plats i formalismens högsäte. NO skrev jag om i den förra artikeln. Matematik är en tummelplats för både enkla och avancerade formalövningar.

Matematikern Gunnar Bergendal * berättar hur han på sextiotalet reste runt och propagerade för den nya matematiken. Det handlade om att modernisera undervisningen efter den matematiska vetenskapens landvinningar. ”Om barn och unga bibringades kunskap i den abstrakta matematikens allmängiltiga strukturer skulle de – så tänkte vi – ha redskap inte bara för vardagslivets skiften utan också för arbete i den nya teknik och den vetenskap som var i färd med att erövra världen”.

Men det var ett fel med detta sätt att tänka, kommenterar han fyrtio år senare. Människor finner ”sådana abstraktioner meningslösa om de inte själva får erövra dem och upptäcka dem i den värld de lever i”. Eleverna upplevde i stor utsträckning matematiken antingen som fylld av innehållslösa abstraktioner eller som en strukturlös exempelsamling. Man definierar kunskap för snävt om man uteslutande använder universitetsämnet matematik som grund för skolans undervisning. Det finns förvisso gemensamma drag i vetenskapens och vardagens matematik. Men likafullt är de ”skilda världar, med olika språk och med olika värderingar om vad som är viktigt eller oviktigt, och med olika uppfattningar om vad som är syftet med det hela”.

I Gäst hos overkligheten (1997) berättar Gunilla Granath om sina erfarenheter från matematiken. När hon var med om en mattelektion hamnade hon i den långsamma gruppen och hon är tacksam för det. Hon har svårt med skolans matematikundervisning. En dag räknar de med decimaler, multiplicerar 1,2 med 23,13 och liknande. ”Hur tusan får man kläm på hur många decimaler det ska vara i slutresultatet?” undrar hon. Maj, läraren i matte, frågar henne hur hon klarar sig ute i livet. Först förstår hon inte frågan. Vad har skolans matte att göra med hur man klarar sig i vardagslag? Men du måste ju jämföra priser och räkna procent ibland, förklarar sig Maj:

”Då förstår jag. Hon blandar ihop matten i skolan med de räkneoperationer man gör ute i livet. För mig är det två helt skilda saker. I skolan får jag jobba med overkliga problem som jag aldrig förstår. I livet hanterar jag verkligheten och bedömer rimligheter. Man lär sig snabbt räkna procent därför att man vill veta hur mycket man får kvar på lönen när skatten är dragen. Som tidskriftsredaktör har jag gjort budgetar, betalat ut löner, dragit skatt, räknat procent på bilder och så vidare. Det jobbet har inget med skolmatte att göra. Efter att jag gick ut gymnasiet har jag aldrig träffat på några tal med olika många decimaler som ska multipliceras. Fast jag har kanske bara haft tur?”

 

Gunnar Bergendal, ”Två flaskor. Några synpunkter på skolmatematiken”, KRUT 85, 1997.

Stefan Lundström, Lena Manderstedt, Annbritt Palo ”Den mätbara litteraturläsaren”, Utbildning & Demokrati 2011, 2.

 

Första delen av Jan Thavenius artikel om vetenskaps- och kunskapssyn.  “Hårda tider och Kalla fakta

 

 

 

11 Comments on “Jan Thavenius: Formalismens ofantliga skräplast

  1. Jag läser och lyssnar samtidigt på Simon & Garfunkel (en konsert i Cantral Park i New York från 1981).
    Jag blir vemodig och tänker hur svårt kan det egentligen vara att skapa en skola som promotar tänkandet, ifrågasättandet, glädjen i att se samband, glädjen i att möta det oväntade, glädjen i att räknas med, glädjen i att lära nytt och plötsligt kunna se något från en ny synvinkel, ur ett annat perspektiv. En skola som inte räds när vi alla tänker utanför ramar bara för att vi måste se hur det skulle kunna vara i dag och i framtiden. Jag är så uppriktigt trött på rädslan och fegheten som yttrar sig i att lärare, skolledare och beslutsfattare inte vågar medverka till att skapa en skola som berör, en skola som gör skillnad och en skola som troligen elever och lärare skulle gå till med lätta steg, varje dag.
    Slika tankar får jag när jag läser Jan Thavenius text…..

    • När jag läser Jans artikel och kommentarerna, blir jag stolt och glad över den “Skolans vision” som vi formulerade i slutet av 90-talet när skolan var ny:

      När jag läser Jans artikel och kommentarerna, blir jag stolt och glad över den “Skolans vision” som vi formulerade i slutet av 90-talet när skolan var ny:

      Christian 4:s Gymnasium vill vara en skola som möter elevens förväntan på kunskap, spänning, glädje, erfarenhet och insikt.
      Skolans vision är att skapa ett spänningsfält mellan humanistisk bildning och nyskapande kulturproduktion. Genom arbete i denna miljö ska eleven utveckla självkännedom, självförtroende, vidsynthet, öppenhet, nyfikenhet och arbetsglädje.
      Skolan ser var och en som en lärande individ som når sina och utbildningens mål i samarbete med kamrater och skolans personal.

      Mindre glad blir jag över att visionen får en alltmer undanskymd plats både mentalt och grafiskt, under trycket av förvaltningens “Ökad måluppfyllelse!” (som ska utläsas “högre betygsmedelvärde, högre genomströmning”), den allmänna skoldebattens krav på bättre PISA-resultat och New Public Managements krav på mätning, bench-marking och jämförelsetal. Det blir helt enkelt svårare och svårare att leva upp till det en ganska enig lärarkår ser som idealet. Makten ligger annorstädes, hos ekonomer och numera också jurister. Gy11 gör inte saken bättre.

  2. Alldeles nyss satt jag och läste ett examensarbete av två lärarstudenter som var arga på Lärarprogrammet, bland annat för att de anser att utbildningen är inriktad på forskning istället för på sådant som en lärare behöver. Jag försökte förklara för dem att deras utbildning rakt inte är foskningsinriktad, utan, tja akademiserad?

    Under läsningen av Thavenius artikel insåg jag att denna var exakt vad de behövde läsa för att förstå vari deras frustration emanerar! Tack!

    En liten randanmärkning bara: Thavenius citerar enbart gubbar. Ellen Key har en del vassa formuleringar som kunde varit användbara!

  3. Mängdläran var inte, som antyds i artikeln, någon ny matematisk landvinning då den infördes i skolan i slutet på 1960-talet. Den hade i själva verket då redan omkring hundra år på nacken och utvecklades av matematikerna Cantor, Frege och Russel mfl.

    Mängdbegreppet är ett av matematikens mest fundamentala; ja till och mer grundläggande än talen. Man kan faktiskt definiera talen med hjälp av mängder.

    Anledningen till att skolan misslyckades med mängdläran var att man bara införde mängdformalismen, utan att dra nytta av dess potential. Därmed blev mängdläran helt meningslös i skolan. De styrande genomdrev sina idéer helt mot lärarnas vilja. Lärarna var faktiskt hyggligt ämnesteoretiskt kunniga, på den tiden. Politiker och tjänstemän hade nog knappast själva hört talas om mängdlära, men var trots det övertygade om dess förträfflighet.

    Bakgrunden var Sputnik, 1957. USA blev taget på sängen när Sovjetunionen hade ingenjörer som lyckats med en satellituppskjutning så pass tidigt. Det fanns ingen tid till eftertanke, så man kopierade illa kvickt de sovjetiska läroplanerna i bla. matematik. Sovjets naturvetenskapliga och tekniska utbildningar antogs vara överlägsna, eftersom deras ingenjörskonst tydligen stod så högt. I Sverige kopierade vi sällan Sovjetunionen, men desto oftare USA. Den vägen kom alltså mängdläran till det svenska skolväsendet. På akademiska kurser i matematik hade den sedan länge haft stor betydelse.

    Numera är det inte mängdlära som skolpolitikerna vill ha med i skolundervisningen. Nu ska det vara didaktik istället. Frågan är bara om någon skolbyråkrat kan definiera det begreppet. Att det ska vara förträffligt ifrågasätts inte.

