Jan Thavenius: PISA bortom mediepaniken

PISA 2012 är en katastrof för svensk skola. Så löd reaktionerna överallt. Antingen man litar på mätningarna eller ej, så är de en katastrof för ryktet om den svenska skolan. För många tycks skolan alltid vara en katastrof och de fick vatten på sin skvaltkvarn. Medan ingen politiker vågar vara annat än djupt oroad på en skala mellan kris och katastrof.

PISA 2012 var ingen höjdare för media heller. Inget försök till grävande journalistik. Inget försök att sätta in diskussionen i ett bredare samhällsperspektiv. Sverige har trots allt genomgått stora förändringar det senaste decenniet. Vidgade samhällsklyftor, ökad ungdomsarbetslöshet, omfattande privatisering av utbildningen för att nämna några som påverkar skolan.

Media nöjer sig i dag alltmer med att enbart lyssna på och återge vad politiker säger. I takt med att spinndoktorerna lär politikerna att bara upprepa vad de redan sagt, har journalisternas följdfrågor fallit bort. Ingen behöver argumentera eller fördjupa i sak.

Om och om igen fick vi höra utbildningsministern säga att svensk skolas resultat sjunkit de senaste tjugo åren. Ingen frågade vad det var för resultat som sjunkit eller vad det var för grund han hade för sitt påstående. Det kan inte gärna ha varit de tidigare PISA-mätningarna. De har bara pågått sen 2000. Då låg Sverige i en topposition. I PIRLS 2001 låg Sverige i täten när det gällde läsning.  I TIMSS 2003 låg Sverige väl över genomsnittet i matematik och naturvetenskap. Nedgången hänför sig till de senaste tio åren. Något annat kan vi inte veta.

En smula skepsis

När katastrofrubrikerna bleknat, kan det vara skönt att lyssna till några resonerande röster om PISA. Man kan exempelvis plocka fram två artiklar i SOS från förra gången det begav sig. De är båda skrivna av forskare som varit ansvariga för internationella kunskapsmätningar. De borde veta vad de talar om. En av dem är Svein Sjøberg, professor i NO-ämnenas didaktik i Oslo. Även i Norge har PISA-studierna skapat bilden av en skola i fritt fall där kunskapsnivån är låg. I artikeln visar han hur PISA snedvrider norsk skolpolitik och hur förödande den ensidiga medierapporteringen är för lärare och elever.

Nu kan man lyssna på Svein Sjøbergs kommentarer till PISA 2012 på podcasten ”Levevei”. Han påpekar t.ex. att PISA inte ger sig ut för att mäta skolkunskaper (något som jag aldrig sett media framhålla). PISA vill undersöka elevernas förmåga att klara en framtida arbetsmarknads krav ”på den globala marknaden”. Det innebär att man definierar PISA-kraven som universella och testen som objektiva. Ingen hänsyn tas till olika kulturer, samhällssystem, skolsystem eller läroplaner. Vi får aldrig reda på vad det är som gör dem universella och värderingsfria. Det handlar om vad ekonomerna och OECD-folk önskar ska vara skolornas krav världen över. Det betyder enligt sansade bedömare att testen är oanvändbara och olämpliga för internationella jämförelser.

Svein Sjøbergs andra huvudkritik är att dessa test som ska mäta ”real life challenges” är utformade som i dålig mening traditionella skolprov. Det är bara i skolan sådana uppgifter förekommer. Frågan han ställer är om de inte missar helt centrala kompetenser som krävs både i samhällslivet och på arbetsmarknaden. Testen är skriftliga uppgifter på tid, saknar ett pedagogiskt sammanhang, ska lösas individuellt utan tillgång till några hjälpmedel. Eleverna får ingen feedback, de får inte ens reda på resultaten. Inga diskussioner förekommer och i realiteten betyder de ingenting för eleverna. Några större förväntningar på två timmar med PISA-papper kan eleverna knappast ha. Om man spetsar till det, menar Svein Sjøberg att testen mäter hur beredda eleverna är att kritiklöst engagera sig i betydelselösa uppgifter.

Det är ingen diskussion om att läsning, matematik och naturvetenskap är viktiga ämnen. Men det är en lång rad andra också, viktiga för framtiden. Språk t.ex. och samhälls- och kulturorienterande ämnen. Samma sak gäller kompetenser som samarbetsförmåga, kreativitet, kritisk förmåga. Slutligen understryker Svein Sjøberg vikten av att elever och lärare trivs i skolan och med varandra, känner glädje och lust vid ett skolarbete som engagerar dem. Till PISA:s fördel ska sägas att också en del sådana saker undersöks. Till mediediskussionens nackdel måste sägas att de sällan eller aldrig omnämns.

Ökad segregation

Den andra SOS-artikeln publicerades i december 2010 av tre svenska forskare, Anders Jakobsson, Magnus Oscarsson (projektansvarig för PISA Sverige) och Karl-Göran Karlsson. Forskarna vill i artikeln lyfta fram en mer nyanserad bild än vad de rena rangordningarna ger. De konstaterar för det första att det är de låg- och medelpresterande elevernas prestationer som försämrats medan de högpresterande ligger kvar på samma nivå. För det andra visar mellanskolevariansen att skillnaden mellan låg- och högpresterande skolor ökat markant:

”Sverige har i dessa sammanhang tidigare framstått som ett land med en väl sammanhållen grundskola där skillnaden mellan hög- och lågpresterande har varit relativt små jämfört med andra länder. Just detta förhållande brukar också innebära att man generellt presterar bra på de stora internationella studierna.”

Bakgrunden till den ökade skolsegregationen kan rent allmänt vara ökad boendesegregation och ökade samhällsklyftor. Men författarnas slutkläm är att en möjlig förklaring är att ”det fria skolvalet har fått funktionen av ’sorteringsmaskin’ där föräldrarna till välmotiverade och högpresterande elever i allt högre utsträckning väljer vissa skolor och väljer bort andra”. Det betyder inte att de får märkbart bättre resultat i PISA-test. Men de skapar sig något som visat sig bara minst lika viktigt som skolbetyg. De får ett socialt nätverk som är användbart i fortsatta studier och på arbetsmarknaden.

De tre forskarna har nu tillsammans med ett antal kolleger fyllt ett nummer av ”Utbildning & Demokrati” (3:2013) med artiklar om PISA under rubriken ”Kan vi lita på PISA?”. Bakgrunden är att PISA och andra internationella mätningar alltmer används för att motivera skolreformer världen över. Samtidigt är forskarsamhället tveksamt till att dra långtgående slutsatser av testerna. Framför allt, skriver Anders Jakobsson, är kritiken skarp ”mot att använda nationsrankningar som ett förenklat index över kvaliteten i nationers skol- och utbildningssystem”. Precis det som politiker och media gör.

Anders Jakobsson återkommer i sin artikel till att Sveriges problem inte minst hänger samman med de lågpresterande eleverna och skolorna. Det är den tidigare höga graden av likvärdighet i svensk skola som gått förlorad sen mätningarna började. De lågpresterande eleverna är förlorarna och skolorna skiljer sig alltmer från varandra i PISA-mätningarna. En hög grad av likvärdighet är enligt internationell forskning ”en stark framgångsfaktor för att nå höga resultat”. Den minskade likvärdigheten missgynnar de låg- och i viss utsträckning de medelpresterande eleverna utan att nämnvärt gynna de högpresterande. Segregationen eller om man vill valfriheten förefaller kunskapsmässigt inte vara till fördel för någon.

I temanumrets artiklar undersöker man vad PISA kan tänkas mäta och inte mäta men också vad PISA kan användas till som är både tillförlitligt och meningsfullt. Det samlar sig till en komplex bild av både skolsystem och undervisning som borde kunna ge upphov till en helt ny PISA-debatt och kanske också ge nyttiga kunskaper för att utveckla undervisningen.

15 Comments on “Jan Thavenius: PISA bortom mediepaniken

  1. I TIMSS 2003 låg vi tillsammans med Norge parkerade i botten inom algebra och geometri bland 20 jämförbara länder 17:e resp 18:e plats. Från TIMMS 1995 till 2003 blev resultaten i åk 8 sämre än för 7:orna 1995 trots att Skolverket 1995 lovade att “algebra, ekvationer och geometri” skulle prioriteras. Det är här systemfelet ligger. Skolverket struntar i det mesta och tar inte ens upp frågan om att särskild kurs måste återinföras trots att “Lusten att lära” (2003) konstaterar via enkäter att elever, föräldrar och lärare vill ha tillbaka detta valalternativ och de duktigare tycker att 70-90% är repetition. Matematikdelegationen 2004 nämner inte heller detta som något “problem”. De som nu till 70-90% bara får sitta och glo i 3 års tid på högstadiet kommer då till kurs A som är på den allmänna kursens nivå så de får då glo ett år till om de då inte väljer “natur” som alla vet måste fuska i systemet och lägga in B-kursen i A-kursen men tvingas till att sätta betyg på A-kursen först där det då hotas med “breddningsdelen” för att få MVG.

    Hela systemet är ruttet efter Lgy 94 där både kurs A och Naturkunskap A ligger PÅ LÄGRE NIVÅ än det som dessa elever gjort i grundskolan. Det är ett rent straff att vara “matematikbegåvad” i detta land och dessutom finns det många begåvningar som aldrig får chansen då maken till långsamhet och brist på progression gör att de nästan blir svagpresterande.

    Även om man kan diskutera PISA:s frågor är det helt vanliga matematikuppgifter som inte borde gå att undvika som lärare då man helt enkelt måste göra några uppgifter på tavlan för att inte somna. Det är ju trots allt matematik som ska mätas och dessa frågor är eller rättare sagt var mer frekventa i den allmänna kursen. Det är nu tydligen så att nu finns inte heller “vardagsanknytningen” kvar. Vad f-n görs det på 1350 40 minuterspass? Ska Sverige ens ha matematik på schemat? Ska det inte stå logik och anpassningsförmåga i stället.

    Varför lägre SES-elever faller är på grund av att de inte ens får lära sig räkna utan ska sitta i medelklasssens diskussionsklubb. Där skiljer det sig mot Finland. Lägre SES-elever blir dubbelt straffade då de på grund av ett mer konkret språkbruk inte ens fattar vad denna “matematik” går ut på. Det är många gånger om bevisat av Basil Bernstein under 1970-talet och av Lubienski 2000. Av 1000 studier anger hon att det bara var 6 som handlade om lägre SES-elever. Det pratas vitt och brett om dessa men JAG VET att det är otydligheten och att lärarna inte styr innehållet “mot en strängt avgränsad fåra” som Vygotskij uttrycket det som gör att pojkar och lägre SES-elever far illa.

    “Lusten att läras” inspektörer har inte ens fattat att Lpo 94 utgår från just Vygotskij och att de helt har missuppfattat vad han säger om SKOLAN till skillnad mot förskolan. Orkar man läsa igenom andra halvan av hans “Tänkande och språk” ser man att han helt dömer ut förskolepedagogiken då han går till storms mot de “pedologer” som i nyvunnen “intellektualism” gör exakt samma sak på hans tid som nu görs i svenskt lågstadium. Han skriver explicit att “de första fyra åren” blir en ren belastning för fortsatt lärande vilket det nu blivit i Sverige. Eleverna får en helt felaktig uppfattning både om hur lärandet går till samt sin egen matematiska förmåga. De tror att om man bara får tänka tillräckligt länge så löser de uppgiften. De har en helt felaktig självbild vilket också framgår av PISA, NU och TIMSS. De bara tror att de kan – kan själv. De är på dagis genom hela grundskolan. Bevare oss. Att Skolverket inte ens själva fattar att Lgr 80 är över 2003 inses då de räknar upp “tre teorier för lärande” finns inte ens sociokulturell teori med trots att Ingrid Carlgren via Skolverket (1996) förtydligar det “hon” skrev 1994 dvs svensk läroplan och kommentarer kring denna. Det är väl klart att ett land har dåliga resultat inom skolan då läsförståelsen inte ens finns hos disputerade pedagoger men även hos matematikdidaktiker som inte ens känner till vad Vygotskij stod för eller rättare sagt kom fram till i sina studier av just skolundervisningen. Den intellektuella nivån inom “skolforskningen” är skrämmande låg och en form av diskussionsklubb där man nämner Vygotskij och inte ens har läst honom. Inte heller känner man till att Jeremy Kilpatrick (2001) helt dömde ut den matematikdidaktiska “forskningen” NCTM bedrivit som svenska NCM nu stöder sig på i matematiklyftet.

    Håkan

    • Oj så mycken bitterhet som flyter upp och så många sanningar som verkar finnas om vad som är fel. En sådan nivå på debatten och vi är förlorade. En skola för de duktiga och begåvade, en annan för de övriga. Det finns trots allt en hel del större och seriösa studier som tyder på att få är vinnare med ett sådant skolsystem.
      Frustrationen i debatten om svensk ‘skolkris’ går det i vart fall inte att ta fel på. Och inläggen ö h t på denna sajt är inget undantag.

  2. Håller i stort med. Kanske man kunde nyansera något vad gäller debatten. Det finns dock en del försök att sätta in PISAresultaten i lite större sammanhang. Identitetsskapande, kulturindustrin, barns förändrade livsvärld och annat har tagits upp på debattsidor i de större tidningarna. Sen kanske man inte tycker om de inläggen, men det är ju faktiskt en annan sak.
    Över huvud så pågår en form av diskussion om det är faktor i eller utanför skolan som orsakerna till Pisa-fallet ska sökas hos. Jag kan inte förstå annat än att det rör sig om mötet mellan de barn och unga som växt upp under 2000-talet å ena sidan, och skolan och lärarna och deras situation, kompetens och självbild å andra sidan. Hur möter skolan de nya barnen.
    En joker i leken handlar om den motivation med vilken svenska 15åringar utför de internationella proven. Om den vet vi ytterst lite. Att många under våren i 9an är medvetna om vad som påverkar betygen torde vi dock kunna slå fast. Men som sagt här är kunskapsläget svagt.

    • Jag vill bara visa att vi gör matematikkunskaperna för märkvärdiga. Det borde kanske vara mindre obligatorisk tid och mer effektivt lärande för att bli klar för denna gång. De som då “gillar” matte måste väl likt de som gillar volleyboll få spela med de som då vill ha bollen och “spela spelet”. Alla kan vara med men då måste det finnas en acceptans att göra det på de villkor som gäller. Varför inte ett tillval som integrerar matematik och fysik som jag hade 1985-1994 och som valdes företrädesvis av pojkar som inte valde tyska och franska. Jag skrev med fet stil att det var mest tankeexperiment det handlade om. Vi hade till och med två grupper i varje årskurs några gånger vilket vi inte räknat med. Då var det inga problem med “lägre SES” då betygshetsen inte fanns alls. Även om inte alla “hängde med” helt i alla moment accepterade de att jag la nivån högt eller på något sidospår. Problemet är att alla inte ges chansen då det blir en massa spilltid och inte gås rakt på sak. Alla ämnen ser snart lika ut och att betygsätta teknikämnet i 6 nivåer är enbart löjligt. Slöjd var tidigare ett vattenhål men nu ska det väl skrivas om smörknivens historia. I hemkunskap ska man slänga in 10 sikar och säga – ät.

  3. I väntan på forskning om mediadebatten efter PISA-publiceringen i december 2013 får vi nöja oss med våra egna spekulationer om hur denna mediadebatt ter sig.

    Orsaker till förändringar i svenska elevers PISA-resultat har både sökts i skolan och utanför skolan.

