Skola och SamhälleJan Thavenius: Inte bara en fråga om tid
Skolan är en atlantångare som det tar tid att vända, brukar utbildningsministern säga. Men den ska läggas på rätt kurs också. Då gäller det inte minst att ha kvalificerad kunskap om tillståndet i skolan och om följderna av olika förändringar.
Förra året tillsatte utbildningsministern en utredning som förefaller en smula egendomlig. Den skulle undersöka effekterna av regeringens skolreformer som ännu så länge knappt ens lämnat pappret. Skolverkets tidigare generaldirektör Per Thullberg skulle ta sig an den uppgiften och han har nu lagt fram ett delbetänkande, ”Det tar tid – om effekterna av skolpolitiska reformer” (SOU 2013:30). Det kommer att ta tid innan det kommer något svar, får vi veta. Det finns ingen empirisk kunskap ännu. Kanske om en fem-tio år, gissar Per Thullberg. Ljuva ord för en minister som säkert bävar för de siffror som PISA 2012 kommer med mot slutet av det här året.
Nu duggar det ju tätt med utredningar och forskningsrapporter som belägger följderna av den förda skolpolitiken. Den politiskt mest brännande konsekvensen handlar om minskad likvärdighet och ökad segregation i skolan. Den effekten hör samman med andra minst lika kontroversiella ämnen som hur valfriheten fungerar och om vinstmotiv hör hemma i offentlig verksamhet.
Man kan undra om ministerns utredning kommit till för att skymma dessa och andra besvärande konsekvenser av de senaste decenniernas skolpolitik. Hur som helst är den ett exempel på att ideologi är viktigare än forskningsevidens i skolpolitiken. Så är det dessvärre runtom i världen har den brittiske professorn Robin Alexander konstaterat.
Robin Alexander leder det stora skolforskningsprojektet Cambridge Primary Review som vi tidigare skrivit om i SOS. Nyligen höll han ett föredrag där han bland annat diskuterar tre typer av internationella jämförelser mellan skolor i olika länder. Typ I är de storskaliga studierna av elevers kunskaper som t.ex. välkända PISA är exempel på. Typ II är översikter av data och forskning som syftar till att lägga grunden för skolpolitiska beslut. En del av dessa översikter är välgrundade. Andra – som de i Sverige uppmärksammade McKinsey-rapporterna – vilar, menar Robin Alexander, på ett ”anmärkningsvärt snävt och partiskt urval av forskning”. Typ III slutligen utgörs av den samlade utbildningsforskningens resultat och den spelar enligt Alexander en helt undanskymd roll när politiker fattar sina beslut.
PISA, TIMSS och PIRLS har, menar Robin Alexander, blivit pålitligare med åren. Problemet med dem är att de används av politiker och media som sanningen om skolan i olika länder. De tilldelas ungefär samma status som det gamla metermåttet i Paris, ett odiskutabelt internationellt standardmått. De som gör mätningarna understryker allt oftare att studierna ger en begränsad bild av skolan och måste tolkas med försiktighet. Men det hjälper inte.
Det som Per Thullberg vill att vi ska vänta på är just PISA, TIMSS och PIRLS trots att han själv framhåller deras stora begränsningar:
”Ett visst genomslag i form av förbättrade studieresultat kan förväntas tidigast vid de internationella studier som kommer att genomföras i mitten av 2010-talet. effekten bör sedan kunna förstärkas gradvis fram till slutet av 2020-talet, allt annat oförändrat.” (s 222)
Tre saker är märkliga med utredarens val. Han tänker sig inte en kritisk granskning av reformernas effekter utan utgår från att de kommer att förbättra elevernas studieresultat. Betänkandet heter följdriktigt ”Utredning om förbättrade resultat i grundskolan”. Trots en omfattande genomgång av utbildningsforskning förblir den på ett märkligt sätt utanför huvudresonemangen. Det är dessvärre utmärkande för det skolpolitiska arbetet i flertalet länder, säger Robin Alexander.
Vidare sätter han hela utredningens resonemang om tänkbara effekter i gungning genom reservationen ”allt annat oförändrat”. Hur sannolikt är det att allt annat än de nu planerade reformerna förblir oförändrat under tio, femton år framöver. Samhällsutvecklingen kan knappast betraktas som ett kontrollerat experiment. När jag skriver detta, föreslår socialdemokraterna blocköverskridande samtal om ”en skola i kris” och t.o.m. Dagens Nyheter instämmer genast. Skolan är i ett högst bekymmersamt läge. Det ger avgjort inte bilden av en skola i stadig lunk mot ”förbättrade studieresultat”.
Men det mest anmärkningsvärda är att betänkandet bara omfattar vissa reformer, vissa kunskapsmätningar och vissa effekter. Hur skolan som helhet påverkas av skolpolitiken och hur det i sin tur påverkar studieresultaten ingår alltså inte. Noga utforskade effekter som bristande likvärdighet mellan skolor, ökande segregation eller lärarnas försämrade arbetssituation tas inte med i beräkningen.
OECD som står för de alltid upphaussade PISA-mätningarna har understrukit att ”rättvisa och relativ jämlikhet är avgörande när det gäller olika länders resultat i PISA”. ”Ojämlika samhällen”, sammanfattar Robin Alexander, ”har ojämlika utbildningssystem och ojämlika utbildningsresultat.”
Utredningen är sist och slutligen ett exempel på den typ II texter som Robin Alexander karakteriserar med orden: ”Den politiska attraktionskraften hos typ II studier är att de väljer ut, stuvar om och tolkar andras forskning och presenterar den i en form som de antar politikerna uppfattar som tilltalande.”
8 Comments on “Jan Thavenius: Inte bara en fråga om tid”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Tack för en intressant artikel.
Min kommentar till Ingrid Carlgrens artikel hade kanske passat bättre här.
En fråga som jag funderar över är vad som ska räknas som skolans resultat. Om skolans resultat är vad som mäts vid en viss tidspunkt när elever/brukare är vid en viss ålder så kan man ju undra när denna ålder infaller. Inte minst om vi sätter in skolan i ett samhälle och en arbetsmarknad som alltmer säger sig hylla livslångt lärande och flexibla medborgare som när som helst ska kunna ställas om efter arbetsmarknadens behov.
Och förutsättningen att samhällsutvecklingen skulle vara en konstant ligger väl inte i linje med de ovan beskrivna ekonomiska processerna. Ekonomen Gay Standing har skrivit om de nya samhällsskikten i detta nya samhälle där det överst finns en ekonomisk elit, miljardärer, och underst finns de arbetslösa, de med tillfälliga anställningar etc. Den sistnämnda gruppen benämner han som “prekariatet” som dels syftar på att de befinner sig i en prekär situation, dels att de utgör någon form av proletariat. Prekariatet växer stadigt och Standing undrar vart prekariatet för oss (och samhällsutvecklingen). (Begreppet prekariat började användas av samhällsforskare under 1980-talet.)
Att det finns en ökad osäkerhet i arbetslivet kan i sin tur delvis förklara att det på spridda håll i världen utvecklas värderingar som inte sätter prestation överst utan som framhåller andra värden – t.ex. finns det japanska ungdomar som hoppar av skolan och utbildning eftersom de har börjat utveckla andra värden än den egna karriären. Fortfarande är detta undantag, en lite minoritet. Men den finns och den ökar.
Och den fråga man kan ställa är om det i framtiden finns behov av att alla människor i en viss ålder, t.ex. mellan 20-65 år, i vår globala värld ska ha lön utifrån arbete. dvs. finns det betalda arbeten så att det räcker till ett antal miljarder människor. För att minska den personliga och sociala oron i ett samhälle föreslår Standing någon form av medborgarlön. Detta går således stick i stäv med arbetslinjen (notera skillnaden mellan labour och work) och får onekligen konsekvenser för skolan och dess resultat.
En annan lösning, som inte behöver gå emot Standings, är att arbeten och företagande kan byggas nedifrån via civilsamhället i ett lokalsamhälle och inte styras (för mycket) av varken stat eller marknad. Nobelpristagaren i ekonomi, Elinor Ostrom, har empiriska bevis för att detta skulle kunna vara en framkomlig väg. Även denna väg får betydelse för skolan.
Bra inlägg. Jag har försökt på denna site att ta upp frågor om den moderna skolan och utbildningens roll i ett arbetsmarknadsperspektiv och ett mer sociologiskt perspektiv, men det verkar vara få som vill föra en sådan diskussion. Bara frågan om PISA och arbetsmarknad/ ekonomi är i sig intressant nog.
Inte en fråga om tid utan en fråga om tidsperspektiv. Det regeringens utredare konstaterat är bara sunt förnuft och kändes smått onödigt men i nästa ögonblick dyker det upp mängder av människor som ändå inte förstår löptiden mellan åtgärd och effekt. När det hänvisas till vetenskap och denna inte tagit hänsyn till dessa grundläggande faktorer blir jag smått förskräckt. Är det någon som påstår sig syssla med vetenskap som har så dålig koll eller är det någon skribent som inte bryr sig om elementär källkritik?
OM resultaten kommer förbättras de närmaste 10 åren, vad är det som säger att det skulle bero på just reformerna? Det kan väl lika gärna bero på nya sätt att arbeta i skolan som implementeras oavsett reform. Det kan ju till och med bli så att elevernas resultat förbättras trots politiska reformer. Det skulle vara intressant att låta pedagogisk expertis bygga upp ett regionalt skolområde utifrån pedagogisk forskning och låta det verka i ett tiotal år. Vad skulle ske där?Hur skulle den skolan fungera?
Precis, Christer; hur ska vi få reda på vad som är en god framgångsrik pedagogiska praktik om det inte finns något att jämföra med? Om alla gör “samma” i i likvärdighets, jämförbarhetens, och likvärdighetens goda syfte, då försvinner alla möjligheter till referenser. -Och i längden även möjligheten till pedagogisk utveckling. Här gör politikerna en missbedömning; Undervisningen i skolan utvecklas inte främst genom implementering av forskningsresultat, utan genom lärare som gemensamt identifierar problem, formulerar ambitioner och visioner och arbetar fram gemensamma pedagogiska idéer.
Skolan utvecklas genom pedagogisk mångfald inte genom politiska interventioner och program.
Det skulle vara intressant att se någon internationell studie hur skolans möjligheter att vara den den skola vi önskar, påverkas av politiska reformer, deras omfattning och tidsintervallerna mellan reformerna. Förmodligen är det svårt att få offentliga medel till den forskningen.
Norge vände sina PISA-resultat på 3 år. Om saker och ting ska ta så lång tid som uppåt 10 år så måste det vara reformerna det är fel på. Så lång tid behöver det inte ta.
Det beror väl på vad som ska åtgärdas. En lärarutbildning på fel spår har ju egentligen decennier innan åtgärder får effekt.
Hej Pär, det du diskuterar om ett civilt samhälleligt företagande liknar för mig vad Polanyi (hur jag tolkar honom) menar med återinbäddningen av ekonomin i samhället eller sociala relationer. Detta handlar mer om liberal reglering så som Keynes förespråkades, och förankras i människornas/medborgarnas lokala social relationer och ekonomisk aktivitet. Incitamentet är då inte i första hand vinst utan alltifrån mänskliga behov och kreativitet.