    Läs gärna denna artikel!
    http://thearticlebay.com/Article/31-S%C3%83%C6%92%C3%82%C2%A5-kan-matematik-ge-b%C3%83%C6%92%C3%82%C2%A4ttre-livskvalitet

  4. Detta var intressant och njutbar läsning. Det är trevligt med skribenter som ger sig tid att “tala färdigt” och analyserar med många exempel. Dock bestrider jag bilden av att dagens svenska skola har en hög grad av sk klassificering (det var ett för mig nytt sätt att använda termen). Ända sedan Lgy 94 har helhet och sammanhang betonats. I Gy11 läggs dessutom ännu större vikt på just kunskapers betydelse för individ och samhälle. På nästan varje enskild lektion i biologi anknyter vi till åtminstone något av historia, geografi, samhällskunskap och psykologi. Kopplingen till vardagsliv eller snarare “elevens verklighet” är också mycket stark. Under mina drygt 25 år som lärare tycker jag att skolan blivit mer “holistisk” och mindre fragmenterad. Att sedan tex Björklund inte gillar detta är en annan sak. Det som kallades “inramning” (att man inte hinner tala färdigt om ett ämne) stämmer tyvärr bättre. Man måste “hinna med kursen” vilket ibland kan vara essentiellt för att klara andra kurser. Men i tex mina ämnen (biologi, naturkunskap, naturvetenskaplig specialisering, hållbart samhälle) kan läraren ofta hoppa över ett område för att istället låta ett annat fördjupas.

  5. Har vi kanske att beakta vår fåfänga strävan att kontrollera ungdomen och dess ständiga försök att göra på sitt sätt?
    De unga hittar alltid sitt sätt att hantera verkligheten. Vi födda 56 fick uppleva det sena 68-upproret. Vi fick mängdlära, Stenmark i gympasalen, upplysningsföretaget med autentiska samlag.
    , Radikala rektorer (tack CG Sund’en- baptistpastorn so ledde Experimengymnasiet.
    Vi skapade vår egen skolkultur. Med god hjälp av upproriska unga vuxna lärare – tack Carl Fredrik Gyllenhaak ständigt ung i sin tanke.
    . Men motståndet från de “förståndiga” vuxna fanns hela tiden. Matteläraren som sa: jag kommer aldrig att släppa in sådana där räknemaskiner i mitt klassrum ( de första miniräknarna).
    Idag vill man mäta och räkna allt. Men ungdomen hittar sätt att göra på sitt sätt. Det är musiker som Aviicii (Tim Berglund) – inte speciellt lyckad i skolan men nu världskänd. Det är datanördar som Daniel Ek som skapade en musiktjänst. Det är Zlatan som tillbringade skoltimmar på fotbollsplanen. Det är Rebecca, Pewdipie och Blondinbella som skapat imperier på nätet. Inte lätt att ta fram allt detta i Nationella prov.
    Skolan måste ligga i bakvattnet och vuxenvärlden måste hata det. I motståndet skapas stordåd.
    Så har det sett ut genom historien – och så ser det ut idag. Den eviga frågan är om vi någon gång kommer fram till en ny ordning där vuxenvärld och ungdom kan mötas.
    En dagsaktuell breakingpoint är synen på,sociala media och de olika hanteringsmöjligheterna av dessa. Varför har inte jag alla mina elevers telnr? Då hade jag enkelt kunnat få ut ett meddelande om morgondagens orientering. Alltså inte ens jag som tror mig ligga i framkant har förstått att det som sker det sker genom mobila enheter. Kik, Ask och allt vad det heter – det är där jag kan nå mina elever. Men inte – jag skriver Låt stå på tavlan eller skickar mail – utan att ha den mailadressen eleverna har kopplat i sin telefon.
    En sista fråga: är vi beredda att skapa en inlärningsmiljö ( måste det kallas skola) som inte har som främsta mål att tygla ungdomen, bevara samhället som fokuserar på vad man bör kunna och göra.
    Ett ställe som bejakar kreativitet och skapande av nya strukturer.
    Förebilder och exempel finns i världen – sir Ken Robinson, George Lucas Edutopia, Google school, Ricardo Semlers skolor osv.
    När och var kan vi brytaloss något vettigt exempel i Sverige? Kanske som i London – stänga dom sämsta skolorna och sedan öppna nytt!

  6. Postmodernismens ofantliga absurditeter.

    Thavenius hat mot den gamla pluggskolan har passerat förljugenhetens alla gränser.
    Den “formalistiska drillen” ledde till att artikelförfattaren efter sju års studier i tyska, varken kunde tala eller skriva detta språk och att han efter fyra års latinstudier vare sig blev “lärd eller upplyst”.

    Thavenius var tydligen så “fördummad” av skolan och av att varken få “höra eller se något som är användbart i det vanliga livet”, att det enda som återstod för honom var att förtjäna sitt uppehälle som litteraturprofessor.

    Han menar att Petronius, Montaigne och Strindberg och ett halvt dussin andra storheter, i vilkas verk satirerna över pluggskolans formalistiska drill flödar, ger honom rätt att förklara den gamla svenska skolan som oduglig, underhaltig och fullständigt värdelös.

    Professorn kan trösta sig med att i dagens gymnasium ställs inga som helst krav på elevernas teoretiska kunskaper. Fyrtio procent av gymnasisterna, sysslar enbart med grundskolestoff och kan betraktas som stödelever, som aldrig någonsin kommer att kunna tillgodogöra sig en universitetsförberedande utbildning. Yrvakna politiker orerar om att “det är skolans plikt att alla som går ut i samhället skall kunna läsa, skriva och räkna”. Högskolekompetens!

    Aldrig har gymnasieskolan släppt ut grupper av så obildade elever och aldrig har medelgoda och duktiga elever fått så lite stimulans. Den svaga tredjedelen, som inte bara stör all undervisning får dessutom praktiskt taget alla resurser. I det kommunala flumgymnasiet gäller det att hålla eleverna på gott humör, eftersom så många inte gillar att plugga. De har aldrig tränats i att lyssna eller i att hålla fokus och därför hatar de alla ämnen, som exempelvis matematik, där man inte kan slagga halva lektionen och likväl snappa upp något av värde.

    Förstörelsen av det svenska kvalitetsgymnasiet är förödande och sorglig att skåda.
    I dag ligger svenska elevers kunskaper på europeisk bottennivå, men det kommer att bli än värre.
    Det postmodernistiska recept som artikelförfattaren ordinerar skulle, om det tillämpades, leda skolan än längre ned i dyn.
    Sex kommentarer ovan, som tycks uttrycka gillande av professorns rekommenderade flum, bådar inte gott.

    Helen von Post
    Latinstudent-63.
    Fyra decennier som gymnasie- och universitetslärare.

    • Ett av de värdeord som ska markera högsta kvalitet på elevens kunskap och ge betyget A, enligt kunskapskraven för Gy11s kurser, är “nyanserat” t ex “eleven kan utförligt och nyanserat redogöra för”, “med nyanserade argument” o s v. Helena von Post har mycket långt att gå för att få det högsta betyg några av mina 16-åriga elever erövrar.

  7. Det finns en intressant artikel i dagens nätupplaga av DN, “Världens bästa skola utan mening”, skriven av sociologen Roland Paulsen. Roland Paulsen har tidigare analyserat en annan välfärdsinstitution, arbetsförmedlingen, i boken “Vi bara lyder”.

  8. Bästa Helena von Post!

    Du skriver
    “Sex kommentarer ovan, som tycks uttrycka gillande av professorns rekommenderade flum, bådar inte gott.”

    Tydligen har du uppfattat även min kommentar som att den lovordar budskapet i Jan Thavenius artikel. Jag föreslår att du läser min kommentar igen och denna gång med viss eftertanke. Jag rekommenderar även länken jag lagt in i slutet av min kommentar. Den leder till en artikel jag själv författat. På samma sida kan du även se omkring tio andra artiklar författade av mig själv.

    Under mina sista tjugo år som matematiklärare undervisade jag på KTH. Förvisso har de nyantagna teknologernas förkunskaper sjunkit rejält. Räkneuppgifter ur realskolans matematikbok, som jag hade vid elva års ålder, anses numera ofta som svåra för de nyantagna teknologerna.

    KTH deltog i lärarfortbildningen “Lärarlyftet I”. Jag var inte engagerad i den verksamheten, men den som fått uppdraget sade till mig, att då han gick i femte klass i skolan hade han klasskamrater som inte lyckats lära sig bråkräkning. De fick då “läsa upp sig” på sommarlovet och “flyttningspröva” före skolstarten i augusti. Numera, sade han, kan inte lärarna själva bråkräkning och, vad värre är, så vill de inte heller lära sig detta.

    För litet tragikomisk läsning:
    Gå in på http://www.swe-math-soc.se/medlem/medlem.html och klicka på “Maj 2008” i högermarginalen. Gå sedan till sida 25 och läs Per-Anders Iverts artikel!

  9. Helena

    Tack för ett strålande inlägg. Hade själv tänkt skriva en replik på professorns senaste i raden av helt absurda inlägg. Tyvärr fick jag en kraftig lunginflammation som är på bättringsvägen. Därför är jag tacksam för ditt inlägg. Vi tycks vara de enda som reagerar när man i kraft av professors titel tillåts uttala sig om det man inte har en aning om.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS