Jan Thavenius: Ut ur ekonomismens järnbur

Med utgångspunkt i hur undervisningen i konst och estetik fungerar i skolan diskuterar Jan Thavenius hur man kan komma bort från dagens ekonomistiska syn på skola och kunskap. (red)

Ekonomiprofessorn Guy Standing ­– mannen bakom boken Prekariatet – har just fått en ny bok översatt. I En färdplan för prekariatet kritiserar han bland annat kommersialiseringen av skolan. Den är av ondo eftersom utbildningens grundläggande syfte är att ”stimulera nyfikenheten, etiska värderingar och kreativitet”. Skolan borde förbereda människor för att bli medborgare inte arbetstagare. Säger ekonomiprofessorn.

Det är nedslående hur lite skolans (bristande) möjligheter till mänsklig och medborgerlig utveckling debatteras i offentligheten. Sveriges intellektuella liv tycks ha fastnat i ekonomismens järnbur. Låt mig lyfta fram en väg bort från en ekonomistisk syn på skola och kunskap.

*

Konstens och estetikens roll i skolan kan grovt sett gestalta sig på två olika vis. Vid den ena polen befinner sig en undervisning som domineras av konstkulturen och de etablerade konstarterna. Konsten i sig behandlas som både medlet och målet för utbildningen och utifrån ett bredare kulturperspektiv kan man karakterisera inriktningen som exkluderande.

Alternativet till den här bilden av mycket som händer i skolan skulle ha hela den breda heterogena kulturen som innehåll och därmed vara öppet och inkluderande. Konsten i traditionell mening skulle spela stor roll i utbildningen men definierad som konst i bruk. Det överordnade skulle emellertid vara ett brett estetiskt perspektiv som omfattar mer än det som vi kallar konst.

Vad kan man mena med ”ett brett estetiskt perspektiv”? Säkert olika saker med tanke på hur många betydelser som begreppet estetik har. Jag ska nöja mig med att ta upp några bestämningar av det estetiska som förefaller mig centrala och fruktbara för estetiken i skolan i dag.

Världen kommer inte oförmedlad till oss. Det har den aldrig gjort och det gör den allra minst i en mediekultur. Världen har redan skildrats av målare och författare, i resebroschyrer och filmer, på vykort, i TV och inte minst på nätet. Vi reser inte ut i världen med rena nytvättade ögon. Vi är redan förberedda för att se världen på ett visst sätt. Verkligheten beskrivs och tolkas hela tiden åt oss utifrån olika perspektiv.

Man talar om dessa bilder av verkligheten som representationer. Men man skulle också kunna tala om dem som estetik eller åtminstone har varje representation av verkligheten en helt central estetisk sida. En roman berättas på ett visst sätt och det gör också kvällsnyheterna. En målning har ett bestämt perspektiv men det har också varje reklambild. En film klipps på ett visst sätt, en musikvideo på ett annat. Också varje skolämne berättar en historia om verkligheten med ett bestämt innehåll och i en bestämd form. Estetik i den här betydelsen handlar alltså om de former som världen kommer till oss varje dag.

En möjlighet är att låta studiet av och arbetet med samhällets representationsformer vara ett genomgående tema i de estetiska läroprocesserna (inom alla skolämnen). De kan studeras historiskt, teoretiskt och kritiskt. Men eleverna bör framför allt arbeta konkret och praktiskt med olika typer av representationsformer och i samband med det reflektera över estetiken och dess inverkan på vad det är för betydelser som skapas. Varför klipper jag det är reportaget på det här sättet och vad får det för konsekvenser för dess innebörd? Vad är det för historia som fysikämnet berättar?

