Jan Thavenius: PISA och vetenskapen

De tidigare artiklarna om PISA följs nu upp med en granskning av vad PISA:s statistik kan användas till och vad den inte kan användas till. Jan Thavenius hävdar att om PISA och OECD nöjde sig med att vara en sorts global Statistisk centralbyrå för utbildning och  framhöll alla sina begränsningar, vore kanske allt gott och väl. Men OECD vill genom PISA styra och globalisera världens skolpolitik. (red)

Rätta mig om jag har fel. Har PISA särskilt mycket med vetenskap att göra? Under alla omständigheter har PISA inte mycket att göra med vetenskapssamhället. PISA är inte särskilt intresserat av det som hänger centralt samman med forskning, denna ständigt prövande och omprövande verksamhet.

Härom veckan var Andreas Schleicher här. Han är matematiker och statistiker och chef för OECD:s utbildningsavdelning. Med sig hade han en rapport på 32 sidor om Sverige och PISA. Vad var meningen med det hela? Redan långt före jul fick vi alla siffror från PISA 2012. Strax därefter kom Skolverket med en sammanfattning av Sveriges resultat. Inget nytt att rapportera alltså.

Vad innehåller rapporten? Inte som det har sagts några uttryckliga rekommendationer till Sverige. Däremot har politiker och media genast börjat utläsa rekommendationer. Mindre klasser är ingen bra idé, däremot bättre lärare. Den som vill låsa klassrummen när lektionerna börjar, kan tro sig finna stöd i PISA. Privata skolor är inte bättre än kommunala men privata skolor är inte heller sämre än kommunala. Högre lärarlöner är bra men inte så avgörande bra. Generaliseringarna är otaliga, aldrig problematiserade och inte sällan redan grundligt utforskade. Redan det gör att man börjar bli lite skeptisk till PISA:s sätt att redovisa sina undersökningar.

Inga direkta rekommendationer alltså men desto mer av statistiska samband och signifikansberäkningar. De följs inte av någon egentlig analys trots att rapporten rubriceras som ”an in-depth analysis”, en vilseledande rubrik på något som inom forskning betraktas som rådata. Dessvärre har det blivit allt vanligare bland politiker, i media och även bland forskare att statistiska data tas rakt av för sanningar. I rapporten saknas tolkning och analys.

Det saknas också referenser till forskning om de frågor som rapporten tar upp. Det är kanske för mycket begärt i en text på 32 sidor. Men det är genomgående att PISA inte diskuterar med vetenskapssamhället. Man redovisar inte avvikande resultat från etablerad forskning. Man tar inte upp den kritik man får från annat håll. Kort sagt man deltar inte i det vetenskapliga samtalet. Man redovisar sin statistik som i och för sig är imponerande när det gäller omfång och använda resurser. Statistiska centralbyrån för det globala utbildningssamhället, det är PISA det.

PISA är inte intresserat av det som hör till vetenskaplig forskning. Det gäller det komplexa och motsägelsefulla i olika skolverkligheter, medvetandet om de egna resultatens begränsningar, generaliseringarnas gränser och kulturella och sociala olikheter. PISA vill ha kalla siffror som bortser från alla de skillnader som finns mellan jordens länder och skolsystem. PISA vill ha genomsnittsvärden och rangordningar. PISA vill ha (skenbart) säkra beslutsunderlag för en global skolpolitik.

Rapporten börjar med att slå fast vad PISA ”avslöjat”. Sanningen är den att PISA inte avslöjat något som helst. Vad PISA har gjort är att redovisa en oerhörd mängd data som det är vår uppgift att tolka, analysera, problematisera, kritisera och använda efter bästa förstånd. I stället för att slå fast vad man ”avslöjat”, hade det varit på sin plats att påpeka vad man inte gjort. PISA ägnar sig enbart åt skolinterna förhållanden inte det skolexterna, allt som har att göra med samhällsutvecklingen i allmänhet. De samband som texten handlar om gäller bara med testen i matematik. Det förs inget resonemang om ämnet är representativt för något annat än sig självt, t.ex. för skolan som helhet. Mindre klasser t.ex. betyder kanske inte så mycket för resultaten i matematik men kanske för andra ämnen och skolstadier.

Utlandsfödda behandlas vidare utan åtskillnad som en grupp. Privata skolor skärs över en kam oberoende av om de drivs av ideella organisationer, föräldrakooperativ eller storbolag. Svar på enkäter som elever och rektorer fyllt i redovisas utan reservationer. Bland annat har rektorer fått svara på vilka förväntningar lärarna har på eleverna. ”19 % av de svenska eleverna går i skolor där rektorerna svarat att lärarnas låga förväntningar på eleverna hämmar inlärningen jämfört med ett medeltal på 15 % inom OECD”. Hur ska de kunna ha någon säker uppfattning om det sett från rektorsexpeditionen och är det någon skillnad att tala om?

Är PISA värdelöst då? Absolut inte! PISA ställer ett antal viktiga frågor till oss som det kan vara meningsfullt att diskutera och utforska. Har matematikämnet och för den delen också NO och läsning allvarliga problem, vilka är de och vad kan man i så fall göra åt det? Är det senaste decenniet i Sverige det förlorade skoldecennium som det framstår som i PISA:s (begränsade) mätningar och vad beror det i så fall på? Vad händer med olika elevgruppers förväntningar på skolan och inställning till värdet av utbildning (med den höga ungdomsarbetslöshet som vi har)? Kanske viktigast av allt, är fördelningen av resurser så som den framstår i PISA:s undersökningar? Är det inte bara så att de som har de sämsta förutsättningarna inte får något extra stöd utan att de i vissa avseenden har mindre resurser än de med de bästa förutsättningarna?

I en nyutkommen bok, PISA, Power, and Policy, beskriver utgivarna OECD och dess utbildningspolitiska verktyg PISA:

”Organized and administered by the OECD – an organisation whose mission is to further the growth of global economic markets – PISA seems well on its way to being institutionalized as the main engine in the global accountability juggernaut, which measures, classifies and ranks students, educators and school systems from diverse cultures and countries using the same standardized benchmarks. The OECD, in turn, begins assuming a new institutional role as arbiter of global education governance, simultaneously acting as diagnostician, judge and policy advisor to the world’s school systems.”

Om PISA och OECD nöjde sig med att vara Statistiska centralbyrån och noga framhöll alla sina begränsningar, vore kanske allt gott och väl. Men OECD vill genom PISA styra och globalisera världens skolpolitik. I de strävandena har de hjälp av ett antal okritiska politiker, journalister och för den delen också en hel del forskare.

Lästips

Robin Alexander, ”Moral Panic, Miracle Cures and Educational Policy: what can we really learn from international comparison?”, Scottish Educational Review 44:1 2012.

Heinz-Dieter Meyer & Aaron Benavot, PISA, Power, and Policy: the emergence of global educational governance, Oxford 2013.

Svein Sjøberg, ”PISA-syndromet”, Nytt Norsk Tidsskrift, 1 2014.

 

5 Comments on “Jan Thavenius: PISA och vetenskapen

  1. Just det. Separera bort matematik och fysik. Matematiken är bara ett pseudoämne i en allmän diskussion. Det går att LÄRA UT. Är inte heller speciellt “svårt” att lära ut. Inte kemi heller.

    Allt PISA skapar är ÅNGEST och hopplöshet för de grupper som är dömda till UTANFÖRSKAP. Det är då bättre att sprida ut detta internnationellt ty då upprätthålls tilltron till SYSTEMET.

  2. Bra nyanserad artikel som sätter fingret på det som är svårt att riktigt fånga. Vad är det för drivkrafter vi ser genom OECDs ganska högröstade göranden och låtanden? Samtidigt är det viktigt att som förf. säger diskutera och analysera PISA-resultaten, eftersom de förmodligen har något att säga om skolverksamheten i Sverige, de elever som är föremål för den, och det samhälle i vilket den ingår.

  3. Kan ett av problemen med PISA (och andra kunskapsmätningar) vara att dess resultat kan användas av både forskare/lärare och av politiker.

    Efter att ha sett på TV4 och Kalla fakta igår kväll (25/3) så påmindes jag om dessa skillnader i hur kunskapsmätningar kan användas. En forskare kunde se förändringar vad gäller matematikdidaktik och sätt att ställa upp eller inte ställa upp tal. Nämnda forskare (Bentley) förlade ändringen till 1990-talet och inkluderade endast matematik i denna ändring.

    När en politiker, Jan Björklund, fick frågor efter programmet i TV4-nyheterna kring matematikdidaktik så förlade han ändringen till 1970-talet och inkluderade inte endast matematik utan talade om alla förändringar i utbildningssystemet som regeringen har gjort.

    Skillnaden är att forskaren, Bentley, kom fram till någon form av ny kunskap, grundad i empiri bl.a. hämtad från PISA. Medan Jan Björklund upprepade det han har sagt under den senaste åttaårsperioden och att PISA och andra mätningar stödjer hans uttalanden.

    • Pär Engström.
      Efter att ha sett Kalla Fakta den 25 mars tog jag kontakt med Tv4 och ställde några frågor:
      Var Birgitta Rockström och Per-Olof båda med i Kalla Fakta och debatterade Skriftlig huvudräkning.
      När man såg programmet kunde man få den uppfattningen. Nu visar det sig att intervjun med Birgitta Rockström är gjord i Umeå i februari när Matematikbiennalen pågick där.
      Intervjun med Per-Olof Bentley är inspelad den 19 mars. Men Tv4 har klippt ihop de båda intervjuerna så att Tvtittarna ska tro att de ser en debatt. Den som satt sig in hur Birgitta använder
      skriftlig huvudräkning ser att det Per-Olof Bentley kritiserar är inte Birgittas metod. Birgittas metod
      är lik den som Johan Wendt har i Matteboken i Mattecentrum. Microsoft hade två representanter i Kalla Fakta , Eva Pethrus och Jerker Porat och reklam för Microsoft dök upp här och var.
      51 – 49 görs till vetenskap. I folkskolan fick vi lära 51 – 49 = 11 -9 = 2. Det begrep nästan alla barn.
      Vi räknade 1, 2, 3, 4,5, 6, 7, 8, 9, 10, 11 och hade inga problem med tiotalsövergångar.
      Per-Olof Bentley har i sin doktorsavhandling redovisat att barnen numera gör konstiga räknefel.
      Att 0 blev ett naturligt tal cirka 1970 orsakar en del av felräkningarna. Lärares bristande taluppfattning orsakar andra. Moderna lärare påstår att man måste känna till negativa tal för att kunna beräkna 51 – 49. Jerker Porat anser det. Elever har hittat på störst först. Det har Per-Olof Bentley upptäckt. Men det är inget som kan läggas Birgitta Rockström till last. Hon är inte den myndighet som startat det storskaliga experiment Per-Olof Bentley kritiserar.
      De som okritiskt tror på Kalla Fakta Fick i alla fall se en sanning. De barn som når störst framgång
      blev undervisade med hjälp av matematik redovisad med krita på den svarta tavlan. Det var min
      behållning av Kalla Fakta.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS