Jan Thavenius: Obligatorisk gymnasieskola?

I den nya regeringens skolpolitik finns förslaget att gymnasieskolan ska bli obligatorisk. Frågan är om det är ett så klokt förslag. Min tveksamhet handlar inte främst om att det knappast är möjligt att ålägga myndiga människor skolplikt. Inte heller om att det förefaller svårt att få igenom ett sådant förslag i riksdagen. Det stannar lätt vid att bli en symbolisk gest.

Den signal som regeringen sänder är i och för sig viktig. Runt om i den rika världen brottas man med samma problem. En genomgången grundskola ger inte som en gång i tiden tillgång till arbetsmarknaden. Det ska mer till. Men vad detta mera ska vara, är vi ännu inte klara över. Ingen tror väl att ett påbud – obligatorium – löser några problem. Det är nya möjligheter som måste skapas för nya generationer i förhållande till både samhälls- och arbetsliv.

En bättre utgångspunkt för tänkandet fanns i Ekonomistas valmanifest:

”Utbildningssatsningar för ungdomar utan gymnasieexamen. Arbetslösheten har under lång tid stigit för de som saknar gymnasieexamen samtidigt som det är en växande andel som inte klarar gymnasiet. Utbildningssatsningar bör särskilt riktas mot denna grupp.”

I dag krävs det någon form av utbildning efter grundskolan. Så långt är alla överens. Men hur ska den se ut, vilka möjligheter ska erbjudas? Där börjar oenigheten. Jag tänkte ta hjälp av ett danskt perspektiv för att diskutera frågan. I Læring i konkurrencestaten (2014) har den kände utbildningsforskaren Knud Illeris samlat olika forskare kring frågor om hur sambanden ser ut mellan ungdomars liv idag, skolans utformning och förändringar på arbetsmarknaden. Jag menar att det åtminstone krävs dessa tre perspektiv för att diskutera vidareutbildningen som det med ett mer neutralt och övergripande ord heter i Danmark.

Konkurrenssamhället är ett begrepp som sen 90-talet kommit att ersätta välfärdssamhället. Det lyfter fram den politiska optik där ekonomin och den globala konkurrensen är i fokus. De omfattande konsekvenserna för skolan har legat bakom merparten av artiklarna i SOS sen starten 2010. I den danska antologin framhålls särskilt hur skolans prestationskultur har skärpts. Anställningsbara människor har blivit det dominerande målet, medan myndiga människor med breda kunskaper blivit mindre viktigt. Vidare betonas tendenser som att skolgången snabbare och utan avvikelser ska leda till avslut, att fler ska ha längre utbildning och att nivån måste höjas. Ute i de sociala medierna lever fortfarande #believeinyourdreams. Men verklighetens rop skallar #believeinyoureducation.

I Noemi Katznelsons bidrag till antologin diskuteras två överhängande frågor som i hög grad också är aktuella hos oss. I takt med de ökande kraven har yrkesutbildningarna blivit mindre värda och därmed mindre attraktiva för de unga. Men det har också bildats en grupp som antingen inte kommer in på någon vidareutbildning eller misslyckas med sina studier. Danmark har haft ett mål sen 90-talet att 95 procent ska genomgå en vidareutbildning. Men tjugo års erfarenhet säger att tio kanske femton procent inte klarar av det.

Om man vill göra något åt det första problemet, menar Noemi Katznelson att skillnaderna mellan de ”bokliga” och de ”praktiska” utbildningarna borde minskas. Frågan är om det inte är dags att skrota talet om praktiska utbildningar med sina associationer till ett gammalt hantverkssverige. Hur som helst, i det perspektivet är det positivt med högskolebehörighet för alla vidareutbildningar.

Men det kräver i sin tur stora förändringar av både skolpolitiken och pedagogiken. Det fordras en bredare läroplan för de yrkesinriktade utbildningarna med mer naturvetenskap, språk och humaniora. Det är nödvändigt för att högskolebehörigheten inte bara ska bli en pappersreform. Men det är framför allt viktigt av två andra skäl. Arbetslivet idag fordrar mer än en snävt yrkesinriktad, ”praktisk” utbildning. Samtidigt bör alla i vidareutbildning ges möjligheter till mänsklig och medborgerlig utveckling.

Ska detta ha en chans att fungera måste de mest utsatta unga få stöd och hjälp. Den ska komma tidigt och fortsätta genom hela grundskolan. Det handlar om att kompensera så mycket som möjligt för olika bakgrunder. Det gäller som Noemi Katznelson skriver att skapa en utbildningstillit hos dessa unga. I skolan:

”har mange udsatte unge oplevet massive svigt, som for en del har ført til en art uddannelsesmistillid, som kan føre til, at de unges identitetsudvikling trækkes i retning af et negativt samspil med uddannelsessystemet, og mere konkret at de unge taber modet og troen på, at uddannelsessystemet kan gøre noget for dem.”

Utbildning och arbete

Att skapa tillit till att skolan kan göra något är grundläggande viktigt för de unga som inte kommer in på eller klarar en vidareutbildning. De elever det är fråga om brukar omtalas som ”skoltrötta”. De hänvisas till att ”slippa skolan”, en negativ ”lösning”. Noemi Katznelson tänker sig i stället en positiv väg att gå:

”Hvis ikke der i betydeligt større omfang bliver muligheder på arbejdsmarkedet for disse unge, vil en meget stor del af anstrengelserne være forgæves, fordi de unge fortsat er uden noget reelt framtidsperspektiv. Udebliver sådanne muligheder, vil de mange udsatte unge, der bestemt ikke har det godt i forvejen, få stadig mindre uddannelsestillid og blive mere og mere desillusionerede med deraf følgende ustabilitet, udskejelser, kriminalitet og vold.”

Slutsatsen blir: ”Abejdsmarkedet må også tænkes ind som en integreret del af løsningen”.

Det måste handla om en både mer radikal och mer sammanhängande satsning långt utöver idéerna om lärlingsutbildning och traineejobb. Vad Noemi Katznelson tänker sig är både en ny pedagogik och en helt ny, alternativ arbetsmarknad. Den ska å ena sidan ligga helt utanför den ordinarie arbetsmarknaden, å den andra bör den ha sitt berättigande i reella samhällsbehov. Det gäller alltså att hitta uppgifter som inte tillgodoses genom betalt arbete eller inte alls utförs. Hon ger exempel inom områden som vård och omsorg, utbildning, äldre och handikappade, miljö och IT.

Samspelet mellan det arbetsinriktade och det utbildningsinriktade ska vara så integrerat som möjligt. Men utgångspunkten bör ligga i arbete som är det som skapar motivation och tillit hos dessa unga. Det betyder inte att det är arbetsgivarna som ska definiera verksamhetens form och innehåll. I stället måste det ske genom ett nära samarbete mellan politiker, pedagoger och arbetsmarknadens parter. För politikerna gäller det att skapa förutsättningar för ett grundligt helhetsgrepp. Pedagogerna å sin sida måste utveckla en pedagogik med en ny och radikalt bredare syn på vad en yrkesutbildning kan vara:

”de omfattende erfaringer, der efterhånden er indhøstet blandt disse unge, har vist, at kun en løsning, der samtænker uddannelse med noget, der kan opleves som ’rigtigt’ arbejde, kan være et bare nogenlunde realistisk alternativ til det, der gerne formuleres som at ’tabe en generation på gulvet’ – med alle de menneskelige og samfundsmæssige konsekvenser og tragedier, der ligger i dette uhyrlige udtryk.”

 

 

9 Comments on “Jan Thavenius: Obligatorisk gymnasieskola?

  1. Brännande frågor! Jag har i mina olika inlägg varit delvis inne på dessa. Men lösningarna finns liksom inte, eller det finns många. Varför inte skapa ett tema där man får personer att från olika perspektiv skriva om sina idéer och sin syn på detta, i stället för att folk skriver om lite vad som helst på denna site? Borde inte inläggen kunna bilda mer av en väv eller ett samtal i stället för att var och en rätt ut i rymden ropar ut sitt?

  2. Nej, att göra gymnasiet obligatoriskt är ingen bra idé. De flesta elever väljer frivilligt att gå igenom gymnasiet. De som tvingas gå igenom ett obligatoriskt gymnasium är de elever som misslyckats i grundskolan och/eller tröttnat på att plugga. Mera undervisning ger inte automatiskt mera kunskaper. Det finns elever som läst matte i 1 000 lektioner och ändå inte behärskar de fyra räknesätten och enkel procenträkning när de gått ut grundskolan. Undervisning har de fått men inte förutsättningar att ta till sig den information de fått. Att tvinga skoltrötta och omotiverade elever att sitta av ännu fler lektioner i skolan är ett slöseri med deras tid och samhällets resurser. Däremot borde man givetvis ta bort betygsspärren så att alla som frivilligt vill gå ett längre eller kortare gymnasieprogram kan få göra det.
    Det har upprepats som ett mantra att alla elever i framtiden måste ha mycket mer utbildning. Är det så? De flesta som är yrkesverksamma idag har yrken som sjukvårdsbiträden, snabbköpskassörskor, hemvårdare, barnskötare, hotell-och kontorsstädare, köks-och restaurangbiträden, lagerarbetare, vägarbetare, snickare och kockar osv. Dessa jobb lär behövas i framtiden också. Förut räckte det med sjuårig folkskola för att klara sådana jobb. Vad är det som har hänt som gör att man nu måste ha mer än tolvårig skola bakom sig? Det finns inget som talar för att dessa människor skulle behöva en längre skolgång. Snarare tvärtom. Det som hänt är att skoltrötta elever senare i livet kan studera vidare på komvux eller folkhögskola när motivationen finns där. Det som mer har hänt är att barn redan i förskoleåldern lär sig att hantera datorer och läsa instruktioner till dataspel. Alla människor kan nu också snabbt skaffa fram det de vill veta på nätet.
    Det är inget som talar för att ett obligatoriskt gymnasium är någon bra idé.

  3. Alternativet till ett obligatoriskt gymnasium är sextonåringar utan gymnasiet som konkurrerar med gymnasieklara nittonåringar om jobb. Knappast en bra situation för dem. De som är “skoltrötta” efter grundskolan måste absolut få tre år till att bli motiverade för lärande igen. Men i former som lyfter fram lärandets lust framför skolans olust och förbereder den unge inför ett livslångt lärande vare sig det försiggår på ett universitet, ett sjukhus eller en byggarbetsplats. Att i en meritokrati som informations och kunskapssamhället håller på att bli, lämna stora grupper utanför skapar grogrund för nya klasser i ett nytt klassamhälle. En skolkommission som Weijnes och Erlanders borde tillsättas för utforma den skola som det nya samhället kräver. Man borde kunna nyttja erfarenheter från folkbildning, folkhögskolor, och kanske Freinets Arbetets pedagogik för att integrera näringsliv och samhälle i den fostran som skolan stått ensam om. Att både lärare och föräldrar samt de engagerade handledarna i näringslivet måste ha fortbildning för att möta den nya situationen vi befinner oss i är självklart. Och naturligtvis mest stöd till de som står längst bort ifrån en vision om livet som ett livslångt lärande.

  4. Jag känner mig ganska kluven inför den här frågan.

    En sak är för mig helt klar: den höga arbetslösheten bland ungdomar utan avgångsbetyg från gymnasiet beror knappast på att de inte klarar något av de jobb som finns på arbetsmarknaden. Den beror på hög arbetslöshet, där det alltid blir de minst överkvalificerade som drar det kortaste strået i konkurrensen om de arbeten som finns att söka. En obligatorisk gymnasieskola löser inte detta problem, det löses med en politik för full sysselsättning. Här är nog jag och Per-Acke Orstadius överens.

    Jag kan också se de problem Jan Thavenius lyfter fram i huvudartikel. Många ungdomar har negativa erfarenheter av en skola som inte hade något att ge dem, där de oavsett sin egen ansträngning alltid blev sämst i klassen och där de förväntades ta nyfiken del av en undervisning som av dem upplevdes som fullständigt irrelevant. Att tvinga dem att sitta av ytterligare 1250 timmar lektioner innan de får registrera sig som arbetslösa är knappast en väg mot jämlikhet och social rättvisa. Om gymnasieobligatoriet förverkligas, ligger alltså ett mycket stort ansvar på staten att se till att denna utbildning både blir och av ungdomarna upplevs som meningsfull. Här hittar vi en del uppslag i Jan-Ivar Johanssons kommentar.

    Men jag vänder mig också starkt mot den beskrivning av arbetsmarknaden som Per-Acke Orstadius ger uttryck för. Visst finns det hamburgervändarjobb, och sådana arbetsuppgifter kommer väl alltid att finnas. Som universitetsutbildad lärare använder jag en icke föraktlig andel av min arbetstid till att fylla på klamrar i häftapparaten, sudda tavlan, sätta upp stolar på bänkar… Jag är, försiktigt uttryckt, tveksam till att vägen framåt är att destillera ut dessa enkla arbetsmoment och överlåta dem till lågutbildad arbetskraft. Per-Ackes exempel är dessutom bitvis mycket illa valda. Snickare idag måste ha väldigt goda kunskaper om material, hållfasthet, lagstiftning, byggnormer och mycket annat som knappast kan kallas okvalificerat. En utveckling av snabbköpskassörskans yrke borde innebära att hon blir alltmer av dataoperatör, och dagens arbetsuppgift att sitta och föra varor förbi en streckkodsläsare är ju redan på väg att automatiseras bort. Vi som vill ha ett jämlikare samhälle måste arbeta för en utveckling där alla människor får bidra med sin fulla potential, och där yrken utvecklas mot större komplexitet och högre lön. Det kräver förstås i sin tur längre utbildning.
    Till sist tycker jag att Per-Acke Orstadius ger uttryck för en syn på kunskap och kunskapsinhämtande som jag inte hört sedan tidigt nittiotal. Att tillgång till datorer skulle göra utbildningen överflödig är en tanke som känns väldigt antikverad. Förmågan att ställa rätt frågor är en av de mest grundläggande kompetenserna i kvalificerat arbete. Det lär man sig inte med hjälp av Google och Instagram.

  5. Hur skapa utbildningstillit för de ungdomar som saknar både arbete, gymnasiekompetens och framtidstro? Thavenius´ inlägg ger viktig kunskap och hänvisar bl.a. till en aktuell dansk antologi.

    Själv kommer jag att tänka på en av flera rekommendationer i en EU-rapport (2012) från EU High Level Group of Experts on Literacy. Den handlar om att lyfta undervisningsnivån i läs- och skrivkunnighet, att öka medvetenhet om tidig diagnos av lärandesvårigheter för att främja mer effektivt utbildningsstöd för barn med svårigheter i läsning och skrivning, Här lägger man även till “professionell utveckling av lärare på alla nivåer”.

    Inget nytt under solen, men allt detta tål att upprepas. I nämnda expertgrupp ingick representanter från Sverige (professor Karin Taube), England, Finland, Frankrike, Grekland, Polen, Tyskland och Ungern. De säger sig samstämmigt vilja uppmana till brådskande handling på alla nivåer, lokalt, regionalt, nationellt och över hela Europa.

    Att kunna läsa och skriva är lika viktigt utanför arbetsplatsen, påminner gruppen. Vi behöver goda färdigheter och förmågor för att klara vår hälsa, vara socialt aktiva och engagera oss i samhällsfrågor. Delaktighet socialt och i samhällslivet är mer beroende av läs- och skrivkunnighet

    Att hitta ett arbete görs mer och mer online. I det sammanhanget finns behov av samarbete mellan politiker, pedagoger och arbetsmarknadens parter, vilket påpekas i den danska antologin. För att det ska gagna både elever och föräldrar inför kommande yrkesval/studieval behöver skolan tillgång till välinformerade studie – och yrkesvägledande personer. Elever ska kunna få allsidig information och kunskap om vilka möjligheter och utmaningar de var för sig kommer att möta på en föränderlig arbetsmarknad. En förutsättning är att enskilda elever utan kontakter får hjälp att hitta praktikplatser som ger positiva erfarenheter och motiverar dem att anstränga sig i skolan. Och skolan ger uppmuntran.

    Men all verksamhet kräver resurser och det återstår att se vilka prioriteringar som görs i kommande budget, i stat och kommun.

  6. Efter 8 år med Jan Björklund har alltså andelen ungdomar som står utanför de nationella gymnasieprogrammen i stort sett fördubblats och har sedan en tid passerat 20%. Obligatoriskt gymnasium, over and out. Snacka om att börja i fel ände.

  7. Kjell. Min beskrivning av arbetsmarknaden är hämtad från SCB. De som jobbar i de yrken jag exemplifierat skulle uppfatta det som oförskämt av dig att likna deras jobb med hamburgervändarjobb. De kan visst komma att behöva mera kunskap efter grundskolan. Men de behöver inte nödvändigtvis flera år i skolan. Att de behöver mera kunskap är inte detsamma som att de behöver mera skolutbildning. Man kan lika lite tvinga en skoltrött elev att lära sig i en gymnasieskola som man kan tvinga en häst att dricka det vatten man ger den.
    Det är knappast genom studier i högskoleförberedande ämnen i gymnasieskolan som den snickare du nämner kan skaffa sig den kunskap om material, hållfasthet, byggnormer osv. som hen kan behöva när hen vill avancera till förman eller byggmästare. Däremot kan hen då skaffa sig kunskaperna på annat sätt. Främst genom att studera och ta lärdom av äldre kolleger på arbetsplatsen. Eller genom utvalda fortbildningskurser på till exempel komvux, folkhögskola eller korrespondens. Jag nämnde kunskaper om datorer och informationssamling på nätet för att stryka under att det nu är lättare än tidigare att skaffa sig kunskap på annat sätt än genom skolgång.

    Jan-Ivar. Att ersätta skolans olust med lärandets lust låter bra. Men det är lätt att säga tulipanaros, svårare att göra den. Efter att under många år ha arbetat med elever som varit rejält skoltrötta efter grundskolan tillåter jag mig att tvivla på möjligheten att återskapa lärandets lust genom att tvinga elever att tillbringa ännu fler år i skolbänken. Särskilt om de där ska läsa samma högskoleförberedande ämnen som de tröttnat på i grundskolan.
    Även en blind höna finner då och då ett korn. Björklund har för en gångs skull rätt när han ifrågasätter att alla människor behöver högskoleutbildning.

    • Per-Acke!
      Det är synd att du läser mitt inlägg som ett personangrepp, istället för att läsa med lite eftertanke och värdera mina argument. Ditt inlägg förvånade mig högeligen, eftersom det var skrivet av just dig. Men istället för att hänga upp mig på författaren, tog jag del av det som faktiskt uttrycktes. Du kanske ska läsa både mitt och ditt eget inlägg ett par gånger till.

      En förändring som skett på arbetsmarknaden sedan den allmänna, sjuåriga folkskolan blev grundskola och ett de facto obligatoriskt gymnasium, är att vi fått massarbetslöshet. Själv kunde jag som sextonåring gå ut på en arbetsmarknad där min förmåga var efterfrågad av det enkla skälet att det var svårt för företag att överhuvudtaget hitta arbetskraft, man fick ta dem man hittade och själva bekosta uppskolning eller utbildning. Ingen arbetsgivare räknade med att en nyanställd skulle producera till ett värde som motsvarade lönen de första månaderna eller rent av åren. Men ville man ha anställda, var det en kostnad man fick ta.

      Nu kan företagen välja och vraka. Den initialkostnad en nyanställning medför har övervältrats på det allmänna genom diverse nyanställningsstöd, eller på den nyanställde själv genom praktik- eller provanställningar, ibland helt utan någon lön. Man kan också ställa krav på en utbildning som perfekt motsvarar företagets önskemål eller behov.

      Jag tror inte att en obligatorisk gymnasieskola är lösningen på detta problem, och det skriver jag också tydligt i mitt första inlägg. Arbetslöshet bland unga löser man genom att bekämpa arbetslösheten, inte med att skärpa konkurrensen mellan de arbetslösa ytterligare.

      Men det är också så att många av de arbetsuppgifter som vi, som unga, fick börja med helt enkelt inte finns kvar. Den reella tröskeln in i yrkeslivet har faktiskt höjts. Och det ser jag som en i grunden positiv utveckling, som bör fortsätta. Alliansregeringens ambition att skapa en låglönemarknad för lågkvalificerade bottnar i en människosyn som jag inte delar, nämligen att en viss del av befolkningen helt enkelt inte har förutsättningar att lära sig svårare saker, och därför måste sysselsättas med det enkla. Ingenstans i mitt inlägg hittar du påståenden om att alla måste förberedas för högskolestudier, eller att alla måste tvingas in i en oförändrad gymnasieskola. Däremot kan du hitta åsikter av motsatt slag, läs om det andra stycket i mitt första inlägg.

      En del av ditt inlägg som jag inte kommenterade, var ditt påstående att de skoltrötta kan studera på KomVux eller folkhögskola när de senare i livet blivit mer studiemotiverade. Som idé är det utmärkt, jag har själv använt den möjligheten. Men även dessa möjligheter har minskat radikalt under Björklunds styre. När jag läste in gymnasiet på KomVux, var det en institution som tog sig an de skolovana, ofta med negativa erfarenheter av ungdomsskolan. Studietakten var måttlig, och lärarstödet starkt. KomVux har numera betydligt färre platser, och handlar mest om distansstudier med svagt lärarstöd. Inte mycket att hänga i julgranen för dem som behöver mer än att kvittera ut betyg på redan inhämtade kunskaper. Det är en utveckling som väl varken du eller jag gillar.

      Ja, jag står för att det du uttrycker om datorer är antikverat. Åsikten att kunskap är samma sak som information har de flesta lagt bakom sig för länge sedan, jag och många andra har aldrig delat den. Datorer och internet kan vara mycket användbara verktyg i kunskapsprocessen. Men de är just verktyg. Precis som jag inte blir bilmekaniker bara jag får ett rejält presentkort på Jula, blir man inte kunnig av att fylla sitt hem med internetanslutna apparater. Det behövs något mer, och detta “något mer” brukar vi kalla informellt vardagslärande, folkbildning eller rent av och i vissa sammanhang — utbildning!

      Jag hoppas att du av detta inlägg förstår att vi förmodligen är mer ense än oense, men att jag på några punkter har argument som är värda att beakta.

      Vänligen. Kjell

  8. Kan så vara. Kände ett behov att förtydliga eftersom jag med namns nämnande blev angripen. Avståndstagandet från min (obefintliga) beskrivning av arbetsmarknaden. Mitt exempel med snickaren är mycket illa valt. Min syn på kunskap och kunskapsinhämtande är förlegad. Mina tankar om datorerna är väldigt antikverade. Tycker nog att mitt tillrättaläggande borde platsa .Vänligen. Per Acke

Lämna ett svar till Klas Lindelöf Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »