Jan Thavenius: Socialdemokratins skolpolitik
Socialdemokratin har länge varit en drivande kraft i svensk skolpolitik. Efter ”medelklassens skolreform” i början av 1900-talet som moderniserade svensk skola stod klassamhällets skola på tur. Socialdemokraterna reste tillsammans med liberalerna krav på en skola för alla oavsett social bakgrund, kön eller boende. Samtidigt har det varit viktigt för partiet att utbilda för arbete och samhälle.
Tre områden har därmed blivit centrala för partiets skolpolitik; jämlikhet, utbildning för jobben och vad som länge kallades medborgerlig bildning. I fyrtiotalets stora skolutredningar döptes den om till demokratisk fostran. 1946 års skolkommission inledde sitt betänkande med ”allmänna riktlinjer för en demokratisering av det svenska skolväsendet”.
Det var en stark skrivning, lika aktuell och utmanande nu som då. Men det gick sådär med den radikala skolpolitiken. Knappt hade det viktiga målet, en allmän och gemensam grundskola, förverkligats så kom kritiken av en ofullgången demokratisering. Under ett par decennier från mitten av sextiotalet dominerades skoldebatten av frågor om elevernas ”lika chanser” och deras (brist på) demokratisk delaktighet.
En bekräftelse på att kritiken var befogad och att skolan fortfarande var segregerad kom 1985 med två forskares studie av ”Segregation och svensk skola: en studie av utbildning, klass och boende”. Göran Arnman och Ingrid Jönsson hade följt fyra tusen elever under deras grundskoletid och kunde konstatera att en utbildning lika för alla långtifrån hade förverkligats. Tvärtom hade det uppstått parallella skolgångar inom grundskolans ram som påminde om den gamla uppdelningen i folkskola och läroverk.
Om man vid skolstarten visste vad en elev hade för social bakgrund, kön och var han eller hon bodde kunde man med stor sannolikhet förutsäga hur elevens skolgång skulle komma att se ut. Skolan bidrog till att återskapa klassamhället och könsskillnaderna. Det kritiserades skolan för. Men den viktigaste slutsatsen var kanske att skolans utseende till stor del beror på hur samhället ser ut. Klassklyftor, föreställningar om könen, utbildningsklyftor, fattigdom, arbetslöshet, det segregerade boendet sätter sina tydliga spår i skolan.
Skolan har begränsade möjligheter att påverka samhället och dess strukturer. Självklart ska den göra vad den kan, mest handlar det om att kompensera för ojämlika förhållanden. Men det är viktigt att komma ihåg att skolfrågorna i hög grad har sitt centrum utanför skolan – i andra ”politikområden”.
Idag
Socialdemokratin har en utmanande historia i sin skolpolitik. Var står partiet idag efter åratal utan direkt inflytande över skolpolitiken?
Några saker kan man konstatera inför valet. Partiet kopplar inte uttryckligt ihop skolan med samhällsutvecklingen. Det avstår från en stark berättelse om ett jämlikare samhälle som också skulle leda till en jämlikare skola. I valmaterialet om skolan nämns inte ungdomsarbetslösheten, den ökade fattigdomen och boendesegregationen som bakgrund till hur det ser ut i skolan utan något som skolan ska ställa till rätta. Man kan jämföra med hur Malmökommissionen som grundläggande punkt slår fast att ”en fortsatt ojämn fördelning av levnadsvillkor kommer att leda till fortsatta stora skillnader i skolprestationer mellan elever och mellan skolor i Malmö”.
I Malmökommissionens rapport kan man också läsa att elevernas ”inflytande över styr- och arbetsformer samt undervisningen genom olika såväl formella (klassråd, elevråd och rådgivande organ) som informella arenor (deliberativ demokrati) leder till utvecklingen av elevernas medborgarkompetens och mer gynnsamt lärandeklimat”. Om det som har kallats skolans inre arbete står det inget i valmanifesten. Det gör det nu inte hos de andra partierna heller – om man bortser från krav på ordning, disciplin och katederundervisning. Jag påminner om 1946 års skolkommissions yrkande på en demokratisering av svensk skola. Men man behöver inte gå så långt tillbaka i historien. Så sent som på 90-talet tillsatte socialdemokraterna en utredning ”Skolfrågor – om skola i en ny tid” (SOU 1997:121;) som kunde ligga till grund för en ny berättelse om en demokratisk skola.
Man kan kritisera Socialdemokratin för att inte tydligare och med mera bredd förvalta sin tradition av att demokratisera svensk skola. Men det finns ändå en demokratisk underström i partiets valmaterial. När det gäller skolan och arbetsmarknaden skriver man naturligtvis om anställningsbarhet och tillväxt. Men det finns mängder av förslag som inte bara handlar om anpassning och ekonomi.
Det finns inget om de ”klassiska” försvaren för en klassuppdelad skola, ”skoltrötta elever” och ”praktiska begåvningar” som inte klarar ”teoretiska” ämnen. Där finns inte en skymt av elitutbildningar. Tvärtom hävdar man att gymnasieutbildning är för alla och att alla program bör ha ”en bred och gemensam kunskapsbas”. Det handlar både om att jobben idag kräver det men också att det är betydelsefullt för allas aktiva deltagande i samhällslivet. Som partiets tradition kräver går detta i långa stycken i takt med näringslivet. Så har partiet tidigare lyckats ge bättre utbildningsmöjligheter för det stora flertalet samtidigt som näringslivet fått vad det behöver, en välutbildad arbetskraft.
Socialdemokraternas stora slagnummer den här valrörelsen är jämlikheten. De flesta av de förslag som förs fram handlar direkt eller indirekt om en jämlikare skola. Det gäller satsningar på skolor i ”utsatta områden” och på de tidigaste skolåren. Det handlar om särskilt forskningsstöd till skolor med låga resultat och sämre förutsättningar. Där finns krav på att fördela resurserna efter behov, avskaffa läx-rut och på att fristående skolor ”ska bidra till social sammanhållning – inte ökad skolsegregation”. Kort sagt, socialdemokraterna har satsat på ett av de demokratiska korten – en jämlikare skola – i förvissning om att det är en bättre skola, socialt och kunskapsmässigt.
*
Det finns ännu tid för Stefan Löfven att göra en ”game changer”. Berätta för svenska folket historien om ett jämlikare och mer demokratiskt Sverige som på sikt har chansen att också få en jämlikare och mer demokratisk skola. Då skulle han framstå som minst lika ”ärlig, handlingskraftig och beredd att ta strid för sina ideal” som det nyligen har sagts om hans nyhumanistiska huvudmotståndare. Han skulle till skillnad från honom också ha sitt partis historia i ryggen.
Den svenska skolan är en förvirrad jämlikhetsutopi.
Aldrig har gymnasieskolan tidigare släppt ut så obildade ”studenter”.
Aldrig har medelgoda och duktiga elever fått så lite stimulans.
Enorma resurser läggs på den svaga fjärdedel, som aldrig kommer att klara av en universitetsförberedande undervisning.
Det är sorgligt, men ingenting kan inom överskådlig framtid hjälpa den svenska skolan.
Särskilt inte socialdemokratisk politik och definitivt inte vagt och formlöst prat om jämlikhet.
Kravlösheten i skolan, införd av vänstern redan på 1970-talet, är nu närmast total och kommer att bli än värre.
Ansträngning, koncentration och uppmärksamhet är helt främmande begrepp för de stackars elever, som danats av den svenska modellen.
Ämnen som kräver minsta fokus är illa tålda.
Särskilt matematikämnet är hatat av de allra flesta, eftersom man vid dess studium inte kan slagga större delen av lektionen och likväl snappa upp något av värde.
Oredan, röran, kaoset och kakofonin i klassrummen har nått en nivå, som omöjliggör all vettig undervisning.
Att vara bildad är svårt. Men nog tolkar jag att Sven-Erik Liedman kan falla inom den kategorin, t.ex. genom att framhålla betydelsen av 1946 års skolkommission. Sedan kan man i efterhand tycka att den var bra eller dålig.
Istället för en erbarmelig klagosång kanske det vore på sin plats att föregå med gott exempel. Om vi vill att våra gymnasiestudenter ska bli bildade genom att tillägna sig undervisning så kan vi t.ex. följa samhällskunskapsämnets syftesbeskrivning som bl.a. framhåller förmåga att analysera samhällsfrågor genom att identifiera orsaker och konsekvenser…
Och här är det väl framför allt två orsaker som vi kan börja med att analysera: 1) Vilka orsaker, kända som okända, kan vi identifiera som gjorde att Socialdemokraterna kom till makten år 1932?
2) Vilka orsaker, kända som okända, kan vi identifiera som gjorde att det tillsattes en skolkommission och att nämnda skolkommission år 1946 kom fram till det som Liedman nämner i artikeln?
Därefter kan vi försöka att identifiera vilka konsekvenserna blev av ovannämnda två händelser.
det sistnämnda kan dock vara svårt. Om vi utgår från Robert Mertons modell kan vi nämligen göra två indelningar. A) avsedda eller oavsedda effekter/konsekvenser B) kända eller okända effekter/konsekvenser. Detta innebär att vi teoretiskt kan ha fyra utfall i vår analys: 1) Avsedda och kända effekter, 2) avsedda och okända effekter (som vi dock bör kunna upptäcka), 3) oavsedda och kända effekter och 4) oavsedda och okända effekter (som är mycket svårt att identifiera).
Men läser vi samhällskunskapens syftesbeskrivningen vidare så finner vi att studenterna ska ta hjälp av samhällsvetenskapliga begrepp, modeller, teorier och metoder när de gör sin analys.
En möjlig övergripande teori skulle här kunna vara t.ex. Ulf P Lundgrens version av läroplansteori. Men det finns andra möjliga teorier.
Demokrati är ett besvärligt begrepp, ändå finns det i samhällskunskapsämnets kursplaner vad gäller syfte, innehåll och betygskriterier. Men hur mäter vi demokrati? Hur mäter vi att gymnasiestudenterna i samhällskunskap har uppnått ämnets demokratimål? Eftersom demokrati omfattar ett antal olika dimensioner, t.ex. demokrati som idé och demokrati som praktik, eller olika former av demokrati som t.ex. libertär demokrati, liberal demokrati, kommunitär demokrati, radikal demokrati, deliberativ demokrati etc. så är det inte givet hur undervisning om, i och för demokrati ska praktiseras och inte minst vad som är syftet med nämnda undervisning.
Ett sätt kan ju vara att ta bort demokrati från skolans kursplaner. Men är det bildat att göra så?
Vad kan konsekvenserna bli av en sådan åtgärd?
Och om vi ska ha kvar skolans koppling till demokrati, hur menar vi då att denna koppling bör se ut och vad inbegrips i demokratibegreppet?
Ett empiriskt mått på hur skolan lyckas med demokratiskolningen är väl att jämföra köerna till fötroendeuppdrag i kommun , landsting och riksdag m.m. under decenniernas gång ?
I vänsterns sagovärld är det svenska utbildningshaveriet alltid borgerligt.
Tre tunga S-märkta dråpslag krossade och utplånade en högklassig skolkultur
Det började med ”Tvångslagen” 1971, Sveriges Riksdag, prop. 1971:50.
Det fortsatte med fyra decenniers löneterror, mot ett stukat och hukande Lärarnas Riksförbund, där vänstern och LO från allsköns talarstolar, i varje lönerörelse och i jämikhetens namn, konsekvent skrek ner lärarlönerna till dyngnivå.
Det avslutades med att skolan 1991 sänktes i kommunträsket.
1969 hade en gymnasieadjunkt en månadslön, vars köpkraft i dag motsvaras av 58000 kronor.
Det fick A-studenterna att välja läraryrket.
Drygt fyrtio år senare är skolan en så deprimerande och hälsovådlig arbetsplats, att ingen vid sunda vätskor vill vistas där.
Tack Helen och Diana för era kommentarer. Snart blir ni kallade för ”tomma tunnor” av någon vänstersympatisör. Vänstern har aldrig kunnat acceptera kritik av det socialdemokratiska skolbygget.
Redan från början fick adjunkterna skulden för att det gick ”snett”, som Alva Myrdal uttryckte det i ett valtal 1970. Hon sa, att först när de gamla lärarna är borta kan den nya skolan förverkligas.
Stellan Arvidson, som var sekreterare i 1946 års skolkommission var mer drastisk, han ansåg (enligt Gunnar Helén) att de lärare som inte uppfyllde kraven på att arbeta i den nya demokratiska skolan ”borde skjutas”.
Den fria pedagogiska skolforskningen var lojal mot sin uppdragsgivare och utmålade adjunkterna, när implementeringen av Lgr 80 inte blev som det var tänkt, som ”individualister, nu-inriktade och konservativa”, Vi som fick vår lärarutbildning 1968 mildrade däremot bristerna i skolreformerna genom att agera självständigt, realistiskt och visa motståndsanda.
Socialdemokratiska skolforskare ansåg att vi adjunkter bar på en ”intellektuell kod” som kom från ett intellektuellt språk- och kulturmönster i vår bakgrund. I stället skulle vi använda den ”manuella koden” från ett manuellt språk- och kulturmönster för att bättre passa in i den nya skolan.
Kjell-Olof Feldt tog initiativet till kommunaliseringen av skolan. Han ansåg att detaljstyrningen måste upphöra och lärarnas löner hållas nere. Kommunaliseringen genomfördes med hjälp av fem kommunister och stöd av Lärarförbundet. När stadsbidragssystemet och regelsystemet gjordes om upphörde möjligheten till den likvärdiga utbildningen. Före kommunaliseringen var lärartätheten i princip lika i hela landet. Det var alltså socialdemokraterna som skapade den ojämlika skolan. Om detta talar man inte om.
Socialdemokraternas tvångslag 1971 var början på utsvältningen av lektorer och adjunkter.
SACO och Lärarnas Riksförbund skulle tuktas.
Så har det fortsatt fram till att Folkpartiet kom att ”äga skolfrågorna”.
Kanske kan Jan Björklund få socialdemokraterna att tänka om.
En kommentar till Socialdemokratins skolpolitik.
Skoldebatten som som pågått de senaste trettio åren och som letts and leds av lärarfacken, lärarhögskolorna och pedagogikforskningen har alltid haft till uppgift att se till att det gamla skolsystemet med lärarledd klassrumsundervisning bibehållles till varje pris.
Det är idag uppenbart att skolan aldrig kan utvecklas till det bättre med detta skolsystem!
Socialdemokraterna upptäckte detta för över tio år sedan och inrättade då ett ämbetsverk som skulle se till att det blev en skolutvecklingen som väsentligt förbättrade skolan . Ett lovvärt och mycket viktigt initiativ som emellertid helt kom av sig
beroende på att vi hade en okunnig och oerfaren skolminister, en generaldirektör som under sin verksamma tid mest ”åkte runt för att lära sig skolan”. Båda blev ett lätt byte för lärarfacken och lärarhögskolorna som gjorde allt för att sabotera det
som kunde ändra på den gamla ordningen. När Björklund kom in, 2006, hade lärarfacken fått sin man på plats och allt tal om skolutveckling enligt moderna principer lades ner och glömdes av.
Där är vi nu ”med allt tommare händer”
Hoppas vi kan börja om igen om socialdemokraterna kommer till makten. Det finns mycket goda möjligheter att hållbart och snabbt lösa skolproblemet. Vi kan börja med att diskutera de verkliga skolproblemen; Majoriteten av eleverna får för lite och för dålig undervisning! Det är inget som lärarna kan göra något åt. Vi måste ändra på hela undervisningssystemet.
Lennart Swahn
http://www.sweducation.eu