Jan Thavenius: God morgon skolvärlden!
Elever ska resa sig när deras lärare kommer in i klassrummet.
Vad varje skola ska skaffa sig. Verklig disciplin. Rigorösa krav. Hårda skolämnen. Sport där eleverna kan lära sig vad det innebär att lyckas eller misslyckas.
Skolorna bör återinföra skoluniform, inga sweatshirts utan kavaj och slips.
Motståndarna till friskolor försvarar ett skoletablissemang som har svikit eleverna och accepterat misslyckandet som ett av livets villkor.
Föräldrar till elever som skolkar bör förlora sina bidrag från staten.
Vem har sagt detta?
Vi måste omedelbart återupprätta ordning och respekt i klassrummen.
De som stöder friskolor är på föräldrarnas, de ideella organisationernas och de engagerade lärarnas sida när de försöker göra skolan bättre när det gäller valmöjligheter, frihet och tävlan, allt sådant som kan förbättra skolornas resultat.
Länge har det i det här landet funnits ett skandalöst accepterande av underpresterande skolor.
Regeringen kommer att förbättra skolornas resultat genom att sätta stopp för befängda metoder och säkerställa att alla lärare har möjlighet att använda den syntetiska ljudmetoden.
För vår ekonomis framtid behövs en förstklassig utbildning för varje barn. Problemet är att vi i åratal suttit fast i en diskussion om hur vi ska nå dit. Krav eller organisation? Plugg eller lek? Elitistisk eller alla ska få pris? De här diskussionerna är över nu – för det är uppenbart vad som fungerar. Disciplin fungerar. Krav fungerar. Frihet för skolorna fungerar. Höga förväntningar fungerar.
Vi måste ha höga ambitioner om vi vill konkurrera med andra länder. Vi måste ha höga ambitioner om vi vill hela vårt söndrade samhälle. Utbildning ger inte bara människor möjligheter till en god försörjning – den ger dem karaktär att leva ett gott liv, att bli goda medborgare.
Vem tror du har sagt allt detta?
Du är bara ett klick från svaret:http://www.youtube.com/watch?v=4PDyEkV9QkA
Och det finns inte en enda forskare som kan bevisa att han har fel?
Jag minns den ljuva tiden. Jag minns den som i går….
Allt det som beskrivs och som David Cameron vill ha tillbaka fanns för länge sedan när jag startade som lärare. Lärarna hade högre löner och större respekt. Lärarna stod för undervisningen som pedagogiska ledare och rektor stod under lärarkollegiet som bestämde vad rektor skulle göra.
En elev hälsade alltid mötande lärare. Jag jobbade ett par år som enda manliga lärare på en ”högre stånds skola” för flickor i Göteborg. När lärare kom in i en korridor, så flög eleverna upp utmed väggarna och stod uppsträckta, neg och neg medan läraren gick fram.
Jag kommer inte ihåg om eleverna stod upp när läraren kom in, men det är möjligt. Däremot kommer jag ihåg att flickorna var skötsamma mest för familjens skull. Att värna familjeäran drev dem till att bli exemplariska. De var inte rädda för lärarna, utan för sina föräldrar.
Nu är den tiden förbi och lär inte komma tillbaka vad David Cameron än säger. Respekten för föräldrar och lärare finns inte kvar. Lärarna och skolorna blir sämre när lärarlönerna sänks. Numera finns det knappt kvar några riktiga matematik-, fysik- eller kemilärare. Många elever skolkar och drar på stan.
Skratta åt Camerons konstiga önskemål, men jag minns att det fanna en tid när …
Nej, Jan Thavenius! Dylika uttalanden blir knappast sannare av att påståenden som dessa uttalats av självaste Englands premiärminister David Cameron, som ju varken företräder elever eller skolforskare. Snarare handlar hans tal om ett näringspolitiskt perspektiv där ekonomin som vanligt hamnar högst på dagordningen. Nu som tidigare känns mönstret igen. Också på skolans område kännetecknas utvecklingen av tvära kast från ytterlighet till ytterlighet och vem tjänar på det? Ingen förstås!
Och vem bryr sig egentligen om bevis Jan Lenander? I varje fall inte Jan Björklund som för länge sedan slutat att bry sig om forskningsresultat och bevis. Om han gjort det skulle utvecklingen på skolområdet sannolikt sett helt annorlunda ut idag. Vi hade t.ex. kunnat slippa den ensidiga fokuseringen på lätt mätta faktakunskaper, omdömen och betyg för att i stället kunna ägna mer tid till en undervisning som innehåller mer av förståelseinriktning, kritisk granskning och reflektion.
Därmed inte sagt att inga krav skall ställas på eleverna, men det gäller att hitta den rätta ansatspunkten mellan nolltolerans och kravlöshet, mellan kadaverdisciplin och ett låt-gå system. Det måste handla om rimliga och individanpassade krav där inte alla dras över en och samma kam. I detta val är det således inte i första hand de rent nationalekonomiska intressena som styr utan snarare de humanistiska. Det handlar med andra ord minst lika mycket om hänsynen till individens utveckling som samhällets vad än David Cameron påstår. Håller inte Jan Thavenius med om det?
Stefan!
Nu blir lärarna i matematik, fysik, kemi och även biologi allt färre. Långt mindre än hälften av dem som undervisar i dessa ämnen är reellt kompetenta. Andra lärare, sekreterare eller vem som helst får ta lektionerna för tt fylla schemapositioner.
Vårt tekniska kunnande ruttnar från roten. Våra forskare och ingenjörer blir sämre. Vid Astra-Zeneca i Södertälje friställdes 1000 anställda forskare som inte infriat förväntningarna.
Kära Stefan svara! Betyder det någonting för skola och samhälle? Snart har vi inga lärare kvar i naturvetenskapliga ämnen. Fler och fler försvinner, men inga nya kommer till.
Jag lovar dig att om vi får verkligt dugliga lärare med fria händer, så löser DE problemen bättre än någon annan! Politiker och byråkrater vet ingenting! De bör lyssna på dem som har kunskaper och erfarenhet och som är närvarande där förändringarna måste ske!
Stefan!
Jag har varit lärare i många år. Tiderna förändras. När jag startade gällde det som Cameron framhävde:
(Citat): Disciplin fungerar. Krav fungerar. Frihet för skolorna fungerar. Höga förväntningar fungerar. (Slut citat)
Det fungerade då. Skolan var inte bra, men ändå bättre än nu när den faller sönder totalt och kommunpolitiker plundrar skolan på de medel som var avsedda för undervisning. Skolpengen går till höga löner för politiker och en hemsk byråkrati som manövrer ut lärarna.
Du tycker disciplin är ett hemskt ord – som tortyr. Den disciplin jag såg då var krav och förhoppningar från föräldrarna. Lärrna var hur snälla som helst, disciplin var självdisciplin.
Men mest betydelsefullt var skolans frihet. Då kunde lärana ägna all tid åt undervisning, nu siier de i en pappersrulle och dokumenterar något som ingen läser.
Margareta Norlin skrev i tidskriften Pedagogiska magasinet minst en längre artikel i slutet av 90-talet om lärarnas situation i Storbritannien. Lärare var kritiserade för det mest märkliga egenskaper. Okunnighet och brist på utbildning, till och med deras kläder och lukt var oangenäma. Cameron fortsätter väl på samma väg.
Den kommunala skolan, får troligen i flera svenska kommuner endast delar av skolpengen eftersom en del av summan används till annan kommunal verksamhet. Det är riktigt.
Men det motiverar inte förekomsten av fristående skolor som bekostas med skattemedel. De fristående skolorna, där skolpengen inte stannar i verksamheten, delas delar av pengen till ägarna. Vari består detta överskott som överförs till ägarna? Svaret är enkelt. Mer arbete krävs av de anställda. Man använder inte pengarna för den verksamhet som den var avsedd för utan kallar en del av skolpengen för vinst.
I städer som Göteborg finns få tjänster inom de kommunala skolorna. De nyexaminerade lärarna är tvungna att ta det arbete som finns ledigt. Som ny lärare har man oftast inget att jämföra med. Man följer självklart arbetsplatsens traditioner som ny inom yrket.
Visst har vi lärare stressiga arbetsplatser både inom kommunala som fristående och själva stressen är knuten till flera orsaker. Men med friskolereformen har vi fått en marknad där eleverna är kunder, och vi har även fått ett konkurrensförhållande på lärarnivå. Skolan blir ett ”vi och dom” istället för en ”gemensam angelägenhet”.
Att stöpa om kunskap och bildning till en vara som säljs på en marknad är förgörande för den fria tanken.
Kirsti!
Jag försvarar inte riskbolagens utarmning av skolan. Den skall stoppas. Det blir inte svårt. Men den kommunala åderlåtning är värre, för vilka politiker på riksnivå vågar ge sig på sina egna ute i kommunerna.
Du skriver: ”Den kommunala skolan, får troligen i flera svenska kommuner endast delar av skolpengen eftersom en del av summan används till annan kommunal verksamhet.” (slut citat)
”Annan kommunal verksamhet” betyder att politikerna stoppar pengarna i egna fickor. De har höjt sina löner på lärarnas bekostnad och utvecklat en byråkrati som försvårar lärarnas arbete och som kostar stora summor – kanske fyrtio procent eller mer av de totala utgifterna för skolan.
Svensk skola får mer skattepengar än skolor i andra länder, men mindre går till undervisning och mer till byråkrati. Skolans byråkrati förstör dubbelt – den förlamar och den suger ut.
Det allvarligaste nu är att vi knappt har kvar några lärare i vitala ämnen som i matematik, fysik, kemi och biologi. Kirsti! Hur tror du skolan fungerar utan kompetenta lärare?
Sorgligt men sant är, att skolan är en spegel av samhället. Man kan titta på utbildningsstatusen i ett land för att se vart det är på väg. En nation som inte låter invånarna styra sina liv utan där politiker lägger näsan i blöt överallt är dömt till undergång. Skolväsendet har ”bolagiserats” och koncernledningen består av okunniga politiker, lärarna är ”utförare” eller arbetare som ska lyda arbetsinstruktionen. Denna utveckling gäller inte bara skolan utan all offentlig verksamhet som har med vård, omsorg och utbildning att göra. En läkare kan inte längre arbeta fritt efter sitt huvud i samarbete med sina kollegor utan måste följa instruktionerna från en alltmer obildad överhet.
Man har två val: Antingen att ge upp, inte tro att det går att ändra på och invänta det bittra slutet som heter diktatur och ekonomisk stagnation. Det andra är att kämpa för LÄRARNAS FRIHET och återupprätta den autonomi som fråntagits oss. Man tycker ju att våra fackförbund skulle gå i spetsen, men de är bundna till händer och fötter av avtal. Ett NYTT lärarförbund utan fredsplikt kanske är svaret.
Bra Maria! Lärarna måste kämpa. Jag önskar att föräldrar och elever (de är många) såg vart det är på väg och reagerar. Tack Maria!
Bästa Göran Tullberg!
Visst betyder det något, att vår kompetenta lärarkår dräneras på kompetens. Det behöver dock nödvändigtvis inte betyda, att den håller på att dö ut eller att det i framtiden inte kommer att finnas några skolor. Ditt resonemang är långtgående och får onekligen karaktären av en skräckvision, vilken varken jag eller många med mig svårligen kan eller vill dela om du ursäktar! Din sakframställan må vara korrekt och invändningsfri, men dina slutsatser kan och måste ifrågasättas här och nu.
Till Kirsti några varningens ord: kritisera gärna friskolereformen och friskolorna (privatskolorna) men avstå gärna från att generalisera. Skillnaden är stor mellan de privata skolor, där ägarna stoppar vinsten i egen ficka, och de skolor där man t.ex. satsar vinsten i skolverksamheten i form av fler och mer kompetenta lärare. Avskräckande exempel finns det som bekant gott om och skall inte omnämnas här. Goda förebilder är dock betydligt ovanligare och förtjänar därför att nämnas vid namn: Waldorf, Montessori och Freinet för att nu bara ta några exempel.
Det är självfallet lätt att förivra sig i en strävan att övertyga och övertala. Två gyllene regler brukar dock de vara att undvika generaliseringar och att inte dra alltför långtgående slutsatser!
Göran Och även Stefan
Det kommer alltid finnas människor som startar egna projekt och är väldigt övertygade om att den verksamhet de driver har något mycket bättre att erbjuda än de offentligt styrda. Inom skolan kan det vara olika grenar inom pedagogiken, Waldorf, Freinet mm. Men även religiösa som följer skollagar samtidigt som de har en religiös prägel. Skolorna kan vara allt från enormt framgångsrika till sekteristiska enheter. Vi kan i ett samhälle, om vi är FÖR yttrande frihet, inte styra människors tänkande (det kan man inte heller i diktaturer även om de försöker). Personligen ser jag inte dessa enstaka privata skolor som ett samhälleligt problem. Så länge de är privata och utgör en mindre del i ett hav av väl fungerande offentliga enhetsskolor utgör de just den brokighet vi har, eller borde ha, i ett demokratiskt samhälle.
När friskolereformen skulle lanserades och förmedlades till svenskarna nämndes de olika styrelseformerna, ex föräldrakooperativ, och olika pedagogiska förhållningssätt, ex Waldorf, som positiva exempel som blir möjliga i och med friskolereformen. Retoriken fungerade mycket väl. För att hitta andra synpunkter fick man leta ordentligt i debatten. I mindre kanaler kunde man finna beskrivningar av den utveckling som lätt kunde förutses nämligen efter några år kommer de stora vinstdrivna företagen ha majoriteten av branschen. De positiva exemplen som togs upp t ex olika styrelseformerna hade kunnat införas utan att skapa en skolmarknad, olika pedagogiska förhållningssätt finns/fanns inom den offentliga skolan. Att förbise dessa faktum var ett vinnande drag för att de näringspolitiska perspektiven inte skulle bli synliga. Dessa exempel fördunklar fortfarande skoldebatten. Föräldrakooperativ, alternativ pedagogik är väsensskilda från vinstdrivande företag.
Idag har Sverige en unik lagstiftning som tillåter att vinst tas ut från de offentliga medlen. Sverige är i Storbritannien ett föregångsland för de som pratar för näringspolitiska lösningar. Än så länge har vi i Sverige ingen politisk majoritet som vill omöjliggöra vinstuttagen. Samtidigt som företagen där skolan är kassakon lämnar inte branschen varken frivilligt eller utan kamp. I och med sina inkomster kan de använda dessa pengar till lobbyverksamhet, mediala lanseringar, övertygande skolpolitiska forskare mm. Så det är ingen lätt uppgift att stoppa vinstuttagen.
Sammanfattningsvis, problemet med UTBILDNING SOM VARA förvärras av
-friskolereformen
-Bolognaprocessen
-degraderingen av lärarna
-ledningen som styrs av ekonomin
-övertro till övervakning och inspektioner
Jag har inte studerat den fråga som Göran tar upp: ”Svensk skola får mer skattepengar än skolor i andra länder, men mindre går till undervisning och mer till byråkrati. Skolans byråkrati förstör dubbelt – den förlamar och den suger ut.”
Det är möjligt att det är så, har ingen aning. I Göteborg har antalet mellanchefer ökat dramatiskt sett från lärarnas horisont. Även anställda inom skolkök berättar samma verklighet. I Göteborgs nordliga stadsdelar där nedskärningarna är stora idag berättar de anställda att ”nu fick vi en ny chef men ingen chef slutade”. Alltså exempel som stödjer Görans tankegång. För att kunna belägga fakta i detta krävs studier av statsvetare.
Heja Maria!
Vi som värnar om bildning, skola och vetenskapligt vetande behöver både megafoner och forskare på vår sida. För att vinna striden om lärarnas frihet måste vi bl a engagera oss fackligt så att de fackföreningar vi har styrs av oss medlemmar.
Stefan!
Inom Matematik. fysik. kemi och även biologi utbildas numera inga (eller möjligen nästan inga) nya lärare. De få kompetenta lärare som finns kvar pensioneras. Regeringen är oroad och satsar 3,8 miljarder för att ”vidarutbilda matematiklärare”. Nu finns det inga matematiklärare att vidarutbilda.
Tror du att det problemet löser sig själv? Hur skulle det gå till? Berätta!
Tack för dina upplysande rader Kirsti!
För undvikande av missförstånd har jag förstått vikten av att i den allmänna skoldebatten skilja friskolor från privatskolor. Det förutsätter jag därför att också du är medveten om. Personligen har jag som ”gammal” skolfux mest och bäst erfarenhet av waldorfskolorna som under årens lopp varit föremål för en ingående granskning, vilket bland andra Frans Carlgren redovisat i artiklar och publikationer. Trots detta har ständigt återkommande förordningar och restriktioner gjort det allt svårare för dessa skolor att överleva. En förklaring är, som jag ser det, den bakomliggande ideologin. Det faktum att man i waldorfskolorna ser som sin huvudsakliga uppgift att utveckla hela människan – vilja (hand), känsla (hjärta) och tanke (huvud) – är en av förklaringarna till att man kommit i otakt med den kommunala skolans verksamhet och målsättning, där de kognitiva färdigheterna prioriteras. Därtill kommer att man lägger större vikt vid var och en elevs förutsättningar och behov än vad som är fallet i den kommunala skolan.
Som jag ser det, efter att ha tjänstgjort som lärare sedan 1966, är att vi tjänar på att försöka behålla en multikulturell skola som är jämlik i betydelsen att den utgår från var och ens förutsättningar och behov. Den skall dessutom vara öppen för alla och erbjuda var och en möjlighet till valfri utbildning. Däremot finns det ingen anledning att till varje pris slå vakt kring nuvarande betygssystem eftersom vi ändå aldrig kommer att uppnå full rättvisa på detta område. I stället bör man återinföra skriftliga omdömen som möjliggör en bedömning av hela eleven, dennes förutsättningar, framsteg och förmågor inom olika ämnesområden. Om alla fick rätt och möjlighet till högre studier så skulle betygen bli överflödiga. Och om företagen fick överta det fulla ansvaret för utvärdering, lämplighetstest och provanställning så skulle betygen även i detta fall bli överflödiga. Vår tro på betygens betydelse som en fullständigt rättvis värdemätare är ogrundad och missvisande. Den hör inte absolut inte hemma i vårt moderna kunskapssamhälle där kunskaper behandlas som ömtåliga färskvaror i en livsmedelsbutik. För att kunna se nya och spännande möjligheter krävs att man först vågar släppa förlegade värderingar som inte tjänar något annat syfte än att bevara ett gammal och välprövat system.
Lenanders inledande kommentar ringar in ett aktuellt problem, nämligen föreställningen om att normativa politiska ställningstaganden kan forskas fram som rätt tänkta eller felaktiga. Det här är ett ödesdigert villospår eftersom kausalitet bara kan uppnås ur observerbara samband kopplade till konsekvenser (orsak-verkan). Det finns således av naturliga skäl ingen forskning som kan bevisa om auktoritära ledarskapsideal, disciplin och lydnad är ”bra” eller ”dåligt”. Däremot finns tusentals studier gällande konsekvenserna, verkan av sådant tänkande. Miligrams lydnadsexperiment hör till en av klassikerna på området, men resultaten generellt pekar mot att dessa ideal rimmar dåligt med den målbild som finns i svenska läroplaner, även den senaste.
Stefan
Jag är inte expert på Waldorf, har förstått att den är kritiserad. Även om jag skulle hålla med kritikerna anser jag ändå att olika synpunkter i en fungerande demokrati resulterar i att majoriteten inte är det samma som alla. Det finns alltid någon eller några minoriteter.
De kommunala skolorna har styrts av, eller är en del av, ett samhälle där ”de kognitiva färdigheterna prioriteras”. I Sverige är nyttotänkandet, utbilda för naturvetenskapliga- och tekniksektorerna viktig, då är det inte konstigt om ”vilja (hand), känsla (hjärta) och tanke (huvud)” är mindre prioriterade och får mothugg. Det lutheranska som är inplanterat i oss får en törn när några börjar prata om att se ”till hela människan”.
Existensen av alternativa pedagogiker är en reaktion mot det rådande, ickealternativa. Reagerar man mot, alltså har man av någon anledning kritik mot det rådande, blir man också själv utsatt för kritik (tillbaka).
Många av oss är för att alternativen skall få förekomma, men vi är inte för en total slapphet. En svår uppgift, var går gränsen?
Finns det egentligen någon pedagogik eller skolsystem, som inte kritiseras i någon form och från något håll Kirsti? Så länge som detta sker i positiv anda är väl allt gott och väl. Men det är först, när kritiken tenderar att enbart bli osaklig och destruktiv som vi har ett allvarligt problem. Om det sedan är nödvändigt eller ens önskvärt att försöka sig på en gränsdragning, är förmodligen mindre intressant. Det väsentliga är att vi håller öppet för ett mångkulturellt och plutalistiskt skolystem, som öppnar upp för nya och spännande lösningar inom undervisning och utbildning. Denna inriktning måste präglas av en större nyfikenhet och vilja att pröva nya pedagogiska lösningar, så att utbildningen kan bli en livsviktig angelägenhet för oss alla oavsett begåvning, religion, könstillhörighet, socialgruppstillhörighet eller etnisk tillhörighet.
Dagens skola har sedan länge varit föremål för kritik från olika håll. Till stor del har denna framförts utifrån ett rent utbildningspolitiskt perspektiv och inte utifrån sakliga och rent objektiva bevekelsegrunder. I enstaka fall handlar kritiken om ett enda problem med universallösningar och inte sällan anges inga lösningar alls, eftersom man anser att skolproblemet saknar lösningar.
Mot denna bakrund har jag försökt framföra åsikten, att problemet INTE är löst så snart lärarkåren kan anses vara fullt kompetent eller när lärarnas månadslöner höjts med säg 10 000 kronor. Inte heller blir den kommunala skolan hjälpt av att vi totalförbjuder privata skolor och lägger ner 50 procent av friskolorna. Det krävs betydligt större reformer för att förändra den situation, som vi nu hamnat i och som till stor del präglas av en konservativ utbildningspolitik. En viktig utgångspunkt för en mer liberal satsning inom undervisning och utbildning skulle kunna vara ett betydligt starkare stöd vad gäller skolforskningen, dess resultat och tillämpning ute i skolorna. Skolans fortsatta utveckling är helt och hållet avhängig, hur vi tillvaratar och tillämpar erfarenheter och forskningsresultat och vilka framtida satsningar vi anser oss kunna ställa oss bakom. Skulle vi kunna enas om detta?
Det finns sällan några Alexanderhugg som ger bra resultat. Stefan, jag tror vi är i stort sett överens!
(Men det är väl ingen som förespråkat att de vinstdrivande friskolorna skall läggas ner eller att privata skolor borde förbjudas. Möjligen har lärarfack talat för att förstatliga alla skolor.)
Det är illa nog att det idag finns starka politiska krafter, som helst skulle se att staten återtog förmyndarskapet över skolan. De privata skolorna och friskolorna har under senare år kraftigt åderlåtit de kommunala skolorna på elever, vilket skapat stora problem i de kommunala skolorna: skolor har måst stängas, klasser har måst slås samman och det har uppstått brist på kompetenta lärare. Drömmen om en enhetsskola lika för alla är emellertid ett sedan länge orealistiskt ideal. Däremot ser jag det som en viktig demokratisk rättighet att alla elever får samma möjligheter till en kvalitativt sett bra undervisning, utbildning och goda valmöjligheter i ett framtida samhälle. Inte minst därför måste vi värna om en mångsidig och mångkulturell skola som kan erbjuda rika valmöjligheter, där skolorna i stället för att konkurrera med varandra kan samverka kring mål och riktlinjer. I valet av skola och utbildning måste full jämlikhet råda!