Jan Thavenius: Populistisk skolpolitik

Skolan i valrörelsen

Skolan påstods vara en av de stora frågorna i förra valrörelsen. Vad som menades med det kan man undra över. Skolfrågan drevs främst av ett parti – Folkpartiet – och en man i det partiet – Jan Björklund. Övriga borgerliga partier hade ingen egen profil utan agerade jasägare till Björklund. Det rödgröna blocket drev inga egna frågor utan var mest passiva lyssnare.

Om skolan var en valfråga, så var den i alla fall inte stor när det gällde meningsutbytena. Det fördes knappast någon kvalificerad diskussion. Det var Jan Björklunds ansträngningar att föra upp skolan på den politiska dagordningen som var framgångsrika. Så långt var allt gott och väl. Problemet var att han var lika framgångsrik när det gällde att ensam få definiera problemen och presentera lösningarna.

Lagom till valet gav KRUT (Kritisk utbildningstidskrift nr 122) ut ett nummer som jag inte sett att man diskuterat någonstans. Där granskades bland annat Jan Björklunds skolpolitiska strategi som varit densamma under många år. Göran Folin skriver exempelvis om de tjugo artiklar som Björklund publicerat på DN.Debatt. Budskapet är enkelt. Skolan är ett elände för eleverna och en katastrof för samhället. Felet är sossarnas och 70-talets flumskola. Lösningen är enkel: ”allmänt hårdare tag och högre krav på eleverna, striktare lagar och regler för skolverksamheten och för vad skolan ska lära ut. Ett batteri av centralt fastställda prov och tester anbefalls. Det vill säga en detaljerad toppstyrning och likriktning av skolan”.

Men vems är felet? Hela efterkrigstidens skolpolitik har i grunden präglats av partipolitisk konsensus. Efter 70-talets parentes av livlig skoldebatt har, påpekar Folin, borgerliga regeringar skrivit skolans läroplaner och hälften av de kommuner som har det dagliga ansvaret för skolorna styrts av borgerliga majoriteter. Ska man tolka det som att det inte räcker med tjugofem år för att komma till rätta med den så kallade flumskolan?

Jag vill påstå att alla partier har ett gemensamt ansvar för den förda skolpolitiken och också för den uteblivna skoldebatten. Det senare ansvaret kan de dessutom dela med media och de intellektuella. Den bild de ger av skolan är en skola i förfall, en skola som borde återgå till ett tidigare stadium som ses i ett förskönat ljus. Blickarna ut i samtidens samhälle och mot framtidens saknas. Den här opinionsbildningen är populär i vissa kretsar. Men är den också populistisk?

Populismen

Frågan om politikernas populism ställdes gång på gång i valrörelsen. Paradexemplet var det ena partiet som sa att vad än det andra partiet lovar, så lovar vi ännu mer. Det var ingen tillfällighet att vinnaren i tävlingen om den bästa satiriska valaffischen hade texten: ”Låt mig veta vad ni vill höra, så jag vet vad jag ska säga!” Det går inte, som någon försökte, att smita undan frågan om populism genom att ställa motfrågan: ”Det är väl bra att politiker genomför det som folk vill ha?” Demokratin kräver mer än så.

Populistiska blev, som jag ser det, de skolpolitiska utspelen av tre skäl. Den främsta anledningen var bristen på varje form av argumentering. Påståenden som att eleverna får bättre ämneskunskaper genom att man ger dem betyg i de lägre klasserna är vad jag vet långtifrån någon självklarhet. Mera läxor och fler lektionstimmar, som också står på folkpartiets program, är inte heller något som är självklart positivt.

Grova förenklingar hör för det andra till det populistiska spelet. Ordningsbetyg är med säkerhet inte något effektivt medel mot skolans ordningsproblem. Över huvud har man anledning att fråga sig om lagar, regler och detaljstyrningar av skolan är så verksamma. Dessutom kommer dessa försök att återta makten över skolan genom centralstyrning i konflikt med de liberala principer om ökat självstyre som varit vägledande för de senaste decenniernas skolpolitik. Som ett brev på posten har nu kommit förslag på att låta staten återta ansvaret för skolan.

Det vore kanske bättre att fundera på hur man skulle kunna stödja skolornas och lärarnas reella möjligheter att lokalt hantera de problem som skolan onekligen har. Decentraliseringen av skolan har ju aldrig följts av något kraftfullt och konstruktivt arbete med att finna former för ett lokalt självstyre med ansvar gentemot elever, föräldrar och lokalsamhälle.

Det tredje skälet till varför jag menar att skolpolitiken blivit alltför populistisk är att den saknar visioner, att den inte utvecklar en reflekterad grund som man kan resonera om och att den inte omfattar bredare sammanhang. Skolan har problem, det är inte tal om annat. Det är till en del skolpolitikens fel. Men det beror på så mycket annat. Skolan är ett svårskött pastorat inte minst på grund av sin storlek. Varje regering kommer att finna att det inte är lätt att leda och förändra Sveriges största ”företag” som dessutom har krav på sig att vara demokratiskt. Skolan är också svårhanterlig därför att hela samhället med dess konflikter och motsättningar vandrar in genom skolportarna varje dag. Det är överoptimistiskt att tro att skolan ska kunna lösa alla de problem som uppstår i det omgivande samhället.

Reaktiv skolpolitik

Även Ord&Bild (3-4 2006) gav ut ett nummer om skolan lagom till valet, också det i stort sett osynligt i media. Där definierar förre chefen för Skolverket, Ulf P. Lundgren denna perspektivlösa skolpolitik utan grund i tillförlitlig kunskap och reflekterade värderingar för reaktiv: ”Den reaktiva styrning som inleddes under Östros och sedan blivit starkare och starkare finns inte bara i Sverige utan i hela OECD-området. Medierna driver en fråga och regeringen backar genom att öka kontrollen och tillsätta fler inspektörer, varefter media driver en annan fråga och regeringen backar.”

Den reaktiva skolpolitiken blir på det här sättet osjälvständig och godtycklig. Det kan se ut som om den hela tiden hanterar konkreta och akuta problem medan den i själva verket bara är skenbart pragmatisk. En aktiv skolpolitik, menar Lundgren, borde i stället stanna upp och aktualisera de värderingar som ska styra skolan och diskutera de kunskaper vi har om skolans utveckling. Det skulle vara det enda praktiska.

Ett sådant bokslut som Lundgren talar om borde bland mycket annat ta ställning till vilket perspektiv man vill anlägga på skolan. Är det mest produktivt och utvecklande att ansluta sig till ett förfallsperspektiv? Eller skulle det vara fruktbarare att se de problem som skolan står inför i ett utmaningsperspektiv; erkänna att skolan i grunden påverkas av samtidens stora sociala och kulturella förändringar och urskilja både svårigheterna och möjligheterna för en skola i senmoderniteten?

Nu dominerar beskrivningar av skolans brister och tillkortakommanden och olika utvärderingar, tester och internationella jämförelser är det som politiker och media framför allt stöder sig på. Mycket talar för att bilden av en skola i förfall själv har många brister. Ulf P. Lundgren berättar i Ord&Bild att han gått igenom alla internationella kunskapsmätningar där Sverige varit med sedan 70-talet. I en mätning från 1974 låg Sverige i botten liksom i en annan från 2001. Men den sistnämnda betraktar Lundgren som otillförlitlig. I ett tjugotal mätningar har däremot Sverige tillhört toppskiktet.

PISA i Sverige och Finland

Här har tydligen den kritiska journalistiken missat något. Vad värre är så tycks både politiker och journalister ha glömt att statistik och mätningar måste tolkas. De ger inte utan vidare en bild av en verklighet. Det här påminns man om av en granskning av de OECD-initierade mätningar som går under namnet PISA. Det är en finländsk forskare, Michael Uljens, som företagit den. Uljens har varit verksam i Sverige men är för närvarande professor i pedagogik vid Åbo akademi. Hans resonemang är extra intressanta, eftersom Finlands goda resultat i bland annat PISA väckt uppmärksamhet inte minst i Sverige.

De PISA-test som Uljens gått igenom är behäftade med allvarliga mätfel. Man vet kort sagt inte riktigt vad de mäter. Jämförbarheten kan man sätta frågetecken inför, eftersom mätningarna inte tar hänsyn till att de görs i olika kulturer med olika skolsystem och sociala förhållanden. Bland annat tar man inte hänsyn till invandrartätheten i olika länder. Den viktiga kontexten saknas alltså i dessa undersökningar och vetenskapligheten kan över huvud ifrågasättas. PISA-undersökningarna är helt teorilösa och de försöker inte heller förklara skillnaderna mellan olika länder. Det gör att de knappast kan användas för att göra prognoser eller föreslå åtgärder.

Rent konkret anser sig Uljens kunna konstatera att t.ex. det antal lektioner som eleverna får inte spelar någon roll för deras resultat. Samma sak gäller antalet elever per klass. Små klasser kan vara av värde av andra skäl, men de påverkar inte PISA-mätningarna. Inte heller har man kunnat visa att avsaknaden av betyg har någon betydelse för resultaten i kunskapsmätningarna.

Anmärkningsvärt är att det egentligen inte finns några stora skillnader i toppen där både Finland och Sverige ligger. Skillnaderna mellan alla de nordiska länderna är små och inte statistiskt signifikanta. Uljens relativiserar själva grundantagandet om ett enkelt samband mellan å ena sidan skolframgång och å den andra individuell framgång och ekonomisk nytta genom att jämföra flickor och pojkar. Flickorna är bäst i skolan men sämre ställda på arbetsmarknaden än pojkarna. Tydligare kan man inte visa att det finns andra faktorer att räkna med än skolans insatser.

Man bör som sagt inte fästa alltför stor vikt vid dessa internationella jämförelser. Men man kan konstatera att enhetsskolesystemet inte har visat sig vara något hinder för höga prestationer och en jämngod nivå. ”PISA resultaten blir därför något överraskande ett argument för ett för alla barn enhetligt och offentligt finansierat skolsystem” skriver Uljens. Frågan är om det finns anledning att byta ut en mer jämställd och likvärdig skola mot en differentierad konkurrensskola.

Jan Thavenius