Jan Thavenius: Valfrihet är inte frihet

I veckan som gått läste jag två artiklar om frihet som kommenterade varandra på ett intressant sätt.

”Valfrihet är inte frihet” skrev DN-krönikören Lena Andersson (120128). Med instämmande citerade hon f.d. utbildningsministern Bengt Göransson: ”Valfrihet är rätten att välja från ett sortiment som andra tillhandahåller. Friheten däremot är oändlig. Den förutsätter hänsynstagande till andra. Friheten förutsätter också jämlikhet.”

Utbildning ska därför sträva efter frihet och inte valfrihet, menade Lena Andersson. ”Skolan ska vara enhetlig och ge bildning åt alla. Därtill ska den överbrygga de klass- och kulturskillnader som familjer reproducerar. Skolan är således inget föräldrar bör välja.”

Hennes artikel formade sig till ett försvar för jämlikhet som en nödvändig förutsättning för frihet. Frihet till skillnad från valfrihet definierade hon som möjligheter för något annat än det som redan finns, något annat än det förprogrammerade, för skapandet av något nytt.

Finns det utrymme för en sådan frihet i skola och utbildning eller är det bara världsfrånvänd idealism och ren och skär utopi?

Om det är något som författarna till den andra artikeln tycker illa om så är det idealism och utopi. Ändå handlar den om samma frihet som Lena Anderssons.

I senaste numret av en tidskrift som heter Utbildning & Demokrati (2011:3) publicerar två professorer i pedagogik, Gert Biesta och Carl Anders Säfström, ”Ett manifest för pedagogik”. Kritiken av dagens utbildning menar de är antingen populistisk – instrumentell och förenklande – eller idealistisk – ”högdraget” siktande mot mål som är omöjliga att nå såsom demokrati och jämlikhet. Uppenbarligen anser de att båda formerna av kritik är förbundna med ofrihet.

Vad de vill lyfta fram är ”barnets frihet, elevens frihet, studentens frihet” och den ska förverkligas här och nu. Men om utbildningen formas av ”vad som är” blir den anpassning i stället för frihet. Å andra sidan om den gestaltas efter ”vad som inte är” – utopier – skjuts friheten på en framtid som aldrig kommer. Om vi däremot stannar i spänningen mellan det som är och det som inte är, öppnas möjligheter för ”något nytt och oväntat”, något ”unikt” och ”radikalt” annorlunda, menar författarna.

Det är en aning abstrakt och det är inte helt lätt att följa författarnas resonemang. De glömmer dessutom några saker. Men professorer har ju rätt att vara lite tankspridda. En sak som de glömmer är att frihet faktiskt förutsätter jämlikhet – något som ännu är ganska utopiskt i vårt samhälle – och att skapandet av något nytt är förbundet med kvalificerad kritik av ”det som är” och föreställningar om något ”som inte är”.

De illustrerar själva detta, när de pekar i utopisk riktning mot en frihet i jämlikhet. Vidare, i manifestet avfärdar de ”demokrati, solidaritet, inkludering, tolerans, socialt ansvar” som ofruktbar idealism. Men i en kommentar till manifestet kritiserar de nuet för en brist på ”rättvisa, solidaritet, demokrati eller frihet”.

Författarna glömmer också en lång tradition av diskussioner av och arbete med konkreta utopier. När författarna ”står upp” för elevers och studenters frihet, är det en teoretisk utopi de ger uttryck för. Jag föreslår inte bara författarna utan alla Sveriges professorer att ”stå upp” för konkreta utopier. Lämna skrivborden, doktorandseminarierna och konferenssalarna och börja undervisa på grundnivån. Där kan ni skapa former för jämlika samtal med studenterna. När ni har fått lite erfarenhet av undervisning och av en pedagogik för frihet, kan ni bege er ut i skolvärlden för att uppfinna jämlika arbetsformer och samtala på lige fot med lärare och elever.

Läs gärna på Biesta och Säfström i förväg. Säga vad man vill, de har ändå en idé om skola som inte bara utbildar för arbetslivet och försöker ta hand om samhällets problem. Deras och Lena Anderssons frihet är något helt annat än marknadens och statens valfrihet. Den är en frihet som kan finnas i en fri, oavhängig och jämlik offentlighet. En utopi naturligtvis! Men en utopi som det kan vara värt att ta några konkreta steg mot.

Framför allt läs ett par kommande artiklar i SOS av Eva-Lotta Hultén som kompletterar de här abstrakta resonemangen genom att berätta om konkreta steg på demokratins väg här och nu.