Mot den här bakgrunden kan man urskilja ett antal motsättningar:

• mellan estetiskt skapande och historisk-kritisk analys
• mellan estetik som form och som metod (= att förena tänka, känna, göra)
• mellan estetik som etablerade konstarter och estetik som kulturens representationsformer
• mellan estetik som färdigheter, kunnande och estetik som betydelseskapande
• mellan estetik som något individuellt personligt och estetik som något socialt

De här motsättningarna är av olika slag, men det kan vi för tillfället bortse från. Min tes är att tyngdpunkten i undervisningen ligger på det förra ledet i varje motsättning. Eftersom motsättningarna enligt min uppfattning är hämmande för utvecklingen av en rikare undervisning, borde man undersöka möjligheterna att i stället förena dem. Man borde alltså på olika sätt stärka det senare ledet:

• mer historisk-kritisk analys – men i en förening av praktik och teori
• huvudvikt vid konsten som metod – för ett öppnare kunskapssökande
• starkare inriktning på samhällets representationsformer
• och därmed på hur betydelser skapas i vår kultur

Detta ska absolut inte tolkas som en akademisering. Den stora styrkan med de estetiska läroprocesserna är de konkreta och fria arbetsformer som man finner där. Det är sättet att arbeta som lockar eleverna och som öppnar möjligheter för en verklig integrering av teori och praktik.

Med de här utgångspunkterna kan man tänka sig tre huvudinslag som man använder sig av i undervisningen.

Låt mig kalla det första för Gestaltning. Här skulle allt praktiskt arbete med olika kulturella uttrycksformer försiggå och här borde eleverna få tillfälle att reflektera över vad de gör. Inom ramen för olika estetiska verksamheter skulle man ta vara på möjligheterna att arbeta med sinnena och fantasin, göra sådant som är öppet och prövande och som inte har ett mål som redan är bestämt på förhand.

Det andra inslaget kan man lämpligen kalla Kulturstudier. De ska handla om konstarternas och de kulturella uttrycksformernas (kunskapens) historia. Detta är platsen för historisk-kritiska undersökningar som kan ge kunskaper och analytiska färdigheter för den självreflexion som ska åtfölja det gestaltande arbetet.

Det tredje inslaget borde handla om Människan och samhället. Det skulle omfatta sådant som vi i dag finner i skolämnen som historia, naturkunskap, samhällskunskap, religionskunskap, psykologi och filosofi. Det borde ge tillfälle att med andra än de konstnärliga metoderna undersöka de frågor som upptar eleverna i arbetet med gestaltning.

Det här skulle vara ett program för fortsatta studier och mänsklig och medborgerlig utveckling genom att ge eleverna möjligheter att lära sig att undersöka och förmedla kunskaper, värderingar, erfarenheter och upplevelser.

*

Vad är det för estetik som är viktig för skolan? Ett svar är att det estetiska skulle kunna vara en del av sökandet efter en undervisning som inte är alltför reducerande. Skolans undervisning domineras av en rationalitet som karakteriseras av att det är de teoretiska praktikerna som har företräde. De gynnar främst ett abstraherande och distanserat kunskapssökande och entydig och motsägelsefri kunskap. Det är en rationalitet som bäddar för en detaljplanerad och förutsägbar undervisning. Den riskerar att bli mer eller mindre ren kunskapsförmedling och elevernas erfarenheter och kultur spelar mycket liten roll för arbetet i skolan. De sociala sammanhangen försvinner.

Det är den starka pedagogiska rationaliteten för att inte säga formalismen med sin systematik och förplanerade form som reducerar kunskapssökandet i skolan. Det är på den punkten som en brett uppfattad estetik skulle kunna vara en motvikt. Den positiva sidan är att det motsägelsefulla och problematiska får finnas.

Det estetiska skulle enligt denna bredare definition inte stå i motsättning till förnuftet utan i stället i sig innefatta fantasi, känslor, intellekt och kunskaper. Estetiken i den här meningen utesluter inte det konfliktfyllda eller det öppna och oförutsägbara. På många sätt är estetiken något annat än vetenskapen, men den har något av samma möjlighet till frihet från omedelbara praktiska krav och spelrum för kritik. Samtidigt kan den förena teori och praktik genom att öppna för möjligheten att tänka och känna och göra i ett sammanhang. Det estetiska kan under sådana omständigheter fungera som öppning mot det icke reducerande.