Jan Thavenius: Vad politikerna kan göra för eleverna?

Efter en strid ström av skolreformer vore det på sin plats om politikerna upptäckte att skolan befolkas av elever och att dessa elever bär med sig samhället utanför in i skolan. Det är hur samhället utanför skolan ser ut och hur eleverna har det i sin vardag som ytterst bestämmer vad som sker innanför skolportarna. Jan Thavenius reder ut de samband som skoldebatten sällan talar om. (red)

Först ägnade sig skolministern åt ny skollag, nya läroplaner, nytt betygssystem, nya nationella prov och ny lärarlegitimation. Därefter tillsatte han en utredning om när dessa nyheter skulle ge resultat och om hur det skulle bli ordning och reda i skolan. Sent omsider upptäckte han och andra skolpolitiker att det framför allt behövs bra lärare för att undervisningen ska bli bra.

Frågan är om de också förstått att det behövs självständiga lärare som utvecklar sin egen undervisning. Som Eva Haglund skriver i en SOS-kommentar, lärare som har tid till kollegialt samarbete inom skolan och mellan skolor inom sin kommun. De skulle lära av varandra med stöd av skolforskare och beprövad erfarenhet.
 Den mest kritiska investeringen i skolan är välkvalificerade, omtänksamma och engagerade lärare.” Politiker har under flera år kommit med förslag på hur lärare ska arbeta eller inte arbeta i klassrummen. Det ska de i alla fall inte lägga sig i.

Nu återstår det för dem att upptäcka eleverna. De vandrar dagligen in i skolorna i hundratusental med klassamhället i sina kroppar.

Nyligen kom det siffror på att Sverige har den högsta ungdomsarbetslösheten bland de nordiska länderna. Inte nog med det, Sverige har också den högsta andelen fattiga familjer. Under de senaste decennierna har Sverige gått från snart sagt lägst till högst. Samtidigt har PISA-kurvorna gått åt andra hållet.

Finns det ett samband? Högst sannolikt är det så. Försämrade villkor och framtidsutsikter sätter sina spår i skolresultaten – hur man sen än mäter dem. Det går inte att säga hur mycket av skolans problem som beror på fattigdom och arbetslöshet. Men de ingår som en väsentlig del i de förändringar som ökat klyftorna i samhället. Det som händer utanför skolans värld är minst lika viktigt som det som händer i skolvärlden. Där kan man hitta ett alternativ till den skolpolitik som mest vill reglera ett avreglerat skolsystem och satsa kraft på styrning och kontroll.

Vilket politiskt parti ska våga ta tag i de grundläggande sociala villkoren för svensk skola?

Till och med Världsbanken och OECD har vaknat upp. Den ökande ojämlikheten i de rika länderna är ett hot mot inte bara människors välfärd utan också mot ekonomin. Enligt OECD hör Sverige till de länder där ojämlikheten och den relativa fattigdomen ökat mest. Utgifterna för utbildning i förhållande till BNP har också minskat i Sverige. Rådet från OECD är att sociala utgifter och investeringar bör riktas till de mest behövande. Generella nedskärningar i välfärdens transfereringssystem bör undvikas, i synnerhet vad gäller boendestöd och stöd till barn och barnfamiljer eftersom barnens utveckling och framtidsutsikter kan skadas permanent.

När jag skriver detta berättar DN att Alliansen nu vill ha betyg från fjärde klass. Nya nyheter som alla vet inte är till barnens eller skolans bästa. Har ni tänkt på att förslag som dessa nästan alltid motiveras med att de är bäst för ”svaga elever”. Jag vet något som är betydligt bättre för ”svaga elever”. Samma tidning rapporterar att ”Barnens psykiska ohälsa har ökat enormt.” Anmälningarna om barn som far illa har bara i Stockholm ökat med 1000 per år de senaste fem åren. De är i år 15000. En socialsekreterare säger i reportaget: ”Jag tror att det vi ser nu är att föräldrarna har det sämre nu och det visar sig hos barnen. Föräldrar blir utförsäkrade, lever på ekonomiskt bidrag, unga vuxna tvingas bo hemma”.

*

“Unequal societies have unequal education systems and unequal outcomes”, så sammanfattade den engelska pedagogikprofessorn Robin Alexander koncist forskningsläget 2010. Det finns gott om forskningsstöd för den som vill hävda att ett jämlikare samhälle är bättre för de unga och deras skola. Jag ska ge några exempel.

I en artikel med den talande rubriken ”Moralisk panik, mirakelkurer och utbildningspolitik” tecknar Robin Alexander en lång tradition av att undersöka hur ett lands ekonomiska, sociala och kulturella förhållanden påverkar skolan. För snart femtio år sen underströk den inflytelserika utbildningssociologen Basil Bernstein att ”skolan inte kan kompensera för samhället”. De ojämlika förhållanden som präglar samhället präglar också skolan.

År 2007 gjorde UNICEF en undersökning av hur de unga hade det i 21 rika länder. England hamnade i botten. Där hade de unga det sämst när det gällde ekonomi, hälsa, familjeförhållanden, vänner och utbildning. En uppföljande studie jämförde England med Spanien och Sverige. En slutsats var att en mer materialistisk och kommersiell kultur i England skapade större ojämlikhet, sämre familjeförhållanden och allmänt sämre liv för de unga. Här finns utrymme för funderingar kring vad som hänt i Sverige sen dess. Är det den alltmer dominerande ekonomismen som har fört Sverige närmare England?

Det stora engelska forskningsprojektet Cambridge Primary Review (CPR), som vi skrivit om tidigare i SOS, kom vid samma tid till samma slutsats. I första hand rekommenderade CPR skolpolitikerna att främst arbeta för att minska klyftorna i samhället, när det gäller ekonomiska resurser, välfärd och tillgång till utbildning. ”Skolan och lärarna kan inte göra så mycket för att minska dessa klyftor så länge som så många barn missgynnas av fattigdom och bristande kulturella och sociala resurser.” Enligt Cambridge Primary Review står en betydande ojämlikhet i samhället hårdnackat emot förbättringar av utbildningen. Kraftfulla insatser för att tidigt kompensera för skillnaderna i förutsättningar är naturligtvis nödvändiga. Men allt talar för att det inte räcker, så länge klyftorna i samhället består eller till på köpet ökar.

I en nyutkommen antologi, ”PISA, Power, and Policy”, skriver Heinz-Dieter Meyer och Kathryn Schiller om socioekonomiska förhållanden, kultur och PISA-resultat. De presenterar bl.a. en översikt över forskning som visar hur avgörande förhållandena utanför skolan är för elevernas och skolornas välbefinnande och resultat. Det vet varje lärare av beprövad erfarenhet. Men det kan alltid vara bra att ha utbildningssociologiska klassiker som Emile Durkheim, Pierre Bourdieu och deras efterföljare i evidenspåsen.

Författarnas sammanfattning blir:

”It would be surprising if differences like these – relative poverty or affluence, integrity or erosion of the family, quality of early childhood education, cultural norms about teaching and learning, ethnic and racial homogeneity, social and cultural capital, and the overall embeddedness of education in the network of auxiliary institutions like college, vocational education and community organizations – did not affect the kind of learning and achievement gauged by tests like PISA.”

Man kan tillägga att allt detta ignoreras i presentationen och mottagandet av PISA-resultaten.

Författarna fortsätter till en analys av PISA-data. De finner att det finns två vägar till ”toppen”. Den ena förutsätter att landet i fråga är välbärgat, har en individualistisk kultur och är relativt jämlikt (väst). Den andra karakteriseras av att landet är rikt och präglas av en kultur som ”accepterar” ojämlika förhållanden (öst). För båda gäller att etnisk homogenitet är ett plus i sammanhanget. USA som är författarnas hemland (och som har relativt låga PISA-resultat) har två fördelar. Det är rikt och individualistiskt. Men det har också två nackdelar. Det är etniskt heterogent och ojämlikt.

Författarnas slutsats blir att det inte är särskilt fruktbart att försöka förbättra utbildningens resultat genom att ändra de skolinterna förhållandena som läroplaner, betygssystem och styrningsinstrument.

Ojämlikhet, skriver de, betyder en deklassering av stora grupper och en polariserad klasstruktur i vilken hårt arbete i skolan inte längre är en pålitlig väg till framgång i livet. Social ojämlikhet skapar en mix av diskriminering och låga förväntningar för elever från grupper med många ”home disadvantages”. Eleverna – och skolorna – skulle vara mer behjälpta av ”policies that lower inequality than by the imposition of punishing testing and the disempowerment of teachers”.

 

2 Comments on “Jan Thavenius: Vad politikerna kan göra för eleverna?

  1. Det är mycket märkligt att det du tar upp, Jan, inte är ett huvudspår åtminstone i den mer kvalificerade debatten (finns den, förresten, utanför SOS?) om skola och utbildningsresultat.
    Den växande ojämlikhet du beskriver är ju till stor del resultatet av en medveten politik. Jämlikhet som övergripande ideal har ersatts av “valfrihetsrevolutionen” som yttersta mål. I olika förskönande omskrivningar, men ibland helt rakt på sak, propagerar både ministrar och ekonomer för ökande inkomstskillnader.
    De ökande klyftorna är också ett resultat av förändringar som kan vara svåra att påverka politiskt på nationell nivå, för att inte tala om kommunal. Här är det ju de fenomen som brukar sammanfattas i ordet “globalisering” som sätter ramarna för det möjliga.
    Vad händer då om vi ser på det som låter sig påverkas? Tja, vi kan se hur vissa strukturer, som skulle kunna stödja barnens bildning i samverkan med skolan, har förändrats i grunden. Jag tänker framför allt på kommersialiseringen av media. Public Service tycks lägga allt mindre vikt vid sitt folkbildande uppdrag, men framför allt har kommersiell media verkligen växt till det “massförströelsevapen” som Maria-Pia Boëthius så fyndigt har namngett. Men ont kan bli värre! Alliansregeringen, där som bekant Folkpartiet och dess ledare Jan Björklund ingår, rivstartade med att dra in statsbidraget till “En bok för alla”. Man fortsatte med indraget stöd till folkbildningens “Läs för mig pappa” och långtradarbiblioteken. Möjligheten för vanliga arbetare att bilda sig genom vuxenstudiestödet har försvunnit. Folkbildningen lever över huvud taget snålt i alliansens Sverige. Kulturen ska lära sig att leva på sponsorpengar från det privata näringslivet.
    I denna totalt förändrade och bildningsfientliga miljö pekas lärarna ut som det stora problemet! De påstås ha förändrat skolan. Min slutsats blir den motsatta: i en miljö med totalt förändrade förutsättningar, har skolan inte förmått ändra sig på ett positivt sätt. Förändringar har det förvisso varit (valfrihetsrevolutionen) men inte de som skulle kunna kompensera något av de ökande orättvisorna i samhället i stort. Här har lärarkåren och våra fackliga organisationer ett stort ansvar för att ta initiativ, din artikel är en god början.

  2. Två grupper i samhället som ofta beskrivs (beskriver sig själva) som underbetalda är lärare och sjuksköterskor. Tolkar jag SCB:s statistik rätt såg det 2012 ut ungefär så här: Genomsnittslön i Sverige 28 100 kr/mån. Genomsnittslön för lärare ca: 26 000 – 28 000 kr/mån. Genomsnittslön för sjuksköterskor ca: 28 000 kr/mån.
    Antal utbildade pedagoger ca: 230 000 st. Antal sjuksköterskor ca: 100 000 st.
    Skulle dessa båda grupper få kraftigt höjda löner, t ex. 10 000 kr mer i månaden för lärare, skulle några av följderna bli; ökad relativ fattigdom och större klyftor i samhället. Enligt artikeln leder detta i sin tur till försämrad folkhälsa och sämre resultat inom skolan.

    Kjell Arvedsson skriver i kommentaren ovan: “I olika förskönande omskrivningar, men ibland helt rakt på sak, propagerar både ministrar och ekonomer för ökande inkomstskillnader.” Några förskönande omskrivningar som används för ökade inkomstskillnader är; 10 000 mer i månaden för lärare, det måste löna sig att utbilda sig, 4 000 mer i ingångslön för sjuksköterskor, sjuksköterskor ska inte förlora på att specialistutbilda sig osv.

    Jag kan gå rakt på sak, jag anser att inkomstskillnaderna ska vara större i Sverige eftersom jag anser att: En sjuksköterska ska ha väsentligt högre livslön än en undersköterska. En gymnasielärare inom språk ska ha minst lika hög livslön som en förskollärare. Lärarkollektivet bör ha högre medellön än byggnads. Dessutom anser jag att läraryrket ska vara ett attraktivt yrke även ur ett ekonomiskt perspektiv.

    Jag är tveksam till om högre löner för lärare och sjuksköterskor leder till att vi får ett sämre samhälle.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS