Jan Thavenius: Vem kan man lita på?

OECD ska lämna över en del av PISA-mätningarna till Pearson Education, ett av världens största utbildningsföretag. Det kan leda till en utveckling där utbildning alltmer blir en vara bland andra varor och där det som är viktig kunskap definieras av internationella koncerner, skriver Jan Thavenius. (red)

Skolverket litar på PISA och OECD litar på Pearson Education. I framtiden lämnar man över en del av PISA-mätningarna till Pearson Education. Det handlar om ett av världens största utbildningsföretag med närmare 40 000 anställda och kontor i över trettio länder. Omsättningen låg på 5,7 miljarder pund år 2010 och stiger med 10 procent per år.

Pearson Education kombinerar ett omfattande mediaägande med affärer i skolpolitik, utbildning och test- och mätningar. Bland annat äger företaget Financial Times, The Economist och Penguin Books. Självklart är det ett slagkraftigt samarbete. OECD:s uppgift är att driva på ländernas tillväxt och Pearson satsar kraftfullt på egen tillväxt. De senaste åren har företaget ägnat sig åt ”an aggressiv global programme of acquisitions and joint ventures”. Det är den engelske utbildningssociologen Stephen Ball som skriver detta i sin kartläggning av den nya typen av global ”edu-business” (”Global Education Inc.” 2012).

I USA har Pearson t.ex. köpt MyLab digital learning, CourseConnect online courses, eCollage online management system, Powerschool, VisionMATH, Poptropia och America´s Choice. Testverksamheten står för sex procent av intäkterna. Bland annat ansvarar Pearson för delstaten Floridas testprogram. Vidare har man kontrakt med Brasilien, Colombia, Sydafrika, Malta, Italien, Nederländerna, Vietnam och England. I England äger Pearson dessutom Melorio som har fyrtionio träningscentra för yrkesutbildning. Bara i vinst år 2010 520 000 pund. Pearson har ambitionen att bli världens största företag i engelskutbildning. Tills vidare har man 400 skolor i tjugosju länder.

Utbildning är ”big business”, verklig ”Big Business”. Det är hög tid att inse det. Pearson Education är långt ifrån ensam på marknaden. Stephen Ball har givit en bild av det globala närverket av aktörer som säljer utbildning till länder och organisationer (t.ex. UNICEF) samtidigt som de bedriver skolpolitik i stor skala bland annat för att öka möjligheterna att gå in och göra vinst.

Nu är kanske Sverige en för liten marknad för att intressera Pearson Education. Men via nya PISA-mätningar kommer vi ändå att påverkas. Och Pearson kommer att kunna påverka vad som mäts, t.ex. den nya ”baskunskap” som OECD (?) uppfunnit, ”economic literacy”.

Ett aktuellt exempel på hur OECD+Pearson lägger ut sina nät av tolkningar av utbildningens kvalitet är Peter Wolodarskis krönika i DN (131208). Hans tes är att öst tar över från väst. Medan en del asiatiska länder toppar PISA-rankningarna har västländer som Sverige och t.o.m. förebilden Finland dalat i samma rangordningar. Han skriver om ”PISA-haveriet” och behovet av en ”nationell kriskommission”. Även normalt kritiska journalister tar okritiskt PISA för Sanningen om svensk skola. När det gäller den finländska skolans lilla tillbakagång, citerar Wolodarski Economist’s (Pearson) spekulation att den finländska skolan blivit ”alltför jämlik” (trots att det inte skett några stora förändringar i den finländska skolan de senaste decennierna). Man anar bockfoten.

Edu-business har kommit för att stanna. Stephen Ball pekar på ett antal uppenbara konsekvenser. De privata utbildningsnätverken är mäktiga ”spelare” i nationernas skolpolitik över praktsikt taget hela världen. De är aktiva när det gäller att definiera problemen och föreslå lösningar. Följderna blir övernationella standardiseringar av utbildningens kvalitet och anpassning till västerländska föreställningar. Utbildningen blir en vara bland varor. Vad som är viktig kunskap och kultur definieras allt mer av internationella koncerner.

 

 

5 Comments on “Jan Thavenius: Vem kan man lita på?

  1. Marxismen definierar produktionsmedel i termerna arbetsmedel och arbetsföremål. Arbetsföremålen kan också vara immateriella. Med andra ord de kunskaper eller förmågor som produktionen av en vara innebär.
    Då förutsättningarna för produktion i den moderna kapitalismen alltmer förskjuts mot kunskap och kompetens kommer naturligtvis detta att bli en lönsam vara på marknaden. Vi kan vänta oss ett nytt klassamhälle där de som ej äger det kulturella kapitalet hamnar i utanförskap och får svårt att hävda sig i samhället. Eller ??? har vi redan nått dit. Medvetenheten om detta borde leda till en politik och en lärandepolitik som kombinerar ekonomisk jämlikhetssträvan med kulturell sådan. Då menar jag lärande i antropologisk mening inte bara i skolan.

  2. Frågan är vem äger PISA´s instrument ock resultat, det vill säga vilken äganderätt har OECD centralt, och de nationella konsortier som utför jobbet ? Vilken demokratisk kontroll finns över både det ena och det andra? Ock vad är det precis som har lämnats över till firman Pearson? Det har tidigare visat sig omöjligt att få viktiga tekniska preciseringar för universitetsforskare.Politikerna och forskarna får lasta sig själva för att de nu drunknar i all denna nonsens.PISA är ingen utvärdering av skolans undervisning och pedagogik, men en instrument för politisk manipulation i frågan om vilka egenskaper den framtida arbetskraften bör ha enligt kapitalismen, som dessutom är statistiskt fel på centrala punkter.Låt bli att hela tiden diskutera den, hänvisa till den, det finns annat att göra.

  3. Tack för upplysande genomgng Jan! Obehagligt så det viner om det. Som ngn klok person sagt: “Det är inte bra…”
    Jag roade mej med att lösa “Economic Literacy Quiz”, och kunskapsparadigmet var mkt tydligt.
    Usch. Bockfotat.

  4. Manuell Castells skrev i slutet av 1990-talet tre band om informationssåldern som i sin tur, enligt Castells, innebär eller kommer att innebära ett globalt nätverksamhälle.Castells använder begreppet “teknokratiskt paradigm” som mostvarar marxismens begrepp “produktionssätt”. Castells menar att dagens teknokratiska paradigm är “informationellt” och utgörs av elektronikbaserad informationsteknologi.

    För att ovanstående intormationssamhälle ska reproduceras behöver således kunskaper inom denna teknologi reproduceras. Inom teknologi kan det antas att matematikkunskaper är användbara för att skapa innovationer etc. Sett ur det perspektivet skulle PISA-mätningarna fungera som en garant för att nödvändiga kunskaper inom ett informationssamhälle reproduceras.

    Castells ser dock även andra mönster i informationssamhället eller nätverksamhället. T.ex. att erfarenheter, kopplade till främst till identitet, är en annan hörnpelare i människors relationer. I Band 2 “Identitetens makt” tar Castells bla. upp hur olika sociala rörelser, som kan ha konflikterande intressen, är en kraft som också påverkar samhällsutvecklingen, bl.a. med hjälp av att de kan mobilisera sig globalt tack vare elektronikbaserad informationsteknologi.

    Hur detta samhälle ska reproducera sina sociala organisationer, t.ex. institutioner och värden kopplade till demokrati, har varken PISA eller Castells något enkelt svar på. Enklare är det kanske att mäta det som är ekonomiskt lönsamt och på så sätt reproducera ett produktionssätt.

  5. Om vi ska tro ekonomen Guy Standings närmast sociologiska analys av de sociala klasser eller grupper som kan definieras i dagens globala värld så är det inte i första hand de som har meriterat sig kunskapsmässigt som tillhör det översta skiktet.

    Den översta klassen benämner Standing som en “elit” – deras position grundas i ekonomiska tillgångar som i sin tur kan mätas i ett antal miljarder kronor/dollar per person. “Medlemmar” i denna elit kan köpa fotbollslag, påverka politiker etc etc. En aspekt bör kanske nämnas, som inte Standing nämner (vad jag kan se). Dessa eliter kan göra “goda gärningar”, t.ex. skänka pengar eller på annat sätt stödja krafter som verkar för att alla ska ha det materiellt drägligt. Samtidigt innehar de en maktposition som inte leder tankarna till demokrati och folkstyre utan snarast något annat.

    Under eliten finner Standing en grupp som han benämner som “proficianer” – eller fackmän och experter som genom sina specialkompetenser tjänar stora pengar. Vid sidan av denna grupp eller under denna grupp finns en grupp benämnd “salariatet” – de med fast heltidsanställning i stora bolag och i offentlig förvaltning. De omfattas av trygghetsförsäkringar etc.

    Under ovanstående grupper finner Standing den “gamla” arbetarklassen – som krymper i antal.

    En växande grupp till antal är däremot de som Standing benämner som “prekariat”, tillfälliga och osäkra anställningar. Som får hoppa in när markandskrafterna behöver dem men som är överflödiga när marknaden är mättad. För att klara denna situation behöver personer i denna grupp vara flexibla och kunna leva med en osäkerhet, inte minst en ekonomisk osäkerhet.

    Frågan är vilka av ovanstående grupper som PISA-mätningarna vänder sig till. Om det är för att säkra proficianer, fackmän, som behövs i en arbetsdelad och tekniskt högstående global kultur som vi har idag. Enligt Standing finns det hos en del inom gruppen proficianer en drivkraft att komma till eliten. Eller vänder sig PISA, eller kanske bättre de som tolkar PISA, i första hand till prekariatet – de som behöver vara flexibla och utvecklingsbara för att passa in i dagens ekonomiska strukturer.

    Samtidigt kvarstår frågan hur människor kan organisera sig socialt i dagens och morgondagens samhällen. Och vilken roll utbildningssystem och kunskapsmätningar har i detta nya samhälle. Vilka nya sociala kontrakt behöver utvecklas för att sju miljarder människor ska kunna samsas i samma skolklass? Hur kan denna sjumiljarders skolklass se ut? Kan marknaden acceptera att inom denna klass finns det behov av nära relationer i mindre grupper? Kan marknaden acceptera att somliga kanske har behov av längre relationer än tillfälliga affärstransaktioner och tillfälliga anställningar?

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS