Jan Thavenius: Vad gör lärarutbildningen med kulturen?

Ska lärarutbildningen vara en myndighet som förverkligar statens syften eller ska den vara är en resonerande och konstnärlig offentlighet? (red)

Den dominerande traditionen inom skola och lärarutbildning är monokulturell. Med en viss förenkling kan man säga: Skolämnena representerar en enda homogen kunskapsmassa. Eleverna är visserligen olika men de förutsätts ha samma behov och intresse av denna kunskap. Skolan har valt ett språk, standardsvenskan, som det enda giltiga språket. Skolan har valt en kultur, den s.k. högkulturen, som den enda giltiga kulturen (samtidigt som populärkulturen forsar in olika bakvägar). Utrymmet för olikhet, skilda uppfattningar, konflikter är över huvud litet. Skolans mål är enhetlighet och konsensus, kort sagt homogenitet.

Kulturen å andra sidan är grundläggande heterogen. Det innebär exempelvis: Frågorna om de stridande intressen och behov som olika sociala klasser har, som kvinnor och män har, som olika etniska grupper har, är inte avgjorda. Det finns ingen generell och entydig vetenskaplig grund som skolan kan bygga på. Gränsen mellan högkultur och lågkultur är i dag sannerligen inte klar och tydlig. Demokratin är inte en gång för alla avslutad, den är ett konfliktfyllt projekt under utveckling.

Hur ska lärarutbildningen ställa sig till kulturens grundläggande heterogenitet? Antingen kan den fortsätta att försöka förtränga olikheterna eller också släppa in dem. Om de förtränger heterogeniteten, snöper de samtidigt kunskapsutvecklingen, skapar en fattigare kultur och gör ingenting väsentligt för att vitalisera demokratin. Men om den ska släppa in skillnaderna, olikheterna och konflikterna, i vilken form kan det ske? Vad ska vi använda för begrepp för att forma nya tankar om lärarutbildningen?

Ska vi tänka på lärarutbildningen som en myndighet där tjänstemän förverkligar statens syften? Ska vi tänka på lärarutbildningen som en yrkesutbildning, en mästarlära för gesäller? Ska vi tänka på lärarutbildningen som en vetenskaplig övning? Naturligtvis ska vi tänka på lärarutbildningen som det allmännas tjänare, som en förberedelse för pedagogens yrke och som en intellektuell verksamhet. Men jag skulle vilja förslå att vi först och främst tänker på lärarutbildningen som en resonerande och konstnärlig offentlighet. Det skulle vara den överordnade modellen som i sig omfattar de andra.

Vad är en offentlighet? En offentlighet bör som ett minimum vara principiellt öppen för alla och styras av regler som man kommit överens om och som kan ändras och byggas ut. Den bör vara social till sin karaktär. Där bör man kunna möta olika ståndpunkter och lösningar och själv pröva olika idéer. De gemensamma diskussionerna ska ge perspektiv på de egna föreställningarna och diskussionerna som form är viktiga läroprocesser. En demokratisk offentlighet vilar på grunden att olikhet ska få finnas men också att vi måste komma överens om grunderna för att dialogen ska kunna fortsätta. Identitetspolitiken får inte bli a dead end hur viktig den än är.

Jag har valt begreppet offentlighet, eftersom det har sina rötter i en social och politisk form som varit avgörande för tillkomsten av de moderna demokratierna. En resonerande och konstnärlig offentlighet är något som växer fram under 1700-talet – både som begrepp och realitet. Det är om man så vill en social utopi om förnuftets och det estetiskas arena för fritt tankeutbyte, förutsättningen för gemensamt handlande genom garanterad öppenhet och frihet från auktoritär maktutövning.

Under flera decennier har man diskuterat offentlighetens förfall. De gamla idealen om en resonerande offentlighet har ställts mot aktuella analyser av en medieoffentlighet som blivit alltmer manipulerande och styrd av vinstintresse och konsumtionsideal. Public choice har ersatt public service, så har det sagts. Självklart kan detta diskuteras, men man kommer knappast ifrån att idéerna om det offentliga samtalets helt avgörande betydelse för ett samhälle som vill kalla sig demokratiskt är trängda från olika håll i dag.

Detta har aktualiserat krav på förnyelse av offentligheten. Man har diskuterat de politiska partierna och de traditionella formerna för det politiska livet. Det har hävdats att unga människor visst är intresserade av politiska frågor, men att de kanske vill ägna sig åt dem i öppnare och mer aktivt deltagande former, i sociala medier. Även svenska kyrkan medger att den inte kan representera sanningen och ljuset för alla människor men menar att den har en viktig uppgift i människor aktiva sökande inför livsfrågorna.

På liknande sätt skulle lärarutbildningarna kunna spela en aktiv roll i den nödvändiga revitaliseringen av offentligheten. De skulle kunna vara offentligheter i sig själva och som sådana förbereda studenterna för en förnyad offentlighet också i skolan. Där behövs allt man kan göra för att hindra den skenande individualismen som gör utbildningen till en på alla sätt enskild affär.

Kultur – d.v.s. vad lärare är till för och varför samhället anställer dem – är viktigare än struktur och det är viktigt att uppfinna nya sätt att föreställa sig utbildning. I ett förändringsarbete borde med andra ord existerande utbildningskulturer och nya sätt att föreställa sig utbildningen föregå de strukturella reformerna. Om man kort skulle summera svaret på de två frågorna, så handlar det om:

att lärarutbildningen borde styras bort från varje ensidig vetenskapsfixering – men däremot mot mera teori i möte med praktiken;

att den borde styras bort från varje ensidig praktikfixering – men mot mer av reflekterad praktik;

och bort från en allmänt utslätad monokultur – men mot möjligheter att hantera den faktiska kulturella heterogeniteten;

att lärarutbildningen borde utformas för att förverkliga en öppen debatterande offentlighet inom lärarutbildningen där läraren ses som medborgare, intellektuell och en allsidigt bildad människa.

En sådan lärarutbildning skulle ha ett värde i sig samtidigt som den skulle förbereda studenterna för att arbeta och verka i en heterogen kultur.

 

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS