Jan Thavenius: Kunskapens levande centrum

Kunskapsskolan ska återupprättas. Så sägs det. Som om inte skolan alltid varit en kunskapsskola av något slag.Men kunskap har varit så mycket och använts till så vitt skilda saker. Religionen, nationalismen, formalismen, klasskillnaderna, könsmaktsordningen, akademismen, allmänbildningen, medborgerligheten, demokratin, erfarenheten, vetenskapsfundamentalismen, den ekonomiska tillväxten, globaliseringen, BNP, NPM, kontrollsamhället och mycket annat, till och med konsten,  allt möjligt har format skolans kunskap.

Vad är det alltså för kunskapsskola vi ska utveckla? Är det inte vad vi borde fråga oss?

Ibland blir man trött på en för snävt och illa tillskuren kunskap, en kostym som kan sakna både armar och ben och som stramar över ryggen. En kunskap som är given, en och odelbar, och bara ska “förmedlas”. Då kanske man går till konsten. Förr fick vi av vår fröken eller magister litteratur som vi skulle läsa under sommaren. Det händer kanske fortfarande någonstans. Hur som helst, här lite sommarläsning om kunskap.

I Göran Sonnevis stora diktsamling Det omöjliga från 1975 finns flera dikter om kunskap. Här är en av dem:

Kunskapen har inget centrum, säger du

Jag menar

att den har det

Den osynliga, dansande punkten

av noll

Och tungt rör sig

kunskapens former

kring hungern, kärleken, törsten

och faller inåt

förintas, och växer

på nytt

mot oändligheten utåt

Gnistan, barnet

 

i punkten av noll

i varje ögonblick

fött på nytt, slocknat

fött på nytt

Detta centrum

kan inte utplånas

Det finns

i alla varelser

alla former, med förmågan

att överskrida sin egen

gräns Något centrum finns inte

utanför denna rörelse

dessa serier av rörelser

 

Kunskapen utan levande centrum

är död

Dikten rör sig från ett påstående – kunskapen har inget centrum – till det motsatta – kunskap utan centrum är död. Det första påståendet tillbakavisas; utan ett levande centrum finns det ingen verklig kunskap. Sonnevi lämnar åt läsaren att söka de sammanhang som kan ge dikten tyngd. Till en del finns de på andra ställen i den stora svit som dikten ingår i. Men i den här texten nöjer han sig med att beskriva kunskapens centrum.

En osynlig dansande punkt av noll är detta centrum. Det är ännu inte något men rör sig paradoxalt nog. Det är nuets ögonblick med sin brist och sitt hopp. Kunskapens former rör sig kring hungern och törsten efter något som vi ännu inte har men som kärleken låter oss hoppas.

Rörelsen är ett fall inåt mot förintelse i ett nu som är osynligt för oss, förintelse i en oförmåga att se det som finns helt nära, förintelse i en verklighet som blivit självklar och den enda naturliga. Men rörelsen är också ett växande ut mot de oändliga möjligheter som vi kan föreställa oss och som därför redan finns här som en gnista, ett barn. Gnistan flammar upp i det dunkel som omger oss och slocknar för att åter lysa upp. Barnet, levande men ännu ofullgånget, föds och dör och föds på nytt.

Bilderna av död och återfödelse och av en rörelse inåt–utåt leder tankarna åt ett annat håll. I sin bok Drömtid (1982) berättar Hans Peter Duerr om olika kulturers ansträngningar att stänga ute all kunskap som skulle kunna vara ett hot mot den mödosamt upprättade ordningen.

I kulturer som är mindre stramt organiserade än vår egen, finner han accepterade former för att träda utanför ordningen och få kunskap om sig själv och de sammanhang man lever i. Detta överträdande av kulturens gränser talar man om som död och återfödelse. Den gamla människan som bara har den kunskap som är möjlig att få inne i kulturen måste dö för att kunna göra ett besök ute och återfödas med en ny kunskap.

Duerr ställer den vetenskap som i själva verket står på inordningsmaktens sida mot olika former av radikala perspektivbyten:

“I motsats till det som dagens filosofer älskar och som de kallar ”kritisk självreflexion” – en teknik som påstås göra det möjligt att vår horisont blir förståelig inifrån och ut, ur sig själv – hade de arkaiska människorna insikten att man endast kan bli ”tam”, om man först varit ”vild” eller att man endast kan vara i stånd att leva i ordets fulla innebörd, om man hade visat beredskap att dö.”

Svårigheten att se är inte bara en följd av den förslöande vanan utan också av den bestående ordningens försvar. Det självklara och till synes naturliga hos det dominerande sättet att leva och tänka tar loven av det nya och motspänstiga. Allt tolkas med hjälp av det redan kända.

En djupare kunskap står bara att vinna, om något gammalt dör i oss för att något annat och nytt ska kunna födas. Men vad är det som förmår människor att överge ett synsätt och vilja söka ett nytt? Att ha en gränsöverskridande förmåga är inte detsamma som att ha möjlighet och förmåga att använda den.

Kunskapens levande centrum kan inte utplånas med mindre än att människan utplånas. Så länge människor existerar med sin överskridande förmåga, finns det också en drivande hunger och ett granskande hopp. Så för oss Sonnevi nästan omärkligt ut till en gräns som inte får överskridas, gränsen för människans existens – i en tid som står farligt nära den gränsen.

Kunskapens centrum kan inte plånas ut och dock kan det ske. Att kunskapen inte tillåts ha något mänskligt centrum är en del av det beståendes försvar. Kunskapen finns bara svävande i samhällsrymden utan gravitationspunkt, som ”objektiv nödvändighet” eller ”vetenskapens nuvarande ståndpunkt” eller rätt och slätt ”utvecklingen” – så lyder några av de sagor som berättas för oss. Utvecklingen kräver det ena och andra av oss, när vi i stället som levande människor borde kräva något av utvecklingen.

One Comment on “Jan Thavenius: Kunskapens levande centrum

  1. Frågan är: hur för man ett resonemang som detta med en fundamentalistisk folkpartist, som tror att “kunskap” bara är mätbara svar i ett skriftligt prov? Hur kommer man vidare i debatten som fastnat i föreställningar om skolan från femtiotalet? Hur får man politiker och debattörer att se vilka mätproblem som PISA faktiskt utgör? Hur lyfter vi debatten till en nivå där vi diskuterar lösningar på problem som faktiskt existerar och där professionen får sköta processen tillsammans med forskare?
    Tänk om man behandlade sjukvården på samma sätt som man hanterar skolan!

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS