Skola och SamhälleJan Thavenius: Vad ska man tro?
Våren har varit full av skolpolitiska utspel. Kanske hade vi föreställt oss att Alliansen lugnt skulle luta sig tillbaka. Den väntar ju på resultaten av ”Sveriges mest omfattande skolreform”. Den som ska ge resultat om en fem, sex år. Men Alliansen tävlar med oppositionen i utspelsligan.
Förstatligande av skolan – vad nu det innebär i praktiken – ligger högt på Folkpartiets önskelista. Lärarnas riksförbund driver en kampanj i samma fråga. Hur mycket symbolpolitik är det? Hur mycket har man tänkt igenom en så ofantlig omorganisation? Hur tänker man om tiden? Ett par år av utredningar med remisser och en fem, sex år med att bygga upp en helt ny organisation. Det sägs att kommunaliseringen gick för fort. Man tänker väl inte göra om samma misstag.
Mindre klasser verkar plötsligt vara populärt i många läger. Men ingen har talat om för oss var man ska hitta lärare till alla nya klasser. Friskolor måste drivas i minst tio år. Det är också något man förefaller vara överens om. Men ingen har sagt varför just tio år är lagom. Vi trodde kanske att skolor skulle drivas så länge det fanns elever. Hur intrånget på privat mark ska gå till har vi inte heller fått klarhet i. Juridiskt bindande kontrakt med kraftiga sanktioner? Ännu en ny marknadsmodell.
Nu finns det till och med en viss enighet om att skolans resurser ska fördelas efter behov. En del vill göra det för att de mest behövande ska få särskilt stöd. Andra ser det som ett sätt att möta kritiken mot privatiseringens segregerande följder. Pengar kan ju alltid styras. Men man tror sig också kunna styra ”de bästa” lärarna till skolor i utsatta områden. Vem är det som vet vilka lärare som är bäst lämpade? Hur ska man locka dem att byta skola, resa från Danderyd till Rinkeby? Svaren fladdrar i vinden.
Skolverket har undersökt var regeringens satsningar på Lärarlyftet, Matematiklyftet och karriärtjänster för lärare hamnar. Det mesta hamnar i Stockholm, Göteborg och Malmö och rika kommuner. Mindre bemedlade kommuner har inte råd att ställa upp med de pengar som är förutsättningen för att man ska få vara med och dela på 3,5 miljarder om året. I stället går anslagen till de kommuner som har råd. Inte så bra för dem som står svagast på skolmarknaden.
Bättre då med det senaste utspelet från Socialdemokraterna. Det är också ett lyft, Kunskapslyftet (för vilken gång i ordningen?). Partiet vill satsa 2,5 miljard på främst yrkesutbildning, komvux, yrkesvux och yrkeshögskola. Det är en gammal socialdemokratisk paradgren och en lyckad sådan. Redan 2015 ska det bli 30 000 nya platser. Har man bara de 2,5 miljarderna så verkar det vara ett vettigt förslag, konkret, utan långa väntetider och riktat till dem som mest behöver stöd. Lärartillgången naturligtvis som alltid ett problem.
Det finns trots det goda i förslaget ett par men. Om man skulle fråga socialdemokraterna, skulle de säkert säga att det är viktigt att få ett jobb. Särskilt för den som är arbetslös eller inte har någon gångbar skolexamen. Det är både mänskligt och socialt viktigt. Men inte ett ord om detta utan bara om ”matchning” av arbetskraften och de skakiga skolgångarna som ett ”tillväxthinder”.
Här har socialdemokraterna missat att göra rejäl skillnad. Deras förslag riktar sig främst till de många som varje år hamnar utanför skola och arbete. Ett kunskapslyft är naturligtvis bra för dem. Men det är inte bara kunskaper som ska lyftas utan också människor. Eller lyfta och lyfta, de borde få det stöd, den hjälp och den stimulans de behöver.
Det är ett stort problem i många rika länder att en stor andel av varje årgång hamnar utanför en genomförd utbildning och en chans till arbete. ”Kunskapslyft – ett första steg” kunde handlat om att inte bara anpassa arbetskraften till arbetsmarknadens behov. Förslaget borde ha lyft fram stora utsatta gruppers behov av en utbildning som är utvecklande och ger tillbaka hoppet om en framtid.
En sådan utbildning skulle innehålla mer än den viktiga tillfredsställelsen av att ha ett jobb att gå till och att kunna försörja sig själv. Som människor och medborgare har vi lika viktiga behov av att förverkliga oss själva och leva ett gott liv. Förslaget kunde ha handlat om att bryta med traditionen att dela upp elever i ”praktiska” och ”teoretiska”, ”yrkesinriktade” och ”studiemotiverade”. Gymnasiekompetens för alla borde lika mycket handla om mänsklig och social utveckling som ”kompetens” för arbetsmarknaden.
Ett annat perspektiv på den här problematiken handlar om hur arbetsmarknaden ser ut och hur de många unga arbetslösa har det. I förslaget kritiseras regeringens sätt att hantera arbetslösheten bland unga genom anpassningar av arbetsmarknaden. Sänkta lägstalöner och sänkt krogmoms är två sådana åtgärder. Det är riktigt att de inte hjälper om inte jobben finns.
I stället vill socialdemokraterna ge de arbetslösa en utbildning som är användbar på arbetsmarknaden. Den stora frågan är om det inte behövs både förändringar av arbetsmarknaden och en helt ny typ av utbildning. Förslaget om ett utbildningskontrakt som innebär en förening av arbete och utbildning närmar sig en sådan lösning. Men något radikalare måste av allt att döma till.
I Danmark har en grupp forskare undersökt de här problemen närmare. I ”Læring i konkurrencestaten” (2014) ger de en inblick i sitt arbete. Ett centralt begrepp är utbildningstillit. För många av de unga har upprepade motgångar i skolan fört till en brist på tillit till utbildningen. De har tappat modet och tron på att skolan är något för dem. I takt med att utbildningskulturen blivit alltmer prestationsorienterad har situationen förvärrats för dem.
För de här unga utsatta är chanserna i den ordinarie skolan mycket begränsade. Risken för nya motgångar är stor. Samtidigt är utsikterna på den ordinarie arbetsmarknaden inte heller ljusa. Det finns hela tiden mer kvalificerade som får de arbeten som finns. Tilliten till utbildningssystemet krymper än mer liksom tilltron till att det finns ett arbete för dem i framtiden. Vi vet vid det här laget vad det kan leda till.
Det är inte någon enkel sak att hitta lösningar på de här svårigheterna. De danska forskarnas tankar kretsar kring möjligheterna att skapa en ny utbildningsorienterad arbetsmarknad. Den skulle vara något annat än den vanliga arbetsmarknaden. Den skulle byggas upp kring verkliga samhällsbehov som antingen tillgodoses genom ideellt arbete eller som inte alls tillgodoses. Utbildning och arbete borde vara tätt förenade. Men synen på arbetet skulle vara mycket bredare än i traditionella yrkesutbildningar och det skulle sätta spår i utbildningen.
Något att tro på?
One Comment on “Jan Thavenius: Vad ska man tro?”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Vad ska man tro? Känns som alla politiska förslag är valfläsk. Och fläsket brinner så luktar det illa. Inget av det de lova kommer att kunna realiseras. Det hade varit bättre med borgfred på utbildningsområdet ungefär som i Finland.
Svenskt skolväsende är för politiserat. De reformer som gjorts för tre år sedan har inte på långt när börjat ens att implementeras i verkligheten. Kunskapen om det nya är klart bristfällig hos kommuner och privata skolorföretag.
Så jag skulle nog säga att matchen Finland-Sverige är 1-0.