    I skolan är det de sedvanliga faktorerna som omnämns, t.ex. läroplan, lärarutbildning etc., bl.a. genom Jan Björklunds uttalanden. Om förklaringen ligger här så är det bara att vänta och se på vilket sätt som de omfattande reformer som nu har genomförts kan tänkas påverka PISA-resultaten -förutsatt att PISA fortsätter sina mätningar på samma sätt som nu och att Sverige deltar på samma sätt som nu.

    Orsaker till förändringar utanför skolan har bl.a. sökts i förändrade uppfostringsmetoder för barn. Exempelvis skriver David Eberhard en debattartikel i Göteborgs-Posten där han hänvisar till sin bok som beskriver hur barnen har tagit makten. I debattartikeln konkretiserar han sin bok och menar att Sverige är unikt vad gäller barnuppfostran och detta leder i sin tur till att Sverige är unikt vad gäller att ligga högst betgäffande skolk i skolan, vilket i sin tur är en förklaring till Sveriges kunskapsras vad gäller PISA-resultat etc.

    En intressantare bild av barnuppfostran och vår tids syn på barn anser jag att Carl Honore ger. Istället för att utgå från enskilda stater/nationer och deras särdrag ser han istället globala mönster som gäller medelklassens barn. Hur föräldrar ser dessa barn som ett projekt, vars framtid planeras, förbereds etc. av föräldrarna för att barnen senare i livet ska lyckas i en global marknad.

    Det sistnämnda är svårare att förändra och också svårare att direkt koppla till förändringar i PISA-resultat för olika staters elever i dessa mätningar. Men Honores analys sätter ändå fokus på kanske de viktigaste frågorna: Vad ska vi ha barn till? Vad ska vi ha skolan till? Vad ska vi ha människor till?Vad ska vi ha ett samhälle till?

    Jag vet inte om man behöver vara matematiker för att räkna ut svaren på dessa frågor, kanske att det är ett måste. Oavsett vilket så är nedgången i matematik problematisk för matematik. Men hur problematiskt är det för skolan i stort, för samhället i stort – inklusive för vår syn på barnuppfostran?

  4. Per Engström skriver: “… Oavsett vilket så är nedgången i matematik problematisk för matematik. Men hur problematiskt är det för skolan i stort, för samhället i stort – inklusive för vår syn på barnuppfostran?” Han svarar inte på frågan men jag anar att han menar att det inte är så problematiskt. Jo, det är problematiskt för samhället i stort om befolkningen varken kan räkna eller förstå matematiska resonemang. För sjuksköterskan som späder ut medicinen, för samhällsvetaren som tolkar valresultaten, för klimatforskaren som … PISA-trenderna i bl a matematik överensstämmer väl med de erfarenheter vi har på Chalmers gällande mattekunskaperna hos de nya studenterna. PISA mäter förvisso inte allt men något mäter det, och en andragradsekvation är en andragradsekvation är en andragradsekvation.

    • Jag saknar vetenskaplig evidens på sambandet mellan förändringar i PISA-resultat matematik och på förändringar i hur sjuksköterskan späder ut medicinen, hur samhällsvetaren tolkar valresultat, hur klimatforskaren…

      • OECD beräknar konkurrenskraft utifrån hur många som går “natur” och hur nivån inom matematik och fysik är där. Det är klart att flödet och nivån på kunskaper i matematik och fysik avgörs redan i grundskolan. Dessutom vet vi att den uppträning av olika “tankesätt” som sker inte minst inom tonåren är väsentliga för vidare studier. Det mest oroväckande är att de “duktiga” i PISA faller från 12% till 6% och att det i TIMSS fallit från 10% till 2%.

        Den generella nedgången har påverkat gymnasieskolan och nivån på matematik 1B och 2B är skrämmande låg för vidare högskolestudier där då TID måste tas från annat för att återigen ta upp dessa evinnerliga statistiska resonemang som aldrig vill fastna. Det är också klart att en form av logik säger att om det i sjukvården nu finns de som inte är säkra på vissa enhetsomvandlingar måste mer TID åtgå till detta genom att någon annan blandas in. Vi kanske också skulle få slippa alltför mycket statistik då högskolor i någon vilja att visa upp “vetenskaplighet” lägger ner TID på intetsägande statistik bara för att träna upp detta statistikhanterande. Nu kommer alla yrkeskårer att vara teorimpregnerade av att svara på enkäter som deras blivande kollegor ställer. Frågor blir viktiga bara för att det frågas så mycket via högskolor. Att kunna mer tillämpad matematik innan man ens börjar gör att TIDEN inte åtgår till rena “kalkyler” och sammanställningar utan koncentrerar sig på frågeställningen eller rent av bara har ställt frågor för att kunna göra statistik och frågan i sig var inte den viktigaste men det vet man inte om då TID… Fascinationen för just statistik tyder på att det är just de obildades förening som på högskolor lägger ner tid på examensarbeten men också på avhandlingar. Eftersom nu så mycket TID läggs ner på detta måste med nödvändighet annat ha missats.

        Kort sagt har just den låga matematiska nivån gjort att just statistik som jag inte räknar till matematik till stora delar har svällt ut bara för att de obildade ska tycka att de “kan” matematik. Högre nivåer i TIMSS och PISA tar bort en massa tjafs på “universiteten”. Stora delar av lärarutbildningar åtgår till rena självklarheter som faktiskt är pinsamt då man handleder examensarbeten.

  5. Ännu en tankeväckande artikel av Svein Sjøberg. “PISA: Politics, fundamental problems and intriguing results” i “La Revue, Recherches en Education, nr 12, septembre 2012

  6. Till Håkan Broström!

    Ekonomi är lite abstrakt för där behöver vi t.ex. definiera begreppet “pengar”. Vad är pengar?

    Mer konkret är sjukvård. Där belyser Sven Engström faran med dåliga matematikkunskaper och sjuksköterskans mediciniering. Ska jag som medborgare oroas av att gå till sjukvården för att svenska elevers resultat i PISA har sjunkit? Finns det i så fall vetenskapliga belägg för att denna oro är befogad?

    • Jag rekommenderar att läsa boken “Vad är pengar?” skriven av journalisten Andreas Cervenka. Det finns även ett avsnitt i serien En bok- en författare (UR) där Cervenka intervjuas av Birger Schlaug. Det intressanta anser jag här vara den förändring han berör som hände 1971.

      Tänk, här har vi matematiska begåvningar inom ekonomin som har blivit nobelpristagare och som har bidragit till att utveckla ett system som ingen människa förstår, än mindre kan förutsäga vad som kommer att hända. Alltfler ekonomer talar om både Sveriges stora inhemska skuldkris i form av hushållens skulder, och om nästa världsekonomiska kollaps.

      • Det är väl inte matematikämnets fel utan felet är att matematiken används i fel sammanhang. I fysik försöker man Förklara för att kunna Förutsäga. De fyra F:en saknar dessa F i det svenska kunskapsbegreppet. Nationalekonomi kan inte betraktas som en vetenskap då den inte alls kan Förutsäga och det blir inte mer “vetenskapligt” bara för att matematik används. Det är antagandet eller det som tas för “sant” som måste synas i sömmarna. Är ekonomin till för människan eller är det människan som bestämmer ekonomin? Genom att ge ett Nobelpris accepterar man spelets regler men det är egentligen dessa regler man ska ifrågasätta. Karl Marx kom fram till att profitkvotens fallande tendens (vilken är rent matematisk och enkel) gör att vi kommer att komma till vägs ände om inget görs. Då måste man förstå begreppet kvot och procent vilket då blir tillräckligt. Det gör inte svenskar och därför blir de imponerade av en massa kalkyler. Att kunna basal matematik vilket PISA mäter är faktiskt en demokratifråga.

    • Nja det kanske inte finns vetenskapliga belägg men jag har undervisat just sjuksköteelever och skulle bli orolig om de inte använder standardiserade förpackningar. Ärligt talat skulle jag nog smita därifrån om de började med vissa “kalkyleringar”. Du har rätt såtillvida att jag hade gjort det före år 2000 då PISA-resultaten var bättre.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS